Krantz krönika Blue Huey

Fendergitarren för 22.000 flög ut i skogen i 110km/h medan bussen fortsatte.  Stående förkrossad på Dockstabaren tänkte jag på BB King och hans Lucille.

King blev av med sin älskade Gibsongitarr under en turné i Sverige.

BB fick tillbaka sin älskling men den hade bara blivit försiktig stulen.

Min B-bender hade skjutits in i skogen i motorvägshastighet.

Ni som minns krönikan ”Hål i rymdfärjan” … det har hänt igen. Lastluckan på Krantzbussen slets loss lämnande ett hål på tre kvadratmeter i sidan. Vi har döpt bussen till Blue Huey nu. Ni vet de där älskade amerikanska krigshelikoptrarna med öppna sidor som svårligen gick att skjuta ner och som tog soldaterna hem.

Vi sitter i bussen och minns hur korvpannan lättade från spisen i finska natten och kokande vatten for över Gottfrid så han hamnade på sjukhus i Jakobstad. Hur fönstret i dörren ramlade ur i Västerbotten och vi fick åka öppet i 30 mil. När växelspaken ramlade av i Haparanda, avgassystemet försvann i Norrköping och när Alfred pinkade i föräldrakooperativets häck i Östergötland medan barnen larmade fröknarna. De vuxna amazonerna kom och skrek mitt i strålen att han borde uppsöka psykolog.

En älg kastade sig under bussen en höstkväll i Jämtland och ett rådjur for in i fronten mitt på dagen i Norrbotten. Åke Tjernell förkortade det lemlästade djurets lidande med ett hammarslag medan en kvinna stod och vrålade mördare åt honom. 

Jag har funderat på att fixa bussens alla blessyrer men det går inte.

Varje repa, buckla, skavank är ett kärleksbevis hur den tagit oss hem genom tusentals mil av turnerande under snart ett decennium. 

– Blue Hueys ärr spacklar man inte över.   

Vi hade haft Krantz Challenge i Gumboda Hed, Västerbotten i strålande sol. Precis när vi tackat för oss small det till någonstans i kräftans vändkrets och regnet hällde ner. All elektronisk utrustning räddades in i lastutrymmet, luckan slogs igen och Blue Huey välkomnade oss in i värmen till gasolkokat Gevalia och Ballerina mint. Vi torkade, fikade och såg hur sjöar bildades på backen utanför.

Tiolitersmotorn på 300 hästar lågvarvade ut ur festplatsen. Vi svängde söderut på E4-an. Efter tre timmar small det till som ett kanonskott i bussen. Vi stannade. Långsidans lastlucka hade öppnat sig under färd, stått rakt ut och slagits loss när den träffat betongviaduktens pelare i Docksta. Luckan hade singlat över i mötande fält och blivit överkörd av tre bilar. Den såg ut som Vattenfalls årsrapport. En katastrof.  När man inte trodde att det kunde bli värre sade en skärpt Emil Tjernell som direkt gått för att inventera:
– Ett gitarrfodral och en parasollfot är borta ur lastutrymmet.

Vi insåg att luckan åkt upp när Krantz kört på en asfaltkant i 110 och bussen krängt till två mil norrut. Med vidöppen lucka hade gitarren flugit ur någonstans. Var gitarren överkörd på vägen? Splittrad mot ett vägräcke, ”Hittad” och för alltid borta. Åke stoppade en bil och liftade norrut. Myran började gå i vägrenen. En svåger kom med en bil och sökandet startade längs hela Skuleskogen. Krantz stannade vid bussen, deppade och lastade det knöliga karamellpapperet till stållucka.

Gitarren som blivit en livskamrat, noga vald med lönnhals och specialfunktioner – borta.

Pinstripad  av Samuel Strand, kramad på scen, i replokal och i soffa – väck.

En timme går. En och en halv.

Bärgning och skaderapport gällande första bilen som slog hål i kylaren ombesörjs utanför Blue Huey. Lastrummet förseglas med spännband. Solen går ner bakom skofabriken. Macken stänger.

Då ringer telefonen. Det är Gottfrid, han med finska korvspadet.
-Vi har hittat gitarren i en slänt i skogen.
– Jag vågar inte fråga utan står bara tyst.
– Den är helt oskadd. Fodralet är repigt men gitarren är okey. G-mollsju låter perfekt. Alla är på väg tillbaka till bussen nu.

Väl hemma gäller ny ort om sex dagar på lördag. En ny lucka måste tillverkas. Lås och gångjärn beställs från Malmö på måndag. Paketen måste fram blixtsnabbt men posten kör grejerna till Örebro (?!)  På torsdag får jag äntligen varorna. På fredag ska bussen lastas och vi har ingen lucka. Ulf Granbom, ultravasst universalsnille räddar situationen och på lördag är vi på en ny ort med Blue Huey och rödgrundad lucka.

Allt väl men hur slutade det där med Alfred och de uppretade förskollärarna i Östergötland?  

Alfred lyssnade lugnt, gjorde klart, skakade av, skakade en gång till, drog nogsamt upp gylfen och svarade stillsamt.

– Jag ÄR psykolog.