Krönika: Jämmer och jetboat

Båten hade kommit nyimporterad  från USA och stod som ett motoriserat spjut på gården.  Sjösätt, sjösätt , skrek den.

Med kromade headers och blank birdcatcher skrek den – sjösätt, sjösätt.
-Nu åker du inte ut ensam utan väntar på pojkarna, hade Myran sagt innan hon for till jobbet.

Jag skulle bara trycka på startknappen. Bigblockmotorn startade med ett insug- och avgasljud som rensade närminnet. Klick sade det i huvudet och klick sade det på dragkroken. En kvart senare guppade jag på vågorna.  Blå himmel, blått vatten och ett blåbär vid båtratten.

Jag hade aldrig kört jetboat. Tänka att få uppleva något helt nytt 57 år gammal. Man växlar som med en automatlåda. Silkesmjukt gick ”driven” i och jag tryckte ner fotgasen.
-Moooooaaaapp sade det i förgasaren och båten var på andra sidan sjön. Denna sjö jag harvat i med alla möjliga flytetyg. Örn, örn, örn, gräv, gräv, gräv meter för meter över det stora vattnet. Nu ba  – mooaapp så var man i grannbyn.

Släppte gasen, svängde runt, gav benet och spott, sputt, tystnad. Tryckte på starten och fick tre långsamma varv. Batteriet hade jag tagit från kastaborthörnet i kallgaraget. Det blev alldeles tyst huvudet. ”Kluck” sade det när min egen svallvåg gungade båten och kluck sade det i skallen då närminnet kom tillbaka.

Tittade mig runt. Vad gjorde jag här?
Mitt på sjön, ingen ström, ingen paddel, ingen mobil, ingen friterad kyckling. Jag hade ett sopskaft, en bit nylonlina och ett läckage i akterspegeln. Nu blev jag överraskad.
Paddlade med sopskaftet. En bra grej var att det gick jättelätt. Därmed var väl plussidan avklarad.  Båten tog in vatten. Provade länspumpen under motorn. Jo, strömmen räckte till den. Märkte att båten flyttade sig mer av dess stråle än av sopskaftet.

Klockan var två, solen sken från klar himmel. Skulle jag ta linan i munnen och simma fem kilometer med 800 kilo båt på släp? Fanns det möjligen något alternativ som inte gav hjärtinfarkt? Vad gör man mitt på en ödesjö i en båt klockan två när solen skiner?
-Solar, så klart.
Tog av mig t-shirten och somnade på fördäck. Vaknade efter en dryg timme av ljudet av land. Ett rev som stack ut i sjön hade fångat in båten. Satte mig upp, petade med foten på några stenar och pillrade båten förbi, körde länspumpen en stund och tittade hemåt.  Om några timmar borde jag driva iland. Lade mig att sova igen.

Efter en stund hörde jag en båt. Den kom närmare. Tittade upp med håret fastlimmat i pannan.
-Ja hej, vi har följt dej under eftermiddagen från altanen, sade de.
Det var ett ungt par med ny båt, ny motor, nya flytvästar, nya visselpipor och nya kortbyxor.

Grejande med snabba rörelser såg de ut att komma ur Båtnytts mittuppslag.  Jag kisade sömnigt och skulle säga något rasande intelligent då de avbröt mig.

-Först trodde vi det var ett flygplan, sedan såg vi dej rusa fram i spetsen av en femtio meter lång plym, sedan tystnad och så går det en och en halv timme och du driver in i revet och förbi och sedan en timme till och detta  …och  är du i någon form av … nöd?

Jag låg på rygg. Kände igen allt. För något år sedan blev jag indragen av Floridas sjöräddning. Det finns en krönika om det. I fjol bjöd jag Åke på en tur i en annan båt här i sjön. Den dog tre hundra meter ut. Vi hade med oss kaffe och mackor i två glasslådor. Vi fick kasta i oss matsäcken och paddla hem med glasslådorna. Åke hade en tid att passa och vevade som en galning. Röd i ansiktet stolpade han iland med uppdragna byxor och sprang mot bilen utan att tacka. Han som ändå fick leverpastejen.

De tittade på mig och väntade på ett svar. Jag skulle självsäkert luta mig upp på armbågen och avlossa en belevad ordföljd men magen hade flutit ut som en leverpastej på fördäcket och släppte med samma plopp som när man drar loss en gummipil ur piltavlan.

 

Alla försökte se allvarliga ut.
-Nä, jag .. motorn … batteriet ….sputt.
-Det är du som är Krantz Challenge va?

Killen väntade intresserat på svaret.
-Ja.

 

De drog mig över sjön till min pickup som stod med båtvagnen ute i vattnet. De ville ta en bild och jag drog till håret i blindo för tjugonde gången. Det blev nog en fin bild. Vita ben, röd pastej och horisontellt hår tilltagande från väster.

Åter i pickisen ringde Myran.
-Var har du varit hela dagen?
-Jag har provkört båten, sade jag.
-Men jag sade ju åt dig att vänta tills pojkarna kunde hjälpa dej, så det inte blev nåt tok igen …
-Jag behöver ingen hjälp, svarade jag.