Året är 2010. Sitter på ett rökigt motorcykelhak i ingenstans efter en felkörning. Ser knappt handen framför.
Jackan på nya äventyr i USA.
Musiken är så hög att jag bara uppfattar siffror, 32, 392, 4,11:1.
– So you like old style huh? Mot mig kommer en man i solglasögon med en hotrod tatuerad på halsen!
-Jag kan visa dig en historisk rod men du kan glömma kameran främling.
Natten var svart och regnet tilltog. Korsade en järnväg och kom in i ett öde område med förrådsbyggnader, rostiga trailers och enögda lastbilar. I en krokig träbyggnad blinkade ”bar” i fönstret. Jag tog på mig min förtrogna vän, skinnjackan och gick in. Röken var som ett draperi i ansiktet. Alla glodde.
En stol var ledig i baren. Jag tog den och en Coke. Biljardbordet slamrade och två rödbrusiga män vid den lilla scenen skrek åt varandra. Saliven skvätte ur deras käftar i motljuset från den lysande Spriteskylten på väggen. En kvinna med ring i näsan tilltalade mig och snart pratades det bilar i baren. De busvisslade till solglasögonen vid biljardbordet.
-Hey Chris!
Mannen kom fram mot mig:
-Jaså reporter, sade han klentroget. Grabben, om du glömmer att du sett mig skall jag visa dig några riktiga grejer men kameran kan du droppa direkt.
Dagen efter hade jag fått en tid och en plats. Jag skulle inte få se tillhållet men han skulle komma med en rod. Efter några minuter dök en låg siluett upp i trafiken.
The real deal. Ford 1930 roadster byggd 1953 i Lynn Massachusetts när speedshopen just kommit till byn och 32:a ramarna låg staplade på skroten. Chris Baker vaktade bilen som, av flera tidningar i USA, anses vara det viktigaste, bevarade dokumentet från amerikansk east coast hotrodding.
Chris var förbaskad. Han varvade Hemin till toppvarv upp och ner. han satt med ett ben på var sida om växelspaken. Den sköt ut förgasarna och var utan tomgång. Han slog av och kylarvatten tryckte fram ur nedre slangen så en brun pöl växte under bilen.
Varje mening startade med F-ordet och han svettades. Det var troligen som det var då bilen brukades i mitten av femtiotalet av Sonny Mazza.
Vi åkte vidare nu. Det här var ingen motionering av en pensionerad dyrgrip. Det här var the real deal. Vinden blåste i ansiktet, trean gick i och pedalen låg stumt i golvet. Oregistrerat, oförsäkrat och oerhört dumt i en oersättlig bil.
Elsystemet är också gjort av Sonny Mazza. Rent och sparsamt. Gigantisk likströmmare men det var vad som fanns att tillgå 1953.
Han bromsade och bakhjulen låste sig, bilen flög upp på tvären, fick tillbaka fästet och högra framhjulet lättade från asfalten. Vi vände och den omisskännliga lukten av glykol nådde oss.
Instrumentbrädan är som allt annat byggt av Mazza. De nyaste mätarna från Steward Warner och radion sålde Fords dealerships parts department till honom. En spritt ny Ford 1952 radio. Som att beställa en ny sattelitradio från Tesla till ett rodbygge idag. Killen hade det senaste av allt i sin maskin.
Han slog av utanför macken.
-F—!
Allt var overkligt. De anrika samlarbilen ägdes av en mångmiljonär och här grillades den som om inget hänt på 60 år men låt oss gå tillbaka i tiden.
New England var en kokande kittel av hot rodding i början av 50-talet. Industristaden Lynn, norr om Boston växte till att ha en egen speedshop, Joe’s och tillsammans med bilskrotar som Cap’s, United Auto och Harbours Auto Sales där trettiotalsbilar slaktades, utan att för den skull pressas, fanns överallt.
Sammantaget gamla karosser och ramar travade på skroten och i speedshopen på samma gata lurade det senaste inom trimning på hyllan. Ville man ha en ny toppventilare fanns det också på skroten.
1953 började Lynninvånaren Sonny Mazza bygga en Model A-roadster åt sig själv. Han köpte en original 1930 Ford Roadster för 35 dollar (250 spänn) och tog vara på karossen samt hämtade en rak 1932 ram på skroten för 25 dollar. Han beställde en droppad framaxel från Californias Bell Auto Parts och blev svindlad på ytterligare 25 dollar. Hos Harbours Auto Sales hittade han en nästan ny, krockad 1948 Ford och tog växellåda, kardan och bakaxel.
Han gjorde hairpin-stagen till framvagnen själv och när han ändå var igång smidde han de droppade fästena för strålkastarna.
Ny fredag innebar ny lön och när helgen kom var Sonny Mazza tillbaka hos Harbours Auto. Där hade en ny Chrysler kommit in, krockad i bakänden och han köpte 331 Hemimotorn ur den. Väl hemma öppnades den supermoderna toppventilaren med hemisfäriska förbränningsrum och från Speedshopens låda lyfte Sonny varsamt ur motordelar inslagna i oljat tidningspapper.
En Howard racingkam lades på bänken där nya kolvar från Imperial, som hade högre komp, radats upp jämte ett aluminiuminsug och fyra Stromberg 97 förgasare. Han jobbade på dagarna men nätterna tillbringade han i den lindrigt sagt smutsiga verkstaden. Till tonerna från Bill Ward and the Dominoes kollade han spel och moment.
Man kan bara föreställa sig vilket hokus pokus en Hemi var på sidventilstiden. Chryslers Hemi kom 1951. Sonny tog den modernaste motorn han kunde hitta, delade den i garaget och satte ihop efter eget huvud. Motorerna är oversquare. Slaget är kortare än borrningen. Gassvaret var enormt. Direktkontakt med gaspedalen som hos en direktinsprutad bil idag. Kolla dubbla bromskretsar!
Öppna portar släppte in den svala nattvinden och lindrade hettan från svetslågan. Här levde den unge mannen sin dröm. Betygen från skolan var inget att skryta med, allra minst välskrivning, men Sonny hade räknat fram och satt ihop en motor som nu gav dubbelt så många hästkrafter som en samtida, skrämd sidventilare av nyaste snitt modell 59A.
Sonny Mazza har just tagit en av sina många pokaler med bilen, nu med fyrportare och skärmar fram. I passagerarsätet, hans fru. Året är 1955.
Han kunde knappt bärga sig att få höra motorn starta. Ljuddämpare från Smithy packade med den nya glasfiberväven skulle ge minsta möjliga motstånd och dämpa det värsta. Motorn satt i ramen. Avgassystemet monterade många i detta läget men han skulle vänta med sitt. Han hade planer för den där 30:a karossen som stod på träbockar.
Karossen tyckte han skulle bli på tok för hög på ramen. Bilen skulle han ha att köra dragracing med så det gällde att minska luftmotståndet. Det gällde att få ner den i backen. Till skillnad mot västkusten, där channeled bilar (sänkta över ramen) åkte upp en klass och fick möta seriösa flat-lake bilar typ Bonneville-racers, så spelade detta ingen roll här på östkusten.
Växellådan från Ford -48 med drev från Lincoln växlades med en spak från Thunderbird som också den var en helt ny bil på marknaden. Klass.
Här var channeling vardagsmat medan man på västkusten hade karosserna stående på ramarna i större utsträckning. På den här tiden kunde två kompisar klara det på två dagar med gassvets utomhus. De kapade ur golvet, ställde karossen över ramen på klossar såsom de ville ha det, bankade till ett golv och svetsade tillbaka.
Roger fixar det omöjliga
Tillbaka i tvåtusentalet lät han som vanligt nu den allvarlige amerikanen. Vi hade dragit åt några slangklammer, justerat litet och bilen tuggade faktiskt på tomgång även om den missade emellanåt.
Folk stannade och klev ur sina bilar. Mannen på macken lämnade sin kassaapparat. Svensken fotade som en galning. Chris började grymta igen. På Mazzas bil är karossen så djupt nere över rambenen att de två 8,20×16 bakhjulen är nästan lika höga som överdelen på karossen.
Rutan kapades i det där garaget i staden Lynn och en 32:a grill kapades också ihop och ett nytt cellpaket löddes in mellan två originaltankar till Ford -32.
Drev till växellådan fanns i Fordbutiken så Sonny Mazza klev bara in hos NelNick Ford och beställde ett set 26 kuggars drev till Lincoln Zephyr för önskad utväxling. Karossen spacklades nogsamt med bly och slipades till perfektion.
Hos NelNick’s handlade Sonny nästa års färg, 1955 Ford Fleet Pastel Blue och sprutade direkt i verkstan där han slipat och svetsat. Bilen syntes efter det ofta på lokala utställningar och han tävlade flitigt med den.
Sonny Mazza åkte stadigt låga 14 sek./169 km/h . 1957 skulle han bygga om bilen och plockade ner den i delar men hamnade så småningom i Sonnys källare. Livet kom emellan och rodden blev liggande i 40 år.
Så gjorde han. Byggaren vars exempel på east coast style är värderat till två miljoner kronor. Inflyttade gångjärn från Studiebaker 1953 (alltså årets modell). Tank med dubbla filter högst upp, avgasrör som går rakt igenom och mellan dessa allra längst bak, batteriet. Sonny Mazza fortsatte med bilbyggande och drev även Mazza’s Cafeteria på New England Dragway i Epping, New Hampshire.
Kanonprylar till kanonpriser
En man vid namn Roy Cummings tjatade på Sonny om att få köpa bilen. Han lovade att återställa bilen till originalskick och han fick också köpa bilen med det förbehållet och så skedde. Året var 1997.
Efter att åter ha körts och visats byttes den mot en 34:a Ford Roadster och såldes sedan vidare till ett par mellanhänder för att dyka upp hos samlaren Jeff Mincheff som åter lät den restaureras till detta, sitt forna skick.
Högt golv. Karossen sänktes ordentligt över ramen. Ratten är en Ford 1940-ratt minskad till 15 tum med rattstång från Plymouth och krom från Jeep.
-Det är alltså hos honom du hämtat den, säger jag.
-Glöm det, grymtar den tatuerade som har en egen hotrod likt den på halsen under byggnation.
-Du kan bara glömma att få namnet på den som äger den idag buddy. Släng kameran i hyrbilen så skall jag ta dig med till ett ställe du inte trodde fanns, säger han
– Så blev det.
