Beslutade mig för att vara besvärlig, jobbig, pain in the ass med mig själv. Jag skulle bara fota sånt jag inte fattade.
När man rusar mot 60 måste man böka med sig själv. Hjärnan måste ha en kick in the butt dagligen. Annars går man på rutin, på autopilot på döläge. Därför tryckte jag 3000 affischer till Krantz och Krantz på fel ledd så de inte passade på några affischtavlor.
99 av hundra undrar om jag är dum på riktigt. Den hundrade fattar galoppen.
Lev inte i hjulspåren.
Gör nya och kör med ett hjul i diket.
På väg till Peace River Car Meet bestämde jag mig för att bara fota sånt som jag inte fattade, inte visste, inte kunde.
Mer jobb, mer energi, mer slit. Då kör vi. 
Va schälingen som Bo Ko säger? Blyertsmatt monstermutt i morgongräset. Hudson säger jag men sen fattar jag ingenting.
Ingen ägare i närheten så jag gissar på fyrdörrars sedan som fått bakdörrarna igenlagda. Takets avslut liknar inget på en hal Hudson så där får tjejen med svetsen godkänt för vi tänker väl brett idag. 
Rött märke i fronten. Hudson hade svarta fram till och med 1949.
Från 1950 blev dom röda. Dubbelkollar på pappskylten i fönstret och fotar min egen skugga eftersom man inte får det som proffs. Japp 1951.
MEN !! Prototyp står det ??
Inredningen då’rå med huvudet snurrande av frågor. 
Här en 1952 pickis från ett museum och nedan en 48:a som också kallas prototype? Hudson byggde dessa själv alltså. Måste vara ytterligt få. 
Verkar var så ovanliga att rare-car-sidor stoltserar med att ha en på bild.
Okey, ingen tjej med svets i hemmagaraget alltså men intressant nog hade Hudson en kvinnlig designer, Elizabeth Ann Thatcher, några år innan dessa bilar.
Nästa skummis. Peterbilt står det på kylar’n och det stämmer säkert. Nerkapad hytt på annat chassie med en låång rak motor ger feeling på bygget. 
Trä och skinn, propellerfläkt i backspegeln och jordfel i varvräknaren som hängt sig på 800 varv. Ballt blänke på träffen en dag som denna.
Ratrodstuk men välbyggd med pinstripad Cadillactype breather. 
Kommer runt och tvärstannar. En sån där har ju jag! Buick rakåttan var visserligen sminkad i krom och pjoller men hä hä… kul grej. Rakåttan såg perfekt ut i trucken. Nästa underliga!
Ugh, vad jobbigt. Inga Ford 32:or fotas denna dag och detta är ingen Chev 37:a. Till på köpet står det Erson på ventilkåporna. Varför kunde det inte stå Brodix så man begrep något. Erson? Är inte det en trimcam till en B20?
Jaja snacka. Backar runt och i fönstret står det, Dodge 35. Tack för det
En gammal get eller som det stod på lappen en Gamma Goat från 1970. Kompressormatad Detriotdiesel. Två- eller sexhjulsdrift – det här vet väl alla :O)
Floridasolen är skoningslös. Inte ett moln. Inget regn på månader. Bara het luft som leker upp dammvirvlar i gräset.
Amerikanen går in fast vi är fortfarande ute. 14 elpropellrar i taket snurrar sakta.
12 TV-apparater sitter uppe dygnet runt här ute.
Ingen skadegörelse, inget bus. Bara artighet, artighet, artighet.
Countrymusiken spelar, grillarna osar, bilarna utanför mullrar i direkt anslutning till ”fiket”.
Detta finns inte i Sveriges klimat så klart. Dessa fairgrounds som existerar överallt här skulle knappt kunna brukas tre dagar om året på vår breddgrad.
Vem bygger en servering utan väggar i Sverige där raggarbilarna kan glida precis utanför, där bandet kan spela och där baren är öppen för publik i kortbyxor och t-shirts som hukar undan vinterhettan?
Folk är törstiga så här dags. Det vi kallar starköl heter Bud Light och kranas ut till förarna i stora glas.
Jag blundar och lyssnar till sorlet vid disken.
– What can I do for you sir?
– What can I help you with?
– Have a nice day. Enjoy. You’re welcome my friend.
Maklig takt. Lugn och ro. Alla är sprickfärdigt respektfulla. I bilarnas handskfack ligger å andra sidan pistolerna laddade, redo att avfyras.
En annan värld.
– Take it or leave it.
Slinker ut på fältet HUPP. En ratt två meter över marken och en skog Wunderbaum på startnyckeln. Här vankas ungdom! Inte vanligt.
Där är han! Justin Lavoie framför en Ford F-250 från 1967.
Har du byggt själv Justin?
-Näe, pappa. Det är pappas också.
Jag bara ehh körde hit den liksom.
Vi slappnar inte av med en 56:a Cheva. Nej, vi vrångas på med det okända. Lincoln Zephyr skulle jag tro. 
Men är inte det där Cadillac 48 – 49 instrument? I och för sig inget konstigt i en bil med växelspak modell 51:a plogbil och vågrät A-stolpe.
39 Zephyr stod det på plaketten.
Peace River Car Club håller till i Port Charlotte på Floridas sydvästra kust.
Why must I be at teenager in love?
Doctor Shoo-Bop sjöng gamla örhängen från 40- och 50-talen inte sällan helt accapella.
Alltså helt utan komp. Ba’ sång.
– Kyligt.
Jag blev soft av det och tog en Nova.
Årsmodell 1966 i hög finish med vackert monterad smallblock och full puts.
Gällde såväl utanpå som inuti.
Dags att dra sig hemåt på annorlunda väg. Jag åker sällan samma väg. Hjärnan ska grillas. 
Måste plåga mig litet till. Vad i hela Hälsingland är detta? Gubbarna for runt i gräset med checkblocken. Grejen var till salu. Den här var Viagra för 75-taggarna. 
Ett tredje bakljus satt mitt i trätrallet på baklämmen. Fyra utblås på farbrorflåset. Löser det sig om man tittar fram? 
Jaha, en Chevrolet. Anrikt och aluminiumkylare. Nytt och bytt bland gammalt och gulligt.
– Och gubbarna svärmade. 
Jadå, den här tar vi en dag som denna. Chrispy bright Rolls Royce med flörtig huvsida. Måste gå runt. Det blir den sista idag.
Jomenvisst. En kromad Chevrolet 454:a! Underbara USA.
Drog iväg hemåt med klagande GPS. Borrade in i busken åt galet håll med flit och kom hem från baksidan. En utmärkt dag.
Good post!