Vad är det med den då? Jag fattade ingenting. En gammal intetsägande lastbil.
Sonen Gottfrid hade sett en jättefrän pickis på nätet och visade mig. Jag fattade ingenting. Bilden var en sån där modern, slät, dängd slit-å-släng-pickis från åttiotalet. Han var helt lyrisk över hur snygga och coola dom var.
– Eru dum eller, sade jag. Såna där står ju bakom varje åkarskjul.
Helslut rosthögar utan charm med avgasrör i ståltråd som slokande cigaretter. Man får två för 40.000, trodde jag. Han tog med mig till TV-soffan och surfade fram tio amerikabyggen, blixtrande nyrenoverade på stora hjul, höjda med nya inredningar.
– Du har ingen koll, sade han. Squarebodies är heta nu.
– Squarebird hade jag hört talas om men att en dyngig gammchevafleetside med fyrkantiga framljus skulle vara cool kändes otroligt.
Det gick några veckor och sonen matade på med bilder, köpte höjningssatser när vi var i USA och ojade sig över att dieslarna började ta slut i Sverige. Ni vet de där trötta 6,2:orna på 134 hästar.
-Kan jag väl aldrig tro, sade jag men det var vad han drömde om. Vi började leta en K20 (som jag fick lära mig att de hette) alltså långflakare med fyrhjulsdrift och diesel. De visade sig vara svåra att hitta och kostade 90.000.
Jag bara stönade. 90.000 för en dängd åttafotare som gått 60.000 mil. Hur är det möjligt? Dessa unga raggare har ju cyklat vilse i pickupland med sjuka priser men sonen stod på sig. Han ville ha en. Kollade med en norsk jänkiebilskompis. Kunde det vara så att Norge släpade? Jo, så var det. Kompisen hittade en för 25.000 och en för 50.000. Den för 50 var i trafik.
Vi tog tåget till vilda Värmland, hyrde en bil och studsade in i fjordarna. På en bergskam i Flisa klängde en röd K20. Den hade nog kommit in via amerikanska styrkor eller nåt sånt för den hade J-motorn. Den ger original 168 dieselpållar och är mycket roligare. Amerikanska försvaret hade tiotusentals.
Värmen var negativ i den och ”den växler litt rart” sade Björn Tore. Rart är ett perfekt ord att använda i affärer mellan Norge och Sverige. Här låter det helmysigt men i Norge betyder rart ”konstigt”. Det visste vi också men det gulliga ordet fäste helt enkelt inte.
Vi åkte iväg på tvåettan, trefyran och litet hur som helst alla utan lockup.
-Det är nog bara vakuumet eftersom värmen inte heller ”öppnar” sade vi och sonen var lycklig bakom ratten i kylan.
Svenska gränsen hade ingen tullstation. Bara en skylt. Vi ringde.
-Åk inte över sade den svenska myndigheten. Gör ni det blir det trubbel. Åk söderut åtta mil så finns det en tullstation, då löser sig allt och förfarandet blir i rätt ordning.
Vi körde en timme söderut helt åt fel håll för oss på den växel lådan slumpade, drog betalkortet och for in i Sverige med norska skyltar.
Värmland. Nu hade växellådan givit upp. Vi hade kollat vakuumet, fått igång värmen, dragit vrålvakuum till lådan men den skrek som en gris på ettan och vägrade något annat. Gotte stannade, lade i ettan manuellt drog upp bilen till 70 och slog upp växelspaken till drive, då fattade den och gav oss nånting vi kunde linka hem på.
Här ringde TV programmet Efterlyst.
-Kan ni komma till TV-huset och medverka i kvällens program!?
Programmet hade kontaktat Krantz på tåget under nervägen eftersom jag spårat bilar åt TV4 i ett tidigare mordfall.
De hade en filmsnutt på en bil i natten som var misstänkt i ett mordfall. Man såg framlysena, baklysena och hur den vände på gatan på en i övrigt kolsvart mobilfilm. De ville veta märket och skickade filmen.
Man såg ingenting.
– OK , sade jag till Gotte. De har frågat mej och då skall de få ett svar. Jag tänker inte mes-sejfa och mumla om att filmen är otydlig. Jag ser inte med ögonen och kan inte peka på detaljer men jag KÄNNER i ryggslutet att det är en . . . jag tittade på Gottfrid.
– . . . Mustang, sade Gottfrid och det var exakt vad jag hade känt.
– Man ser hur backlamporna blixtrar till när föraren drar växelväljaren från Park till Drive förbi Reverseläget och den rör sig som en sån där Mustang jamen från tidigt 2000-tal innan Retromustangen kom 2005.
Jag hade ringt upp och sagt:
– Skitenkelt. Det är en Musse 2003:a.
– Men hur kan du säga det? Det går ju knappt uttyda något annat än några lampor i mörkret och ingen vi frågat kan säga.
– Lätt! Det syns på hur den rör sig sade jag. Jag och sonen sade samma sak direkt. Nu hördes ett sus från redaktionen.
– Bilshamanerna från Norrland är orakel.
– Gotte och jag hade skrattat på tåget ner när de lagt på och ätit Myrans mackor i gladpack till skvimpigt termoskaffe.
Nu var de alltså i luren igen!
Men vi hade redan kört en omväg, den rara växellådan var rutten och nu ville de vi skulle dra till Stockholmen när vi bara ville hem.
– Nä, sade jag. Vi har hämtat en Cheva i Norge och meckar oss hem på vägkanten.
– Ohh, är ni ute på vägen just nu !!
Nu blev vi ännu mera shamaner för bildyslektikerna i Tunnelbaneträsk.
– De ringde tre gånger och erbjöd oss än det ena än det andra, hotell, mat, ersättning bla.
– Moäpp sade vi. Chevan tuggar norrut och vi släpper inte gasen förrän vi är hemma.
Väl hemma postade vi nummerskyltarna till Björn Tore, lät renovera TH 700-lådan och passade på att byta till den starkaste fördelningslådan NP241C vi egentligen skulle ha till en lågmilad Blazer hemma på gården.
Nu gick K20:n som kulan så vi tvättade den och drog till Ludvika och besiktningsräddarna på Cyklon AB. Fantastisk service.
– Jag lämnar allt dit.
Bilskruvning, köp och drömmar är en hobby som skall vara kul och givande.
Inte hjärtinfarktframkallande. Jag har haft två infarkter och hamnade på randen till en tredje vid en regbesiktning i Ö-vik där jag fick avbryta pga bröstsmärtor. De är inte kloka på en fläck besiktningsmännen.
– Vi slutar nu, sade jag när besiktningsingenjören tyckte jag skulle borra in sidomarkeringsljus på en Corvette C4, vit med blått skinn lågmilare och en ägare i USA.
Jag går aldrig mer in i en besiktningshall.
Den stora, tunga K20:n ville vi ha regad som lätt lastbil så sonen kunde köra den. En månad senare hämtade vi den med nya nummerskyltar regbesiktad för B-kort, kontrollbesiktad och klar hos Cyklon AB. KUL!
– TACK Tommy Nyberg och Molle Eriksson.
Jag återkommer till Cyklon när projekt Cadillac top chop är klart. Bilhobby skall var stimulerande, utvecklande och givande. Ni är bara bäst.
Gottfrid köpte nya backspeglar och nya dörrsidor mm när vi var i USA. 
Våren sommaren 2020 blev ett döår för musiken så han plockade ner den, svetsade rost och lackade.
Kompisen och billackeraren Per Johansson i Tallåsen hjälpte Gottfrid i slippapperens förtrollade värld. Stort tack Per.
Gotte pendlade till Hälsingland, fick lära sig massor och en dag kom han hem med den nylackerade, rostfria squarebody han drömt om.
Det hade tagit fyra år från inköp till nymålad, höjd USA-pickis och den är inte klar än. Nu är det efterfix och inredningens tur.
Bilen blir kvar på gården och farsan har fått lära sig att de kantiga, värdefattiga arbetsfordonen skjutit över 130.000 kronor i unga grabbars prislista.
Update feb. 2022. En låt om detta hittar du på Gottfrids kommande platta.
