Eftermiddagens brända färger hade fått kromet på femtiotalsbilarna att glittra i guld. Sorlet från fontänen i Rättvik hade överröstats av tiotusentals flanörer som under cruisingkvällen kantat byns gator.
Unga män i hade flexat sina underarmar på nervevat glas och damerna bakom rattarna hade vridit backspeglarna mot pudrade kinder och bättrat på sminket i betongrondellerna.
Roy Orbisons nakna tenor hade svidit ut sina kärlekslängtande ballader ur handskfackens musikmaskiner där personerna, bakom den blindes svarta glasögon, aldrig blev äldre än sexton.
På trottoarer och grönområden hade blickar utväxlats, en miljon bilder fotats, och drama utspelats … som alltid i svenska sommarnätter. Kärlek och smek, uppbrott och besvikelse, nyfikenhet och längtan, glädje, vrede och slagsmål.
Bilarna rullade oförtrutet, några med dörrarna halvöppna i hettan där innerbelysningarnas åldrade glas lystes upp av nötta glödtrådar och gav brunbränt skinn tidlös lyster i smala jeans och korta klänningar. Kanske hade vi alla Roys glasögon i kväll.
Jag släntrar hemåt. Med midnatt kom daggen. Kön till korvluckan är fortfarande oändlig och de självstängande dörrarna till bensinstationerna har inte gått igen sedan halv fyra igår eftermiddag.
Med kameran på axeln har mitt namn ropats hela kvällen. Det ingår i jobbet. Nu skyndar stegen på sig själva allt medan de upplysta skyltarna tunnas ut och mörkret växer. Två breda halvljus kommer emot. En kvinna ropar från mitten av baksätet på en cab ”stopp stanna”.
– Krantz! brinner hon hett och reser sig viftande. Hon vinglar på kardantunneln och tar stöd mot framsätets rygg när bilen passerar
Hon slår ut med armarna av höjden att döma fortfarande med båda fötterna på kardantunneln. Bilen är redan förbi och jag hör henne enträget vädja till chauffören att stanna. Den är en bit bakom mig när jag vänder mig om och ser den gunga till och bli stilla.
– Vänta, kom, ropar hon i skenet från vingarnas bromsljus.
– Jag älskar den här mannen, hör jag henne förklara till sina oförstående medresenärer på helsofforna.
– Som om det skulle bringa klarhet.
Jag tvekar men hon står med armarna rakt ut. Hon ser ut som Kristusstatyn på berget ovanför Rio De Janeiro förutom en sak. Kristus hoppar inte otåligt på en kardantunnel.
Jag går sakta mot bilen. När jag kommer upp vid sidan av bilen är kvinnan överlycklig.
Hon tar tag i mina kinder och drar in överkroppen i bilen tills jag möter hennes blick i dunklet.
Jag känner hennes parfym där hon tittar mig djupt i ögonen
– Himmel, hon är låst på målet. Hon tänker pussa mig på munnen.
Jag blir alldeles stel.
Jag är en svettig femtioplussare. Hon är 34 och tre månader. Hon har ryckt in mig mot bilens mitt. Jag har handen reflexmässigt på min tunga kamera som hänger från axeln så den inte skall slå emot lacken.
Jag står på ett ben med det andra sträckt utåt bakåt. Hon har båda händerna om mina kinder och hennes ögon går ihop där hon drar mig närmare. Det knakar i skinnjackan och hennes kolsvarta hår är överallt.
Då stannar hon i en sekund som innehåller alla fyra årstiderna, månlandningen 1969, högertrafikomläggningen och Berlinmurens fall.
– Hon nyktrar till på stället. Figuren hon läst och levt och skrattat åt är en farbror med gropig hy och buskiga ögonbryn.
Ett överviktigt panchisämne i slitna boots. Hon ler sitt raraste leende, niger på kardantunneln och bilen brölar iväg.
– Så klart! Vad trodde du? I vilken skruvad verklighet går unga flickor runt på gatorna och pussar gamla gubbar?
Foto: Mikaela Jansson
