-”Jag fattar ju att inte alla gillar stilen men jag har fått massor med beröm för bilen och tänker behålla den så här”. Åke Tjernell, Norrhassel, föll för utseendet och bättrar på med kokt linolja när plåten ser torr ut.
Fixarens fyrtiotalare.
Pontiac Streamliner De Luxe 1948 är namnet som förkunnar att bilen har den längre hjulbasen. Den har sex extra tum mellan hjulen jämfört med Torpedon från samma år. Bilarna ansågs föråldrade av köparna med all rätt. Egentligen är bilarna 42:or med olika krom.
Andra världskriget kom emellan och det tog ett tag innan nya modeller mötte köparna. I Pontiacs fall fram till 1949. Då kom bilar med lägre midja och bakskärmar integrerade i karossen. Sista året således för denna kaross. En nyhet som boostade försäljningen till 48 års modeller var den nya växellådan. En rackarrysare med fyra steg som benämndes Hydramatic och som var pålitlig från start.
Anledningen var att Hydramaticen utvecklades under kriget, satt i tanks och var väl utprovad. Pontiac var först med den på gatan. 1948 såldes 70 procent av bilarna med den nya lådan. 1949 kom den i Oldsmobile och därefter i Cadillac. GM fegade och ville inte riskera att Cadillac skulle få en låda som befanns krångla. Chevrolet och Buick valde att utveckla sina egna automatiska växellådor.
En Hydramatic sitter i Åke Tjernells bil. Den har inte ”dubbla turbiner” som ofta sägs felaktigt utan två planetväxlar i olja. Lådans två delar, låg och hög, ger det karakteristiska hoppet mellan 2:an och 3:an. Det kan också utläsas på utväxlingsförhållandena med ettan först: 3.82:1, 2.63:1, 1.45:1, och 1.00:1. 
Flera prominenta märken köpte lådan som kan hittas i Nash, Kaiser, Lincoln och Rolls-Royce och Joe Hill Louis spelade till och med in en låt med titeln Hydramatic Woman. Men det var inte lådan Åke tände på.
-Jag hade länge tittat på fyrtiotalare och ville ha en med lutande dörrstolpar. En jobbarkompis visste om denna bil i Nässjö.
Åke fick numret och ringde men den var inte till salu för allt smör i landskapet. Nu är Åke en sån där natur som man inte kan andas att man behöver något åt. Råkar man yppa att man behöver en släpvagn, båtmotor eller fjorton pallkragar så står han på gården 72 timmar efteråt med grejerna. En osannolik fixare.
Åke ringde 2 gånger i månaden till Nässjö. Otäckt, tänker du men det visade sig att de hade liknande jobb och blev kompisar över telefon.
-Bilen är inte till salu men eftersom du är så intresserad kan du få komma och titta på den, sade smålänningen och vad hände..?
Åke lade på luren och tog tåget ner. Sex timmar ner, titta, sex timmar hem.
-Kul, sade Åke och somnade.
Nu hade de två blivit goda vänner och talades vid en gång i veckan. Den 23: april klockan 21:29 ringde Nässjö.
-Du får köpa bilen.
-Jag är där i morgon med pengarna, svarade Åke.
Den 24:e stod Åke i Småland med fru, son och vidöppet läder. Frun han ta ledigt men inte sonen. ”Kan Emil få ledigt igår” stod det på ledighetsansökan pappan lämnade in efteråt. Bilen gick nästan ända hem. Bränslefilter fick bytas på vägkanten.
Hemma började Åke nysta.
-Men huuga, den där ställde vi undan 1966, sade John och Violet Bauder när Ingemar Albinsson stod på gården i South Dakota för att lasta en Pontiac 67:a. Svensken hade radarn på och såg 48:an sticka fram bakom en knut. Båda bilarna kom så till Sverige där 67:an såldes och 48:ans hundra råttbon ersattes med ny inredning av Ingemar Albinsson. 
Han bytte inredning och tak, rev motorn vilket visade sig onödigt och ändrade till 12 volt men ville behålla exteriören orörd. Frost på sidventilar’n. Vintervackert.
– Nä, det där behövs inte.
Ponticen med kedjor tar oss runt på skogsbilvägarna i minus 14 graders kyla.
När Åke köpt bilen sökte han på nätet efter de tidigare ägarna John och Violet utan framgång men han hittade en mailadress till ortens skola och rektor. 
Han skrev något på Norrhasselengelska. Rektorn skrev troligen ut mailet och gav till sonson och systerdotter när de träffades i den lilla staden. De svarade kort på mail:
-Men vad vill du?
Åke försökte förklara igen om intresset för bilens rötter men det gick nog inget bra för korrespondensen avstannade direkt.
Avstannat har däremot inte Pontiacen. Denn har vunnit första pris i Krantz Challenge. Åkes fru Mona tar den till Rättvik medan Åke tar en annan. 
1000 mil kan det bli mellan oljebytena på kaross och motor och på vintern åker snökedjorna på. Nu har Mona börjat snegla åt tvåfärgade femtiotalare. Åke åkte HD-chopper först och sade till sin fru att han skulle köpa en HD till henne om hon tog MC-kort vilket hon gjorde och belönades med en HD. Med frun ivrig att åka längre sträckor blev Åke tvungen att ta MC-kort han också. 
Nu sneglar hon alltså på femtiotalsjänkare och ni vet hur det går om man andas något till Fixaren . . .
