Krönika: Det dummaste jag hört.

Jag har myntat ett uttryck här hemma. ”Mina hyllor är dammiga”. När man är ung är alla smaker, lukter och synintryck fyllda med must och briljans men inte längre. 

Första gången man såg en burnout.  Första pizzan, första elgitarren, hur det luktade i fodralet.

Första gången i USA. Den heta asfalten.

Första specifikationerna på en LT1:a.
Intrycken sorterades in på tomma minnesplatser.

Rena hyllor med mycket plats där varje intryck bredde ut sig i klarhet och kontrast.

Så går åren. Fler och fler av samma upplevelser staplas. När man ser den tvåhundrade Cadillac 59:an börjar det bli trångt i hyllorna.

Intrycken kläms ihop när nya intryck ska in. Minnet av första emailadressen och första Iphonen och första appen trycker ihop vilken som var årets färg på Puch Dakota 1972.

När man närmar sig 60 är det fullt . Många skåp har inte rörts på decennier. Få se nu Edsels motor med E400 på ventilkåpan. Var 400 siffran för  kubiktum eller hästar eller  vridmoment?
Fords Police Interceptormotor var den före eller efter Cobra Jet motorn och var det verkligen en 428 med mekanisk kam eller var den baserad på 427:an fast inte  sideoilern väl, eller var det en 429:a, nä?  
Hur många varv skulle man dra ner vipporna på en hydraulisk Chevakam som står och går sedan de slutat klattra. Ett halvt varv eller 1 ½  varv.

Mundebo, var han centerpartist? Plötsligt vet man inte! Gick Studebaker ihop med Nash? Det som varit självklart är oklart. Hyllorna är dammiga.

Därför var det med stort intresse jag lyssnade på min kompis Stefan som drog en rövarhistoria från sjuttiotalet på en cruising. Jag anslöt i bakgrunden någonstans mitt i och ingen lade någon notis om mig men i alla fall så handlade det om en resa han aldrig glömmer.

Stefan lade ut texten ” Vintern låg tung över Sverige och dagarna var korta.”
-Vi var unga och panka och bilarna stod uppallade i garagen medan vi frös i våra vinterbilar, sade Stefan.
Det kände man ju igen så jag lyssnade vidare. I ett garage fanns en Cheva 2d ht och vi var i det där garaget en kväll i februari när ägaren plötsligt sade:
– Nu skall vi ut och ragga!
Han slog igen huven och sparkade upp porten. Någon observerade att huvudcylindern till bromsarna låg nymålad på bänken.
– Har du bromsar nu då?
– Nähäj men det behövs inte på vintern fattar ni väl, sade ägaren.
– Det är så ishalt överallt så det är lika för alla med eller utan bromsar. Kom nu.

Några vägrade men Stefan berättade att han hoppade in och fick en resa han aldrig ska glömma. Den glade chauffören stormade iväg i snögloppet på Pos-A-Traction, stenhårda breddäck utför backen.

Längst ner  väntade en 90-gradare åt vänster under järnvägen in i en tunnel. Cheva Capricen på över två ton åkte på tvären när dödspiloten i ett försök att minska farten slängde upp höger framhjul på trottoaren.  Returen skickade bilen 180 grader åt andra hållet och hela vägen plus trottoaren och en del av cykelbanan behövdes

Stereon spelade och polisradion knastrade och Stefan funderade ett kort ögonblick på om konfirmationens garantier gällde vid dödsfall även om man druckit mellanöl.

Vi skrattade där på gatan och Stefan beskrev hur Chevan rätat upp sig ur dödsspiralen och precis passade in under järnvägstunneln och fått stopp vid stora vägen medelst parkeringsbromsen.
-Nu åker vi hem, hade Stefan pipit varpå  imbecillen bakom ratten gett benet och skickat ut bilen på E4:an med bredställ.

Stefan var en god berättare och allt blev galnare och galnare.
Sällskapet hade varit ute väl över en timme. Föraren hade myst på med värmen och lagt ut texten om hur otroligt korkat det var med bromsar på bilar egentligen.

-Om alla körde utan bromsar skulle folk bara smyga omkring och ingen skulle göra illa sig, hade han sagt.

– Folk skulle hjälpa varandra i trafiken och ställa mormor mellan bilarna vid rödljusen så de inte gled in i varandra.
-Jag döör, skrek en lyssnare. Sluta jag orkar inte mer, sade en annan och jag hade också garvat så det kändes. Det stramade vid ögonen som dragit ihop sig i flabbatackerna.

Stefan fortsatte med hemresans obeskrivbara hemskheter alltjämt med den uppspelte pappskallen vid ratten.
– Vem var den idioten, säg vem dåren var, kom det från alla.

– Åh-hå-hå jag kissar på mig, sade en kvinna som inte hämtat sig ännu. Hon stod i bakre ledet bredvid mej.
Stefan tittade upp på kvinnan och fick syn på mej.
– Jamen han är ju här!
-Där står han, det var ju Krantz, skrockade Stefan.
Jag vill sjunka genom asfalten. De som inte skrattat tidigare exploderade nu tillsammans med alla andra infama skrattgalningar.  Kvinnan tjöt och saxade och jag tror det hände en olycka i jeansen.

– Jag, sade jag??? Det vet jag inget om.
– Försök inte. Det var du, det var du och du hade en vit Caprice och huvudcylindern hade du målat gul, minns du, skrek Stefan.

– Jo, det gula minns jag ju men inte det andra mumlade jag medan skaran skingrade sig berikad med en ny historia att berätta.
Hyllan var inte dammig. Hela skåpet var borta.

-Typiskt …  När man äntligen får höra om någon annan dumskalle.