Stort platt flygfält med tiotusen Iphonefotografer eller ödslig bakgård i det gamla USA med mattsvart Cheva. Jag väljer ödslig bakgård varje gång
Arcadia finns inte på turistkartan. Den gamla stadens slumrande förehavanden utspelar sig i rumtid som inte räknas, inte mäts, inte noteras. Ett osynligt universum.
Den reslige mannen drar åt bältet i jeansen än en gång och kliver ut på trappen. Han tar på sig cowboyhatten och styr bootsen mot 396 El Caminon. Den vaknar snällt som alltid och han styr in mot centrum.
Käppen ligger på framsoffan om han skulle behöva men ikväll känner han sig ung.
Ikväll känner han sig stark.
– Det är Cruise In night och han skall, en gång till, gå stora gatan fram för egen maskin.
Klockan är fem på eftermiddagen. Ett molntäcke har gjort dagen inkapslat het .
Solen sjunker i väst och temperaturen går ner mot 30 grader.
I Arcadia är det Cruise In. En gång i månaden åker man in från åkrarna, från träsken, från odlingarna, från de dammiga slätterna.
Ett par högtalare spelar musik alla hört. Rock around the clock, At the hop och Only the lonley.
Idag vill jag vara en fluga på väggen och inte finnas. Börjar man prata om tidning och dela ut visitkort inbjuds man omgående till Hamsterhambon, Kaninkuldagen, Kålhuvefesten och allt vad det heter.
Man skall sova över hos ordförande i Hästsko-orden ungefär och . . . men idag finns jag inte. Kamerorna avslöjar visserligen främlingen men jag figurerar ordlös i de bleka skuggornas anonymitet denna molnheta dag.
Häng med osynligt i Worldkustom när en liten orts bilar rullar in på den glömda huvudgatan. 
Två Fordpickisar har landat tidigt och står tätt på bästa plats närmast det rullande sekretariatet med spelande musik. Kompisar så klart. De har förmodligen funnit varandra genom bilhobbyn, köpt lika bakskärmar och lackerat sina byggen ungefär samtidigt i glittriga metallicfärger.
En ung entusiast visar sina byggbilder för vår senior med El Caminon.
Ungdomar är sällsynta. Den gamle låter sig imponeras och uppmuntrar.
Ännu ett ungdomsbygge . Inflyttade hjulhus. Smattrig smallblock och B&M shifter med line lock på hemtillverkad konsol mellan överdragsklädda Firebirdstolar. Budget och bus. 
Mera Ford till höger och vänster. Märket sitter djupt i den amerikanska själen. -55 och -37 .. är det väl.
Pontiactröja och Firestonekeps. Så klart ”Silver” sögs till GTO-cabben.
Skärmlöst känns löjligt att påpeka i landet Frihet där bilen körts obesiktad sedan 1931.
Chev 38 med alufälgar och markfrigång för svenska fartguppsförorter.
En gata bakom. Neon och yta ersatt av inyxad AC, gallerförsedda fönster, kabelkollaps och plåtmarkis från -63. Hörde jag ett sorgesamt munspel dra på bluestonen eller var det bara i mitt huvud? Då kommer den! På rullande kamaxel vandrar tomgången upp och ned i laglöst kolsvart med glödande bakljus 
Dunk-dunk-dunk gister de smala hjulen på stenbeläggningen. I en kusligt långsam manöver, svänger den in på huvudgatan, fulbackar mot färdriktningen, tystnar under huven, släcker ljusen och lägger sig ner på asfalten i ett andlöst luftsläpp.
Gatan stannar upp. Dörren öppnar sig. En jätte kliver ur.
-Here comes trouble.
Då spricker han upp i ett leende.
– Va? Det är min mammas bil bara. En Chevy Sedan Delivery -51. Jag fick bygga om den för henne.
Det börjar skymma. Butikerna stänger. Gatan får en annan karaktär.
Linjer suddas ut och ögats information är inte längre glasklar. Konturer gäckar oss. Intryck skruvas.
Timman har kommit för tolkningar, extrapoleringar och adaptiv addition.
Hon följde allt från sitt fönster.
Saloonen får vara. Dags för en bit mat.
Sorlet är lågt och jämt. Alla känner alla.
Servitören vet vad flera av besökarna vill ha innan de beställt. Old El Camino är här. 
Kaffet är svagt och golvet är nytorkat. Längs taket trängs gamla verktyg, träleksaker, bunkar och dammiga prydnader. Servicen är bästa tänkbara och Philly Steaken underbar. Jag skriver inte mitt namn på väggen.
Ute igen har flera bilar parkerat. Ortens karaokedrottning 1981 har anslutit.
Hon står vid musikvagnen och dansar på stället, slänger med håret över röd blus i överdrivna reaktioner på tilltal och kör händerna i jeansens framfickor med putande bak. 
Folket samlas. De frågar efter tiden. Vinsterna på 50/50 lotterna och pokerlotterna och pokalerna skall delas ut. Dusty Springfields Son of a Preacherman spelas. Kanske är karaokedrottningen prisutdelare. Det och vem som vann får vi aldrig veta. Jag tar en sista bild genom sidorutan och drar växelväljaren till D.
