Hösten är här och leksakerna ska ströjas. De är likt höns som inte vill gå in. Cadillacen stretar emot, bussen, bärgarn och Lincoln springer åt var sitt håll när man försöker mota in dom.
Förråden är få och trånga. Fyllda med gräsklippartraktorer, plåt, växellådor och växellådsbalkar till forna byggen stoppar de allt i dörröppningen.
Portarna är öppna men övertrycket av saker där inne får de fordon som tagit gården i besittning under sommaren att bromsa på alla hjulen.
-Ska jag in där!? Kackel! Aldrig i livet.
En annan grej är att jag kan bara räkna till sju. Inget konstigt. Ett urfolk i Amazonas djungler har befunnits ha samma begåvning. De har ord för ett till sju. Antal över sju möts med största villrådighet.
-Det är så vi är wired folks.
Åtta, nio och allt det där är civilisationens påklister. Jag kan hålla reda på sju fordon och sju platser. Ser jag något fordon utöver sju måste jag börja om.
Grejerna förökar sig. Vårrus och sommarrus med inköp av leksaksbilar i skala 1:1 gör att jag behöver stapla dom. 2017 kommer sonen Alfreds 1970 Cadillac får stå på bärgar’n inne i garaget i vinter. 7+1 blir 7.
Urplockade motorer ligger i dörröppningarna.
-Man borde ha en femhundrakronorsvagn, for det genom huvudet klockan två en eftermiddag i september.
Finns i lager
Ringde grannen Solin. Han har kanoter, fyrhjuling, fyllnadsmassor, traktorer, en DeSoto, bäversafari, virke, ved och älgvisning på lager. Solin kan man hitta inne i björnen på Timrås hemmamatcher. Solin är sjuttio och skjutklar.
– Jag vill köpe’ en äcklig, ful, slut, sleten släpvagn, sade jag.
– Jag har en på lager du kan få, sade Solin. Kom hit.
Han satt redan i traktorn. Den svajade i höggräset på traktorers vis och stannade med ett gnissel. Solin böjde sig ner i havren och fiskade. Luften var fuktig och färgerna fyllda i den låga solen. Septemberdagen dröp av höst och blöta träskor.
-Här, sade han och slog en snara på spännbandet till traktorn. Den sämsta vagn du kan hitta.
Upp kom en rutten, rostig, underbar kärra.
När den stod på vägen med punkterade hjul rusade lyckan. Då kom Östman. Östman är en vandrande verktygslåda. Fickorna kluckar av pinaler när han rör sig.
Draget hade rostat ihop. Östman fiskade upp en flaska låsolja från förra vintern.
Med en hammare motionerade Solin spärren medan Östman smörjde. Vi stod mitt på vägen i fred från trafik och trafikanter.
– Norrland.
Plötsligt släppte spärren och började fjädra spänstigt av sig själv.
– Besiktningsfärdig, sade Östman
– Trådlöst ljus, sade Solin om den obefintliga släpvagnskontakten.
De hängde vagnen på min gamla dieselmerca, stod på hälarna och log. Östman rörde på händerna i fickorna så det kluckade.
– Hejdå, sade Solin.
– Hejdå, sade jag och for hem på flärpande hjul.
Eftermiddagen var ännu varm när jag kom hem.
På gården plockades hjulen av.
Gick upp på lagret. I skogskanten bredvid stenröset hade jag Mantahjulen.
Muttrarna hade gått lätt men fick ändå ny olja.
På bromstrumman satt en snigel. Parerade den så den fick bo kvar.
Den fick ny utsikt genom hålen på fälgarna. Undrar vad den tyckte om det?
Nu hade jag en gårdsvagn att flytta motorer med.
Nummerskylten var trampad avig av någon tidigare ägare.
Papper och protokoll borta för decennier sedan.
Oberättade äventyr på hjul som alltid hos våra fordon.
-Nu ska du väl byta plankorna, måla upp ramen och göra den fin, sade en besökare?
– Den är klar, svarade jag. Kan inte bli finare. Hoppas mossan stannar.
Då for han hem. Jag tittade på klockan. Fyra.
– En bra dag på lagret.
