Fortfarande frågar ni efter de Krantzkrönikor som publicerades i lokaltidningarna förr. Finns det ingenstans man kan läsa dessa?  
-Well, här kommer dom! 

Worldkustom lägger ut en ny, gammal …   varje månad här under.

Vill du inte vänta kan du beställa böckerna med krönikorna. Superlätt! Beställ med ett mail till [ info at krantzen.se ] Du får ett swish- eller bankgironummer med återvändande mail och böckerna kommer i brevlådan. En kul present att ge bort men inte till Härnösandare.
( Alla har dom).

Krantz Bookshop

      
Den blå var den första och finns nu i en andra upplaga. Den bruna (tvåan) är slutsåld. Den gula (trean) finns i förstaupplaga. 200:- styck inklusive frakt.

Krantz Krönikor är blandade motorkrönikor från motortidningarna. Plåt Krom och Rost är bilder på skrotbilar i skog och mark tagna av fotografen Kent Åberg. Här finns kåserier av Krantzen.  200:- styck inklusive frakt.

Det här är en DVD av Lars-Åke Krantz .
Den handlar om den fantastiske uppfinnaren och osannolike mekanikern Thord Gränz från Gnarp.
-När jag skall mysa kokar  jag kaffe och sätter på DVD:n säger flera som sett den tio gånger.

En varm och mänsklig beskrivning av en  extraordinär man som byggde sin egen V8-motorcykel. 1 timme och 15 minuter.

Filmen är prisbelönt.  Se trailer här. 
Pris 200:- inklusive frakt.

Klumpa ihop:  Tar du tre eller flera produkter betalar du 150 kronor styck inklusive frakt.

 

2022 NU special !

Bokpaket. Ge bort ett garv. Krantz bästa krönikor samlade i två böcker plus en bok för kaffebordet med fantastiska bilder av skrotbilar fotade i Sverige. Swisha din adress till Lilian Myran Krantz 070-345 8449 så kommer bokpaketet hem till dej.

Reklamation
Jag beställde ju dina böcker för nån vecka sen…gubben min fyllde 50 o nåt skulle man hitta på…. Jodå böckerna kom i ett fint paket, inte helt olikt ett väldoftande paket med rökt skinka ifrån slaktarn….
Min kära sambo vart glad över böckerna, och eftersom han har varit hemma denna vecka så passade han på att läsa dom i sängen…ja inget fel i det, det händer ofta att han gottar sig i läsning när jag sover..
Men det är nu…..det är nu vi kommer till problemet……KARLFAN SKRATTAR SÅ HELA SÄNGEN SKAKAR!!!! Finns inte en chans att jag ska kunna somna!!! Jodå jag har påpekat problemet lite fint o snäll som han är så asgarvar han inte så högt längre……..men…..har du hört nån som ska kväva ett garv?…
Nä just det. Sängen guppar o han låter som han ska dööö!! Nåja, nu är första boken läst….gubben har rest till Kiruna en vecka så nu ska jag soooooova!!! :0)
Tack för helt fantastiska böcker L-Å.
Louise

Från 2005-10-18

 

Nattfrost.

Det kändes inte bra i morse. Jag kände mig som en aladåb igen. En dallrig inkapslad köttbit. Skägget luktade dike och håret såg ut som en ögonblicksbild av ungskog i 30 sekundmeter. Ändå var jag samlad vid sänggåendet. Duschad, lågmäld, orienterad. Kontrollerat sjönk jag in i sängmöbeln, släckte sänglampan och uttalade en icke överarbetad men artigt artikulerad och framförallt igenkännande önskan om att närmast förestående tidsrymd skulle utfalla till belåtenhet för oss båda, eller om du så vill:
-God natt.

Sedan vaknade jag så här. Som om jag kvartat på Högakustenbron med kudden mot mitträcket. Som om wirens kalla stål skavt mot mitt bröst och tungan legat i körfältet och råkat bli överkörd av två EU-mopeder. Jag frös och kände mig lurad på den förväntade nattvilans laddning av batterierna. Myran kom med kaffe på sängen.

-Sovit gott? kvittrade hon och stötte upp altandörren med foten. Jag svarade inte.

Det var något som inte stämde. Vi fikade under tystnad medan hon plöjde TÅ baklänges och jag låg som en sammandragning under mitt täcke och värmde fingrarna runt kaffemuggen. Inne i det kaffeångande mörkret hörde jag hur hon, efter en stund, stökade med gremeljerna runt kaffebrickan, klev upp, drog igen altandörren och försvann ut i köket. DÅ slog det mej. Altandörren kärvar ju!

Jag klev upp och kände på dörren. Den sitter liksom fast nere mot tröskeln och man får bända och lyfta för att få upp den. Dessutom går låset tungt. När myggdörren tas bort i oktober stänger jag dörren och sedan trodde jag att dess funktion förhindrade öppning till maj då fadren med pust och stånk åter bjuder naturen att komma in. Nähej, Myran snärtar upp den med foten med en kaffebricka i andra handen. Jag fick en olustig känsla i planeten. Människan gör grejer i det här rummet jag inte har en aning om.

-Får du upp altandörren? frågade jag litet senare.

-Mm, hurså?

-Nej inget, svarade jag, fast egentligen vrålade mitt inre, men-vad-i hela-friden-pissmyra-är-det-för-hemlighetsmakeri-du-har-för-dig-öppnar-altandörrar-med-fötterna-och-allting.

-Det blir så varmt på nätterna så jag öppnar litet ibland, sade hon av sig själv.

Då förstod jag. Det är därför jag vaknar som om jag sovit i skogen fast jag går och lägger mig som en civiliserad 2000-årsman med dubbeldusch och bergvärme. Min levnadskamrat i lust bjuder in december månads nöd att inta min kropp medan jag är utlämnad åt min egen medvetslöshet.

På dagarna Lilian och Lars-Åke och på nätterna Sten och Flisa. Älgen där ute och jag tillbringar nätterna under samma omständigheter med den skillnaden att jag får inte en älgkrona för besväret. Jag blängde på min Myra. Hon log förstås. Det gör hon alltid när jag är arg. Jag anlade en frostig min vilket inte var svårt med nattens nederbörd i skägget. Jag kom inte på något bra att säga. Så jag gick. Huvudet var stumt. Vädra på nätterna när man kan ha 25 grader varmt. Jag förstår inte hur hon står ut med sej.

Bankomaten

 

Från 2001

 

De står och janke av och an i hålet. Oföretagsamma, oskärpta,  odiciplinerade. Med sina fingerkorvar nervöst fladdrande över knappsatsen sölar de bort min dag. Att det skall ta sån tid? När jag själv kommer till, är det över på några sekunder.

-Är det bara jag som kan med Bankomaten?

Man borde ha ett bankomat-OS tänker jag tjurigt från fjärde plats i kön. Då skulle alla få se en medaljtyngd Krantz möta pressen på Arlanda. Vinnare i grenarna Vinterbankomat och Minuten fristil.

Spolingen där framme tittar över axeln. En typisk looser. Inte fokuserad på uppgiften. Står bergis och värmer händerna på displayen och försöker komma på koden. Väldigt jobbig för en elitkille som jag. Varför har inte NBV kvällskurser i trottoaruttag, känner jag? Måste väl vara en bra grej. Hela stan är ju fylld av sengångare som inte kan koordinera. För 30 000 i måna´n och fri Mustang kan en olympier som jag ställa upp som personlig tränare till de som vill pressa en minut eller två i hålet.

Det blir min tur. Dubbelt så snabb som alla andra. Beslutar mig för att klocka uttaget. Kollar ner på armbandsuret.  3, 2  ETT….

PANG in med plastkortet åt rätt håll. Trumma, trumma med fingrarna mot plåten i uppvärmningssyfte medan blicken är naglad på displayen. Det blåser från höger men jag låter mig inte störas. Välk… hinner jag läsa och jag vet vad som gäller. Koden flyger in med musikalisk precision. Maskin och människa i perfekt harmoni. Jag vill gråta av den perfekta manövern men hej…ett proffs jublar inte på bortre långsidan även om man är äckligt först. Står litet ojämt på det opreparerade underlaget men vägrar att distraheras och BONK summan åkte in av sig själv!! Jag ryser av ståpäls. Det var nästa otroligt att uppleva det där.  Handen och hjärnbarken agerade reflexmässigt. 2.0.0.0. och knappen ”minneslapp” bah. Tröttheten börjar komma. Det gäller att hänga i. Nu skiljs proffsen från amatörerna. Höger hand upp till höger. Vänster hand ner till vänster. En gång gjorde jag tvärt om. När kort och pengar kom ut sträckte jag mig i trapetsiusmuskeln och föll ihop som ett illa monterat notställ. Det tog 26 minuter innan de fick bort mig från kön. Jag fick spelas in i ambulansen med dragspel medan 81 uppretade amatörer briserade bakom. Det var en väldigt jobbig tid för mig.

Skl-Skl-plktt säger det och kortet kommer ut. Med splitvision rycker jag ut det och fångar samtidigt minneslappen i samma hand alltjämt med ena ögat på sedelutmataren som ligger i tredje kvadranten (nere till vänster för lekmannen). Troligen den svåraste manövern i hela förloppet och DÄR kommer femhundringarna i vänsterhanden och klockan stannar på …42 sekunder blankt. Det är över. Trött men lycklig tar jag mig för egen hand till bilen. Man hinner inte dricka under loppet. Jag sitter tyst och går igenom uttaget i minnet.  Efter ett tag börjar krafterna återvända och jag beslutar mig för att ta tid på de tappra försök som görs utanför av vanligt folk.

He he. Farbror i för stor mössa kommer fram. Tar inte av sig handskarna. Klockan går igång. Han klämmer fast en påse mellan fötterna okunnig om balansens betydelse. Han är lång och får huka sig en aning. Det där går aldrig. Nu hejar han på bakomvarande också.

-Oj, oj oj,

DÄR är han klar och klockan visar….42 sekunder?

-Otroligt en olympier till i Härnösand!!

Jag vill springa ut och få en autograf men nästa står redan beredd. Min vetenskapliga undersökning måste gå före. Kvinna, meddellängd, brandbilsfärgat hår, hund. Går bra fram till mellantiden, försöker få vinden i ryggen genom att stå med sidan mot maskinen. Huskes. Kommer aningen sent till minneslappen men avslutar hyfsat. Tid …42 sekunder.

-VA!!

En olympier till?!!

Är det någon konferens här som jag har missat? Sitter ett tag till.

-Alla får 42 sekunder!

Otur för NBV. Där missade de tusentals cirkeltimmar.

Likväl kan jag ge ett tips hur du pressar tiden till 36 sekunder och anser mig därmed ändå ha tillfört ämnet värdefull kunskap ej irrelevant i rådande Julbrådska.

-De redovisade mätningarna är gjorda på Köpmangatan. Liknande insamling av data företogs samma dag vid Trädgårdsgatan.

-Det går 6 sekunder snabbare utanför Prisma.

 

=======================================

Från 2003

Öppna skor

Jag har aldrig kunnat ta karlar i sandaler på allvar. Det förefaller mig ytterst suspekt att lösgöra sina tår på det viset. Förtroendekapitalet fullständigt forsar ut mellan flärpar och remmar. Jag var på en anställningsintervju härom dagen. Rakad och rak stod jag i entrén. Sinnesstämningen var lugn och tillmötesgående utan att vara överdrivet undfallande. Jag fick vänta en stund. Det får man alltid. Det hör till spelet. Mottagaren sorterar pennor, pillar på klockradion eller ringer till mamma under tiden. Så öppnades dörren.
-Välkommen!

Hans hälsningshand slungades ut en meter på direkten i en manöver som var avgjort mera mekanisk än spontan. Handslaget var distinkt och han hade inte slarvat med näshåret. Korrekt, vänligt och vältaligt inledde han samtalet.  Men det hjälpte inte. Han var förlorad.

På fötterna hade han badskor! Med kardborrband. Den simplaste formen av sandaler. Vi satt ner och utbytte meningslösa riktigheter. Ett verbalt ping-pongade utan vare sig smashar eller stoppbollar i avsikt att utsråla frånvaro av vansinne, utesluten sensibilitetsrubbning eller mindre avvikelse i källsorteringsfrågan. Jag tuggade på tomgång medan mina tankar var under bordet. Vetskapen att han hade tio osäkrade tår riktade åt mitt gjorde det svårt för mig att tillmäta seriositet.

Hur skulle mitt arbetsliv i händelse av anställning se ut? Skulle jag framdeles äta medhavda nudlar medan honom synligt vickande på sina tår vid bordet intill? Är han en sån där som lägger tårna på varandra och liksom ”snäpper” med dem? Vad händer till sommaren? Kommer han att urarta i att lämna strumporna hemma i total blottning. Den osmakligaste formen av allt sandalbärande.

Plötsligt stiger han upp och går fram till en skiss på väggen förställande företagets struktur. Han pekar och förklarar beslutsvägarna. Jag ställer korrekta motfrågor och låtsas fästa vikt vid hans svar men vad som egentligen händer i rummet är att hans fötter har glidit fram. Badskorna slutar där trampdynan slutar och tårna hänger över kanten ner i golvet. Bakom foten sticker sulan ut fem centimeter. Gropen efter den svettiga hälen mörknade någon gång före millennieskiftet.

Varför ödslar jag tid på denna seans, tänker jag?  Varför har jag klivit upp i ottan och åkt hit? Här sitter jag respektfullt med väl samlade tår. Bootsen från Kentucky ger värdighet utan prål. En vacker siluett av naturmaterial. En ansvarsfull fotbeklädnad. Och där står han och spretar i sitt eget dammludd. Jag hade inte sagt något om han hade haft Tramps. Det där osmakliga platta historierna som såg ut som två hoplimmade skrivbordsunderlägg. Eller träskor. Definitivt ute men ändå med en klassisk inramning av fotens fransiga utskott.

Vilka moderna fula skor som helst hade passerat. Även de så populära klumpskorna som sitter på varje distingerad herre av idag.  Blanksvarta och trubbiga ser de ut som droskor från 1945. För övrigt utmärkta att göra skyddsskor av då stålhättan inte behöver slimmas utan kan bara kan skjutas in under tåhuven.

Jag kräver inte insikten att myggjagare är den ultimata inneskon men sandalsektens offentliga massvåldtäkt på den egna integriteten försätter min tilltro till dess anhängare i fritt fall.

Till slut tog eländet slut i alla fall och han slipper-slappade mig till dörren.
-Tack för din tid, sade jag och stängde den glasade dörren till avdelningen.
Det sista jag såg var hur han hasade iväg mot kaffemaskinen med vänstra hälen bredvid sulan.

================================================================

Jag gillar böcker.

Vintern 2001

Minus tjugo.  Allting är stelt utom termometernålen som vigt går ner i spagat  utanför fönstret. TV-kartan visar -12.  Siffran täcker området från Njurundabommen upp till Kläpp. Men inte är det tolv inte. Snarare det dubbla. Micron plingar och jag tar ut posten. Så här års brukar jag köra Tidningen och vad som därmed medföljer 45 sekunder på grillning.  TÅ blir litet hetare då. Man slipper domningar i armarna och nageltjäla och undgår i förlängningen att få motta posten postumt.

Annars har jag själv varit i hetluften sista veckan. Det har ungefär stått att jag varit en rackarns klant som kontaminerat Härnösands uppväxande släkte med knarkpropaganda.  Så kan det gå när man ersätter sunt förnuft med Sundlövs förnuft.

Nå, vi är båda från Ullånger och där finns också det gamla uttrycket ”skriv oppä på snön.” Det betyder ungefär att udda kan vara jämt och smälter bort med snön. Funkar utmärkt även 2001.

Apropå varmt och kallt så hamnade jag på kylskåpet förra veckan. Vid ett framträdande med mitt Country and Western-band i Gussjö stoppades jag av en glad tjej som hängt upp mig på kylskåpet hemma. Hedersplats således. Man tackar. Mina enkla böcker har idag sålts i 1400 exemplar på en radie av 5 mil vilket betyder att de hemsökt vart 20:de hushåll. Lajbans. Men det är långt kvar till vår käre Nicke Sjödin. Gubben fyller en bokhyllerad i varje hem som kantar Ångermanälven eller som stod inom luktavstånd från Frånöfabriken. Det är nu jag kommer till rubriken. Jag gillar böcker.

Har tidigare skrivit om att livet är en enda stor omprövning. Man föds utan vett, matas med kunskap innan man gör en svepande generalisering i 20 års åldern och tillbringar sedan resten av livet med att ompröva allt man tagit ställning till som ung för att avslutningsvis gå till den eviga vilan blygsamt insiktsfull om allt man inte har en aning om.

-Jag gillar inte böcker, har jag kläckt ur mig, publicerat och gett ut i 1400 exemplar.

Nu gillar jag böcker! Och allt är Nickes fel.

Han hävdade, i en av sina krönikor för någon vecka sedan, att man var en slemmis ungefär om man inte läste böcker Ja, han sade det inte rakt ut men min egen tolkning var sådan. Och det hände sig vid den tiden att det var bokrea och jag råkade komma intill ett bokstånd. Där fanns mer böcker än filmer på Videoteket. Simmade runt i  havet av lästörstande och bestämde mig. Jag skulle slå till på en bok. Min första. Valde. Betalade. Min bok blev en gul en. Den hade liten text som gick ända ut till bladens kant och kostade 19 kronor. Verkade bra. Stolt gick jag hem. Nu ska här läsas bok.

Det gick åt skogen i första meningen i förordet. Jag blev tvungen att gå till Myran och fråga. Så här stod det.

”Under flera tillfällen av mitt liv har jag varit betänkt att föra dagbok.”

-Vad betyder det ???

252 sidor framför mig och jag får ta timeout i första meningen.

-Jämrans Nicke.

=============================================================

Men nu har jag stakat mig igenom den. Det gick bättre efter den första motan. Sedan blev det slätta och på slutet stod jag bara och gled. En toppenbok. Lite mager om ryggen kanske. Fyller dåligt i bokhyllan om jag nu skulle köpa en sådan. Jag har klämt in den bredvid Sylvester Stallone i videoskåpet så länge. Nu skall jag nog köpa en ny bok. Helst en orange, och sedan kanske en röd.  Så de liksom följer färg. Jag gillar böcker.

Jag är bästa bilföraren

 

Från april 2008.

Jag är Gussjös bästa bilförare. Tänkte det kunde vara bra att slå fast så ingen behöver fundera. Tryggt på något vis att det sägs. Jag har funderat på det där länge och genom väl underbyggt resonemang i ensamhet kommit fram till resultatet. Jag är bäst. Konkurrensen var minimal måste jag säga. Gussjö är fullt av avdankade taxiförare. Visserligen har de tillbringat ett liv bakom ratten men jag menar i vilka hastigheter? Alla vet ju hur en taxichaffis kör. Det går så segt och stilla så man somnar innan trean har gått i. Troligen har de aldrig vistats i området ovanför 95 km/h. Ett liv i 80 knyck och reaktionerna blir som Riksbankens. För sent och för lite. Minmal konkurrens. Resten av befolkningen i Gussjö kör lastbil.

Jamen ni hör ju själva. Ett fordon som har mera gemensamt med en jordbrukstraktor och framförs med allehanda redskap hängande kring hjulen. Vintertid kör de mest på nätterna med sina plogar och gremeljer när vägarna är tomma. Ser dåligt gör de också att döma av alla extraljus de borrat fast. Nästan så man undrar om de har dragit sladdar direkt till elleverantören. De kör ju ändå bara i cirklar runt garagen så sladdarna borde inte bli så långa. Ska de till  Ö-vik får de väl dra ur kontakten. En av de där förarna verkar vara väldigt rädd för halka. Han har en röd lastbil och är ute och kör sand hela året. Även på sommar’n. Måste vara en synnerligen medioker förare. Dessutom har han alltid bogserkättingen med sig och en TV att kolla bakåt i. Det kallar jag neurotisk trafikpersonlighet. Minimal konkurrens.

Därför var det en smula överraskande när jag körde bort 4 postlådor för mina grannar häromdagen. Röda lastbilens låda for upp i luften som en nyårsraket. Vi satt och väntade på att den skulle komma tillbaka. När den slog ner var den alldeles varm. Den hade nog varit ute i rymden och hettats upp vid återinträdet. En grön låda gick nästan inte att känna igen. Min bil hamnade nere i en slänt. Jag tittade på Myran. Hon slog upp TÅ. Familjesidan. Där kan hon botanisera länge för att fördröja tiden. Jag förstod vinken och gick ut för att plocka bland ruinerna. Det gick ganska bra. Avslutade med att lägga alla lådorna i en rad på backen inför postbilens inträde. Röda lastbilens låda fräste i snön medan den gröne mera såg ut som en mossa.

Min bils ena lyse försvann. Jag tittade på den. Den såg ledsen ut. Som om den fått en blåklocka. Väl hemma gick jag och hängde med huvudet. Mina slutsatser hade fått sig en törn dessutom var jag tvungen att ringa till postlådorna. Gröna mossan var inte glad. Hon ville ha en ny som det gick att stoppa post och sånt i. Röda lastbilen svarade på andra signalen. Nu är det så att jag har bott i Gussjö i 24 år. Han måste naturligtvis ta upp det faktumet.

-Besvärligt med okänd väg eller? muttrade han muntert som bara han kan.

Jag satt och suckade framför barn-TVn. Då ringde det på dörren. Två våldgästande familjer från Stigsjö stod där. Tio pers med kaffetermosar och smetiga bakverk. Ingvar såg ut som en försenad julenisse i snödrivan och jag fick en blomma. Det var en sån där blomma som har uppblåsta gummislangar till blad. Alldeles blanka och svullna. Sedan hjälpte de mig att spika tillbaka postlådorna och mossan. När de åkt tittade jag på gummiblomman.

Kanske någon där uppe tyckte att jag blivit högmodig. En postlådekonfetti med tillhörande telefonering fick bli en lagom läxa. Sedan kom undsättningen med kaffe och kaka. Ute föll snön sakta. Borta i kurvan klamrade sig fyra vettskrämda postlådor fast med nya skruvar. En röd lastbil rullade ut på nattskiftet.

-Gud är god – bakom skrivbord och plog.

——————————————————————————————————-

Från 2001. Lika aktuell idag.

Norra och södra.

-Men kör ut ur zonen nån gång Krantz. Du står ju offside. Fattar du !
-Domare Lennart Wiberg kunde inte ha haft det lätt.

Med pipan i munnen försökte han få till något som liknade hockey med en i dubbel bemärkelse trög back från lag Syd. Året var 1967 och det var hockeymatch i Ullånger. Under lampkorgarnas gula sken snöade det som på TV när Hylands Hörna var slut.

Fyra bilar gick på tomgång på parkeringen. I dessa satt publiken. Nå, de missade inte så mycket. Tioåringarna på plan hade inte högre tempo än att tränar’n kunde dra ett spår med snökaran utan att störa spelet.
Jomensan. Lag Syd och lag Nord är inget nytt som varmluftsorienterade programledare i TV:s Robinsson hittat på för att få till något som liknar arbete fast det är semester.

Norra och Södra utkämpade strider redan på sextiotalet i Ullånger. Hockeyträningen toppades med derbyn. De som bodde norr om Inviksån skulle ta kål på de som bodde söder om densamma och tvärtom. Jag hade parkerat vid fiendemålet omedveten om den lilla tekniska detaljen offside. Spapshjälmen skavde. Jag var trött, kissnödig och hungrig. Hade ingen lust att åka ända upp till rödlinjen för att få en passning. Det var ändå ingen som passade till mej. Det berodde förmodligen på att mina lagkamraters insikt att om jag flyttade klubban för att ta emot pucken så ramlade jag.

Jag såg på Nordarna som fiender.
-Milda makter de bodde ju över en halvmil bort. De hade en annan skolbuss och en annan majbrasa. De fiskade stenbit som var någon skum firre som höljdes i Inviksåns mörka vatten helt olik vår brax.
De pratade om Bränngropa och Kockesbacken.

Förmodligen platser där de höll  hedniska riter medan jag gick på söndagskola i Håll.  Jag var vidsynt som en spade. Så gick tiden och mina skolkamrater från Norra blev mina vänner. Bränngropa utforskades och Puchmopeden råmade i Kockesbacken.

Dockstaborna går inte att lita på
Vi satt och gnekade på mopedsadlarna utanför Kalle Svenssons affär när ett okänt mopedljud närmade sig. Det var ingen Zundapp eller Puch. Alltså var det en utböling.

Hjälp, en Dockstabo är på ingående. De hade inte bara annan majbrasa de hade ju för fridens dagar en annan skola!! Bara det att de var bosatta en och en halv mil bort gjorde att det stod helt klart: De kan omöjligt vara riktigt riktiga. Jag hejade inte. Så gick tiden och jag bildade ett band med två Dockstagrabbar. Vi skrattade åt våra olika dialekter och utforskade varandras hem.  En lycklig tid. 

Sörlänningarna är ett knepigt folk.
Uppställning på grusplanen utanför matsalen. 120 unga män från hela Sverige inordnade i räta led. Lumpen. Stockholmarna snackade häftigt, trion från Storuman såg hårda ut där de blängde tyst. Skåningarna bräkte och Göteborgarnas svordomar lät grövre än Vulksigges småputtriga invektiv hemifrån.

Här gällde det att inte hamna i dåligt sällskap. Hur det nu skulle gå till. Alla, utom jag, verkade ha hamnat i dåligt sällskap redan. De pratade gods, patroner och storjordbruk. De pratade fiskebåtar, kanaler och Danmarksbåtar. De pratade tunnelbanestationer och rockkonserter. De pratade knivtillverkning och renskiljning. Så gick tiden och gratisresorna med tåg utnyttjades till att besöka nya, spännande orter under guidning av nyfunna vänner runt om i Sverige.

Finnar är farliga.
De går med kniv i fickan och badar i hetare bastu än vi. De jobbar stenhårt, halsar brännvin på helgerna och så har de sisun som gör dem oövervinnerliga. 17 maj gör norrmännen oövervinnerliga om inte Nordsjöoljan gör det. Danskarna är inte oövervinnerliga men de är glada och fryntliga ändå.
-Typiskt skumt för en rättrådig svensk.

Men så går tiden och man reser till Kanarieöarna. Bland alla livsfarliga spanjorer, tyskar och annat löst folk träffar man på en norrman på en bar. Då kastar man sig om lusekoftan och tycker det är konstigt att man inte stött ihop tidigare. Vi som är grannar och allting. I USA blir det ännu värre. Vidsynen tycks inte ha några gränser. Då tycker man det är ok om de förväxlar en med en tysk. Det är ju ganska samma säger man och man menar det.

Invandrare är ett pack.
 – Ser du mönstret?
Hur långt måste vi resa för att se att invandrare med annan hudfärg är våra närmaste grannar?

– Till Mars?  Till Månen räckte uppenbarligen inte.

Från Wheels 1997
by Lars-Åke Krantz

Intryck

Badbyxorna hängde blöta på cykelstyret. I den skarpa solen och  slösande värmen skulle de dock snart var torra. För att torka till lite innan tröjan kom på, släntrade jag bort mot parkeringen. Sommarlovsdåsigheten försvann i ett nafs. På den lilla parkeringen tronade ett UFO.

Åtminstone framstod det så för mina uppspärrade tolvårsögon. Bland ardennerkamparna från Saab och Volvo hade en kromblixtrande , utmanande, uppkäftig och oändligt vacker skapelse landat. Lacken  gnistrade nagellacksrött och den vita klädseln bländade ikapp med instrumentbrädans krom på det taklösa ekipaget. Allt var så supersnyggt att intrycken brändes in i min oförbrukade hjärna för evigt.

Bak fanns de största avgasrör jag någonsin sett. Två stycken var det men de satt inte ihop som på de Abarth-trimmade Amazoner jag utforskat tidigare. Nej, brett isär mynnade de kromade rören ut  för att spegla  sig i den kraftiga kofångaren. De breda hjulen hade liksom  batmanvingar i centrum.  Aldrig aldrig hade jag sett något liknande. Och nu, här vid vår lilla badplats. Min hjärna bottnade av kaotisk njutning.  Intrycken förblev osorterade under flera år.

Eftersom jag inte hade ord för vad jag såg vet jag ännu idag inte vad det var för bil. Batmanvingarna måste ha varit spinners. Lacken var förmodligen flake. Jag minns inga vingar men storleken var grym. Inga människor heller. Det kan ha varit en ”vanlig” Impala cab från 65. Eller en Bonneville. Slumpen att några ynglingar stannade till vid den lilla badplatsen för ett dopp blev en milstolpe i mitt liv.

I mopedåldern patrullerade vi det lilla samhället. Av och an körde vi. Jämngamla och fulla av drömmar. Vi hade ett sinnrikt signalsystem mellan oss. I knattret från päronlösa ljuddämpare fanns det inga förutsättningar för långa utläggningar. Vi skrek det allra nödvändigaste till varandra då det var bråttom.

–Jänkare på Shell!!

Micke som störtade emot oss på Zundappen fick oss alla dra trotteln längst upp i förgasaren. Nu var det bråttom. Skulle vi hinna innan den försvann. Var det en Mustang kanske? Hoppas det. Dom gasar alltid lite extra.

En annan dag löd bulletinen
–Jänkare på OK!!, och mopedistarmadan brölade ikapp förbi Posten.

Några år senare skulle jag få dödsstöten.
Det som definitivt fick mig att morra för mig själv. ”En dag är det jag som sitter i en egen jänkare”
Utsvultna äntrar vi Docksta tradarfik i den sena timman. När beställningen gjorts viskar Kjell till mej.
–Kenneth är här, han sitter där nere vid fönstret.

Jag förstår omedelbart vad det innebär. Där ute någonstans på den stora parkeringen står hans Charger. Den ofattbara summan bilen motsvarar är utopi för mig. Jag sneglar på Kenneth. Han ser cool ut där han sitter. Trasig jeansjacka. Bilnycklarna på brickan bredvid Colaflaskan. Pilotbågar.

Mitt i vår parisare med smält ost och röd paprika reser han sig. Han hejar på Kjell när han passerar bordet. Vi väntar tills vi hör den skrälliga startmotorn vina i sin förtvivlade kamp med högkompkolvarna. Samtidigt som motorn dånar igång kommer vi ut på baksidan.  Kenneth är redan på väg. Vi ser de långa bakljusen försvinna längst bort på parkeringen.

–Han har visst kört tvåhundraarton på skogen säger Kjell.

Plötsligt vänder den bredaxlade maskinen för att sakta tugga emot oss. Gatljusens orangea sken speglar sig i den långa huven och rinner över vindruta och tak. När han passerar oss trummar han till med tårna på gaspedalen.

Kenneths bil på riktigt. Sjuttiotalsbild. Den var 4 år när han köpte den för 26.500kr.  383 med manuell och pistolgrip. 

Däcken spinner loss omedelbart. Bilen kanar i sidled, gummit kämpar för att återfå fästet när motorvarvet åter sjunker och man ser små veck längs sidan på dem när rotationen minskar. Det skriker inte i däcken.
– Det raspar.

Allt är över på 2 sekunder och Chargern mullrar ut i natten på tomgång. Kvar finns bensindoften, gummit på marken och en kall parisare på andra sidan fönstret.
– Men siktet låstes på målet den natten.

———————————————————–

Tack Kenneth för det odödliga minnet och för bilderna.

 

 

Bland de stora grabbarna. från november 2005

Stugan i Rättvik var full med folk när vi kom. Grillen osade och solen sände sina heta strålar vågrätt i kvällningen. Fyra kvinnor skrattade högt när vi klev över tröskeln och kylskåpet stod på vid gavel där kvällens värd bjöd alla nytillkomna något svalkande. Dialekter blandades och händer trycktes till hälsningar. Damerna skrattade igen där de stod hukade över något. I mitten satt Molle med en laptop och visade tidningsbilder han tagit under dagen på kvinnorna och deras fordon. Molle var bara en av alla motorjournalister i stugan. Här fanns alla kända namn som vi läst under texter och bilder i motortidningar genom åren.

Ett mjukt muller fortplantade sig genom stugans dörröppning. Den legendariska hotroden som öppnade för nybyggnationer och dagens SFRO-besiktningar parkerade där ute och annu en  redaktör, Göran Ambell, släntrade ur. Milda makter!
-Minsta händelse på denna gräsmatta nu och det skulle ge eko över halva norden så välbeställt med fotografer och skrivare som det var, tänkte jag.

Grillkolen hade vitnat och röken ersattes av os från marinader och tappade korvar. Det pratades sidventils-V8, panhardstag, rödstick och slutartider för kameror i en enda röra. Igenkännande citat flög genom luften varvat med berättelser om mustiga umbäranden bakom magasinens prydliga reportage.

Hastigheten var hög. Här spilldes ingen tid på omskrivningar och förklaringar. Skillnaderna på en Donovan- och Milodonmotor tillhörde basfakta i denna division. Skratten var generösa och när en solstol rasade samman under ett tungt vägande namn sprutade de mest häpnadsväckande förslag till ett hållbarare chassie fram. Gruppfotograferingen, när en liten enkel digitalkamera med självutlösning skulle riggas, var ett odödligt ögonblick.

När supergitarristerna  Eric Clapton och Keith Richards vid ett tillfälle möttes på scenen stod de till en början bara och avvaktade varandras gitarrspel. Inte av ovilja men av ömsesidig respekt. Samma sak hände i den påklistrade tystnaden från de artiga fotograferna som skulle fotograferas. Ingenting fungerade och på rad satt sprickfärdiga fotoproffs och höll färgen tills situationen blev fullständigt bisarr. Till slut briserade allt i en skrattfest som troligen avlästes på seismografen i Uppsala.

Solen gick ner och avfärd skulle företas mot festplatsen intill. In i min rymliga bil hoppade ovan nämnda bilorakel, Molle jämte ett par redaktörer för våra största motortidningar. Jag slängde in mig i den trygga miljön bakom ratten, fattade startnyckeln och … blev plötsligt varse Keith Richards och Eric Clapton.

Här satt mer samlad bilkunskap än jag hade motortidningar på vinden. Vred igång motorn, kisade vant åt vänster och … drog upp huvlåset!! Den förbaskade läppen spratt upp en centimeter. I motljuset såg det ut som en decimeter och i magen kändes det som en meter. Det blev tyst i bilen.
-Ehh.. he-he.. oj..he .. det var visst fel, sade jag.

Nu hade jag en lång vandring att företa fram till dumscenen. Framför bilens största ruta skulle den nationella motorkäften Krantz stå vänd mot publiken och stänga en huv efter att ha blandat ihop spakarna för handbroms och huvlås.
-Fatta smärtan!

Jag sågade mig själv jäms mina mentala fotknölar på väg tillbaka. Jag som aldrig använder handbromsen. Varför? Just nu? Satte mig i bilen, kisade vant åt vänster, lade i driven och drog upp huven igen!
-Jo, det är sant ?!

Just då ville jag skjuta mig själv långsamt i nacken. Lidandet var totalt. Detta var inte som att gå med jylfen öppen på examen. Detta var som att gå barstjärt på nobelfesten.
-Otroligt nog har jag kvar jobbet.

 

 

 

 

——————————————————

Jag ljög.   (från  februari 2005)

Nordlöws Ur & Optik är en av de absolut äldsta kvarvarande butikerna i Härnösand. När vikingarna kom roende söderifrån och stötte på den gnistrande inlandsisen stannade de vid Nordlöws optik och tjackade solglasögon innan de släpade sina båtar uppströms längs en glasad Ångermanälv. Ännu idag blåser butikschefen till tio-fika ur ett kvarglömt mjödhorn från förförra årtusendet – ungefär. Jag vet inte så noga. Butiken fanns där 1976 i alla fall.

Då gick en pank nittonårig student från Ångströmskolan in och beställde två svindyra linser. Nyaste nytt var dygnet-runt-linser. Officiellt rekommenderades de inte men man fick veta att om man skulle råka somna med dem i ögat så släppte de igenom tillräckligt med tårvätska för att klara natten och även dagen därpå.

Det lät som silverklockor i örat för en tjejtjusare med Opel Rekord två veckor före midsommar.

Brillorna skulle bort – nuru!
Sven-Erik Banell var min  guru.

På den vägen är det. Tjejtjuseriet är nerlagt och Opeln skrotad men Nordlöws sprutar fortfarande ut geléögon till mig efter behov. Den där midsommaren blev en av mina bästa. Ullångerspojken Krantz, okänd i stan, hade fått ut sina linser utan att betala en spänn. Inkörningsperiod hanns inte med. Det var ju midsommar. In med proteserna och iväg bara.

Jag älskade mina linser. Farbror Banell förmanade och jag nickade med hakan i den där plastkoppen på hans undersökningsmaskin men i hemlighet hade jag döpt om dygnet-runt-linserna till året-runt-dito.

-Hålla på och dribbla med det där pulver-jox-kokningarna.
De fick sitta i tills de skrek. Damerna i butiken döpte mig till Rödöga har jag fått veta efteråt. Jag lärde mig att när slutet var nära och jag måste ta ut dem för rengörning blev jag ljuskänslig. Men man drog ju på det. En natt fick jag skruva ner instrumentbelysningen på bilen för den bländade i ögonen så tårarna rann.

Man försökte ju också tillföra något till forskningen. Det kunde ju inte vara så att de rengöringsprodukter som såldes var de optimala och aldrig kunde förbättras. Vad var det som sade att inte jag kunde uppfinna något?  Om nu mina linser suttit i länge och blivit väldigt smutsiga måste man naturligtvis ta hänsyn till detta vid rengöringen. Då räckte inga vattniga medel från optikerns feghylla.

Myran prisade Yes till disken. Det gjorde intryck på mig. Jag kokade mina linser i koncentrerad Yes tills de såg ut som gröna marmeladkulor. Sedan stoppade jag in dem i ögonen.

-Intressant.
Jacken liksom exploderade. Linserna sögs fast på hornhinnorna och makade in sig i min organism. Det var som om det bubblande diskmedlet löste upp DNA-kedjan och blev ett med min kropp. Aha. Jag har uppfunnit permalinsen istället för rengöringsmedel, tänkte jag. De här doningarna tog för sig ordentligt. Det ger sig med tiden tänkte jag vidare, skvätte litet vatten och bet ihop men efter fem minuter stod jag på knäna och gungade i en österländsk böneställning med huvudet i riktning mot den uråldriga optikbutiken

Jag pillrade ur marmeladen och ringde efter plustaxin. Ni vet den där med ett rött kors som kör 180.
-Nu ska vi se, sa läkarna på Sundsvalls sjukhus.
-Lybbo dom, tänkte jag.
Jag fick sova över några da´r minns jag.

 

I går var jag inne hos Banell igen. Hakan i koppen. Förmaningar. Jag har trappat ner på forskningen med åren men vad värre är…min guru skall trappa ner. Vi bläddrade litet på kul i mina journaler.

-Vad idrottade du med, frågade han?
-Va!? sade jag.
-Det står här som skäl för linser 1976. Du har uppgett idrott. Vad idrottade du med?
Milda makter jag var en sån som alltid var sjuk på gymnastiken, haltade på friluftsdagarna och hade glömt badbyxorna på simningen.
-Jag ljög, rodnade jag m-men det är 30 år sedan nu!
Han stötte ihop journalkorten med barsk min.

Vi ska väl inte dö än men hur som helst vill jag tacka för 30 underbara år med en optiker som haft insyn i mitt närseende och överseende med min kortsynthet.

Till andra närsynta lögnhalsar som är utan pengar kan jag bara säga.
-Gå till Nordlöws.

---

från februari 2002

Navelsträngen.

Vi skall bo i husvagn i Sundsvall till sommaren. I fem veckor!! Myran har blivit tokig. Tidigare år har vi haft fullt sjå att klara av fem dagar. När man öppnat garderobsdörren i ansiktet på varandra tolv gånger, klämt sig på det uppfällbara bordet nio gånger och druckit kylskåpsvarm fil i fyra dagar brukar vi kasta in den blöta handduken och dundra hem. Resten av sommaren njuter vi av att kunna mötas i hallen, att fötterna får plats under bordet och att Mariekexen inte smakar reservhjul.

-Förr fem dagar.
-Nu fem veckor.

Det är kris i familjen. Inte sjuårskris eller fyrtioårskris utan en slags extrovert navelkris. Egentligen är det bara morsan som krisar men eftersom hon bestämmer allting så krisar vi också.

Grabben skall flytta. Vår förstfödde lämnar hemmet. Han som jollrat i våra sängar, klättrat i våra stuprännor och byggt kojor i våra träd lämnar oss för att gå ut i vida världen och aldrig mera bo hemma. Vi kommer allt mera försvagade att sitta och titta på födelseattesten och vänta på telefonsamtal från vår lille vän vilkens jacka vi knäppt så många gånger.

-Ja, alltså egentligen så skall han sommarjobba i Sundsvall i fem veckor men det är samma sak, säger Myran.

Så nu skall familjen flytta med. Hon har hittat en trevlig parkeringsruta utanför sommarjobbet där stödbenen kan vevas ner. Tidigare aversioner mot denna hjulförsedda burk, som i glättade försäljningsbroschyrer benämndes husvagn våren 1968, är som bortblåsta. Nu prisas den möglande lådan för sin mångsidighet, särskilt som sonen ju kan inmundiga sin lunch tillsammans med familjen på parkeringen.

Det är som om modern och barnet (som förresten fått skägg) sitter ihop. Jag var ju själv med och klippte av navelsträngen för 18 år sedan. Visserligen nysvimmad efter att förlossningsteamet återuppväckt mej men ändå. Jag minns tydligt hur slangen som förenade de båda snällt gick av till följd av mitt kirurgiska ingrepp. Nu sitter den där igen.  Undrar hur det gick till?  Kanske har den funnits där hela tiden. I början halade grabben in sig i den när han kommit för långt bort. Det kändes otryggt vid foten av köksoffan när mamma vattnade blommorna ända borta vid fönstret

-Bäst att veva in sig.

Efter något år räckte den ända bort till postlådan när den stolte brevbäraren i cowboyhatt återvände efter 200 meter strapatser i Gussjöskogen. Då tog vi kort med kameran. Och navelsträngen drogs ut.  Ju längre den blev ju tunnare blev den. Till slut såg vi den inte. Den räckte tre mil till stan utan vidare. Men då var den spänd som en fiolsträng. Halv fyra varje eftermiddag sög den in ungen till hemmet igen. Nu väntar sommarjobb, sedan vidareutbildning och så en dag, när hans vingarna är kraftigare än något vi sett i vårt bo tidigare, flyger han själv.

-Grabben kan ju inte gå och streta med en navelsträng hela livet. Han kommer att snava i den. Trassla in sig i den. Kvävas av den. Nää, klipp av skiten, säger jag tufft vid middagsbordet.

Men när jag stilla sitter här och skriver blir rösten svag och tunn. När jag klippte förra gången darrade mina ben. Nu står jag här med saxen igen.

-Och mina ben darrar.

======================================

Från februari 2008

Nattmackan.

Smörgåsen stod alltid på det lilla köksbordet med Perstorpsplatta. Oavsett när man kom hem på natten. Kärleksfullt omsvept av en sparad påse från en Järendahlslimpa. Detta var långt före Gladpackens tid.  Bredvid fanns ett glas och en liten lapp från en sönderklippt bitsockerlåda. ”God natt pojken min” kunde det stå. Mamma skriver notor på sådana lappar än i dag. När man skall handla får man en styv oregelbunden kartongbit med snirklig text på. Det är knivigare att lista ut vad hon skrivit än att manövrera i Ica-butiken i Ullånger. Jag som fortfarande minns hur det såg ut på Wallins. Chark till vänster och specerier rakt fram. Längst in i det trånga gången den elektriska kaffekvarnen. Gulvit med ett vinrött lock på en trattformad glasbubbla malde och doftade den. Till höger innan kassorna fanns godiset där jag en gång snattade två punchflaskor som fru Wallin omedelbart konfiskerade.

Ibland önskar jag att jag sparat de där nattliga lapparna. Har funderat på att arkivera handlingsnotorna som ligger mellan första och andra blomkrukan till höger i köksfönstret men det är liksom inte samma sak. ”2l sötmjölk (mamma skriver alltid sötmjölk) 1l fil, två påsar torkade plommon” och sånt där gör ingen glad. Nä, det skall vara de där originallapparna från 1974. Ibland hade hon klippt lappämnen ur någon kartong med glättad insida. Då var det svårt för bläcket att få fäste. Hemkommen halv fyra på morgonkvisten vände man och vred på det fragmentariska meddelandet, drack mjölk och åt limpa med ägg. Bordet lämnades smuligt med den lästa lappen och den tomma påsen på löparen.
-Satte inte ens glaset i diskhon.

När man kom ner för trappan vid lunchtid dagen därpå var allt rent och snyggt och det doftade kaffe från Don-Pedro bryggaren.
-Hade du roligt igår, sade mamma?
Så satt vi där och pratade om allt som hänt.
Jag önskar jag sparat de där lapparna.

Nu får man hålla till godo med mail. Eller majl som mamma säger. Hon sänder sina kartongbitar på Internet numera. 87 år gammal sitter hon och siktar på tangentbordet. Hon liksom far med sitt böjda pekfinger över raderna med tangenter. Rätt var det är stannar fingret. Så slår hon ner en tangent. Och så går fingret igen. Som en Jukebox som väljer skiva ungefär. Jag spanar alltid efter hennes meddelanden i den dagliga skörden av skräpmail och arbetsmail. Glimtar från barndomshemmet ännu orört och intakt. Varje beskriven vy, varje trasig lampsladd, varje steg i källartrappen kan jag se mellan raderna av hennes långsamma nedslag.

Hon ringer sällan numera men ibland händer det.
-Har du besiktat Cadillacen inför sommaren?

Hon ger sig aldrig, tanten. Hon hänger på i det mest vardagsnära. Frågar om sånt som berör. Lyssnar. Reflekterar. Frågorna är uppdaterade och relevanta oavsett om de ställs till äldste sonen som är 62 eller till barnbarnsbarnet som är 2. Undrar hur det där går till?  Själv har jag svårt att hålla isär mina ungars födelsedagar.

Men du kan bli jobbig också mor. Som den där gången du fick ut mig mitt i natten. När du fått för dig att någon kunde stjäla min verktygslåda ur bagaget på bilen. I GUSSJÖ. Då ringde du klockan elva på kvällen. Jag låg i sängen.

-Lova att du går ut och tar in lådan, lova, lova.
-M-men mamma det är minus art…
-Lova!
En stund senare sågs en vuxen man iförd kortkalsonger yra runt på kallsnön i Gussjö släpandes på en frostig verktygslåda.

Vi ungar har följt dig. Som en andskock har vi vaggat i dina spår. Vi har klängt i dina kjolar. Du gick före till lagår´n och vi stolpade efter. Du torkade vårt snor och våra kläder. Du förmanade och uppmuntrade. Du lyssnade när vi bläddrade i mopedbroschyrer och provkörde våra rishögar till bilar.

Du höll tal på våra bröllop och grät med oss i motluten. Du spelade brändboll med våra barn och satte upp deras fotografier i salen. Snart kommer du att ta ytterligare ett kliv men då kan vi inte följa dig.

Till sommaren, om tio år eller i morgon. Oroligt kommer vi att vanka av och an vid randen, oförmögna att komma efter. Jag vet vad du tänker mamma. Du sitter vid radion med läsglasögonen på.
-Har lillpojken blivit alldeles mjösig i hjärnan?
-Jag ville bara tacka för nattmackan mor.

Mamma lämnade oss sex år senare. 

…………………………………………………………………………………………….

Oktober 2006

Måndag morgon

Måndag morgon. Dimmorna har svept in Gussjö i mjölk. Solen skjuter från höften så här års men av höstens låga, raka, exakta, ljusstrålar som kommer med 30 000 mil i sekunden över trädtopparna syns ingenting. Det perforerande, avslöjande, kontrastrika ljuset möglas ner till skenet av en matt 40-wattare där det slungas in i luftens vatten, bryts av, delas upp, skjuter vidare bryts av, delas upp för att slutligen falla till marken som en vit rök. Orkeslöst, avtrubbat, fattigt.

Den höga, klara luften är borta. Kvar är en kvalmig goft från ruttnande midsommarblomster och aspcymbaler som singlat. Löven som spelade så spänstigt för fyra veckor sedan. Nu sjunker de i dikenas stillastående vatten. Uppfartens fuktiga stenar lämnar inte längre ifrån sig det spänstiga ljudet av torrt grus under mina träskor. Från en tidigare solvit väg som så prunkande studsade toner av badtofflor och skratt över tomten återstår bara melodin av en dov självömkan jäsande ur dess oprecisa, bruna, dreglande yta. Som att gå på död vävnad. Orkeslöst, avtrubbat, fattigt.

En dag att begrunda. En dag för kontemplation. En dag till stilla åtanke. En dag att våga ställa frågor utan att förvänta svar. En dag att leva i undran…

-Varför är kon på den röda mjölken tjockare till exempel? Vem har bestämt det?

En jovialisk ko ler inbjudande. Nära på något sätt i min hand. Inte trind men litet fyllig. Formig. Man skulle kunna säga att den, utan att vara överviktig i någon del, har den rondör som återkastar gemytets charm och ger trivselvikten kropp. En trivselviktens kokropp.

Kon på det blå paketet är inte spinkig, anorektisk eller benig men ändå …jag lever i frågan. Kan det ha med limningen att göra? Sammanfogningen. Gränslägesbrytaren på den blå förpackningsbanan tillåter att mjölkhalvorna skjuts samman en tiondel till vilket gör att kossan på det blå paketet magrar. Men ser den inte litet yngre ut också? Vem har bestämt det? Är det för att vår primathjärna, som sedan urminnes tider är förprogrammerad att appellera på barnsliga drag, detta för att väcka vår omvårdnadsreflex så vi vill ta hand om spädbarnen och inte slänga dem i lägrets utkanter när de gråter om kvällarna, ska dras till den fettsnåla mjölken i butiken. Omedvetet. Vem har i så fall bestämt det?

Jag säger inte att kon på den röda mjölken är en skäggig stinkande femtioåring som jag själv med juversvett och hängande horn som i kontrast till den ljuva kviga på det blå paketet med barnsliga drag och barnögon skulle förfördelas av vår prägling så vi väljer den ”nyttigare” mjölken. Budskapet är subtilare än så men jag häller upp mitt kaffe och ställer frågan denna tysta dag.

-Är det nån som pillrar med mina värderingar? Som ruckar mina sinnen via fyrkantiga klossar i mitt kylskåp?

Ute väver dimmorna granarna till vadd. Bilarna passerar långsamt med bakljus som badbollar. I Kina har man problem med organstölder. Har problemet passerat Eufrat och Tigris? Har det svept över den ryska tundran, sköljt över Bottenviken, klivit upp på Kattastrand och drivit mot Gussjö? Jag känner mig olustig. Har de snott ett organ av mig i natt? I så fall vilket och vem bestämmer vad som skall tas?

-Jag lever i frågan, måndagen den sextonde oktober tvåtusensex.

———————————————————————————————————————

Oktober 2005.

Måbra mässan Sundsvall

Jag är ingen mässbesökare. Noliamässan, Sollentunamässan, Påskmässan Elmiamässan, Midnattsmässan. Allt det där är bara abstrakta glosor för mig. En känsla i magen som förvirrar. Om jag skall försöka sätta ord på känslan så …så går det inte men jag kan beskriva den bild jag får i huvudet till följd av den där känslan. Jag ser ett katolskt prästfölje i kåpor som svänger ett rökelsekar på Stöde marknad. En förvirrande mischmasch, troligen beroende på ett oförstående associationsförsök i mellanstadiet och precis nu, när meningen avslutas, går det upp för mig att jag är ding och att jag ligger naken på Freudbritsen inför 48.000 läsare. Vilken märklig syssla detta är att skriva krönikor.

Noliahallen i Sundsvall alltså. Hade fått en fribiljett i handen och halkade in på Måbra mässan på ett bananskal. Fast det var nära att jag halkat in i en cementbil istället och hamnat på Mådåligt mässan. Det var smockat på parkeringen så jag hittade på en egen parkering uppe i en slänt och höll på att rutscha in i en cementbil när jag gick ner. Fortfarande med vinddraget från boggiaxlarna i öronen klev jag in i Måbramässan.  En krock så god som någon. Från vrålande dieslar och svart asfalt till porlande vatten och tända ljus. Från dubbelfilig motorsvett till asiatisk plingplongmusik på tomgång där upptagningen verkade vara från en japansk förskola där barnen hällde glaskulor på pentatonisk xylofon.

Trängseln, folkmängden och den förväntansfulla stämningen kände jag igen från vilken bilträff som helst. Entusiaster i flock genererar samma energi oavsett om man samlar på utomjordiska radioanrop eller Bintje. Det var bara det att jag lirade på bortaplan nu. Skinnjacka och boots var inte innekod där man helst skulle ha ett batiköga på magen. Hade man inget batiköga skulle man i alla fall ha löst sittande aftergymkläder och absolut öppna skor, helst utan sockar. Den riktiga killern såg jag i ett psykologstånd där den avslappnade utställaren satt och talade med intresserade mässbesökare medan han pillade med sina tår. Vem vill ta den snubben i hand efter avslutat samtal? Går säkert åt ett par fördjupade akademiska studieår att bara komma förbi den spärren. Jag kände mig inte som en katt bland hermelinerna. Jag kände mig som ett oljefilter i grönsaksdisken.

Fast fru och barn trivdes. De for omkring bland gratisnötterna och bjudsellerin med förtjusning. De lyssnade på fröken Sverige och slängde sig i elektriska stolar. Till de senares fördel skall sägas att dessa strömsvaga varianter kämpade likt rodeotjurar för att kasta av sig sina trötta vandrare som sjunkit ner för att vila benen en minut. Jag hängde mest runt en konstgjord park. Det fanns ett rostigt plåtkar från förra årtusendet där som jag kunde identifiera mig med. För att variera hängde jag under stundom på en disk i närheten. Det var obetänksamt gjort. En rar kvinna hackade plötsligt hål i fingret på mig och tog mitt blodsocker. Nu gjorde det inte så mycket att hon tog det. Jag hade tydligen så det räckte och blev över. Efter beskedet i den montern höll jag mig nära ambulansmontern…

Innan vi gick hem hade familjen bestämt att vi skulle tävla. Man skulle fylla i en blankett med ” ja” på alla frågor utom två som var ställda med en negation i frågan så att svaret blev ja i alla fall. En trevlig kvinna visade samtidigt hur 37 äckliga sockerbitar blev en god Coca Cola. Vi lämnade in tävlingslapparna och jag frågade Myran på väg ut vad man kunde vinna. Jag förstod inte riktigt men känslan i magen genererade en associationsbild i huvudet förställande en vecka på morotssaft och långa promenader. Inte riktigt som Postkodmiljonären alltså. Snarare som Österåsresenären.

……………………………………………………………………………………………………………………

Från juli 2002

Musik musik musik.

Vi komma, vi komma från Pepparkakeland. Tonerna fyller bilens golv, jäser till knäna, står mig upp till halsen, väller runt min haka, rinner in i öronen som varm gödning och sprutar insidan av mitt kranium brunt. Det sista jag ser med munnen full av al innan näsan slammar igen, skallen fylls upp och mina ögon släcks från insidan av ljummen dynga är min skrattande fru mot fonden av framrusande skog.

Vår familj är musikalisk. Fem personer som spelar tio instrument men  aldrig slagit en korrekt passning. En hoper individer vars bollsinne inte räcker till två minuters Kasta Gris men som plockar sönder Ricky Martins senaste slagdänga i åttondelar. Ibland önskar jag att vi vore bolltrollare istället. Det går nämligen inte att spela fotboll i bilen.

Sjunga däremot går bra. Det är Fantomens fel alltihopa. Förra sommaren hade vi inbrott i bilen. Samma kväll Friends var på Gussjönoret. (Till och med datumen är upphängda på musik.) Medan vi sussade kopplade Fantomen ur vår bilstereo jämte ett tiotal andras. Från Gussjö till Viksjö gick räden i skydd av mörkret. Fast i Viksjö började det ljusna och en nyvaken bilägare fick span på förövaren. Det var Fantomen. I blå trikåer och allt.

Tydligare signalement har väl aldrig lämnats till ordningsmakten. Men någon stereo har vi inte sett till. Ur hålet på instrumentbrädan gapar ännu snoddar och tåtar som stelnad inälvsmask och kliar oss på gasknät när vi sitter bakom ratten.

Utan bedövningsmedlet RixFM har nu familjens enheter börjat orera fritt så fort vi sätter oss i bilen. Det gick väl an i frostiga decemberfärder. Det var väl uthärdligt  under februaris korta skyttlande. Små nasala slingor med stängd mun. Kölden låste käkarna och tonerna inneslöts i madrasserade klangkroppar med låg puls. Sexåringen vibrerade ur sig OLW-snutten på en inandning långt där inne i pälsmössan. 14-åriga tjejen segade fram Ballosången med en intensitet som inte ens gav imma på rutan hon lutade sig emot. Men nu!!

Sommarvärmen har släpp loss alla hämningar. Det är samba från morgon till kväll. Ett nynnande och skrålande vid matbord och i TV soffor som kunde ge en tondöv uppkastningar. Allra värst är det i bilen. Innan jag hunnit glödga och komma iväg ropar tjejen ”A”!  Sedan är det utsändning på högsta volym i tre kilometer eller trettio mil beroende på vart vi ska. Det är en utomordentligt fånig lek det där. Ena ungen ropar alltså ”A” och blir sedan tyst. För sig själv rabblar hon sedan alfabetet. När andra arvtagaren ropar stopp så stannar hon och säger vart hon befinner sig. Till exempel ”P”. Då måste den som ropat stopp sjunga något på ”P” också får man höra en eländig version av Para bailar la Bamba, svävande mellan tre tonarter i baktakt utan större delen av texten förutom de ord jag just beskrivit.

Efter ett tag fyller övriga familjen utom pappa på med stämmor och ickespanska till en frenesi som skulle ha tagit Stigsjö IK till fotbolls-VM. När allt klingat ut i ett crescendo som lämnat avtryck i den framrusande asfalten kommer omedelbart nästa fas. Nu måste unge tre sjunga en sång som börjar där Bamba slutade dvs på ”A”.

-Aj kän djajv, aj kän djajv, vrålar sexåringen, sjunger i skithusrullen vi har mellan sätena och håller handen för örat som Jerry Williams. Det här går hem hos familjen. Morsan gillar Jerka och bakom mig brölar 17-åringen ur sig målbrottets sista falsettskärningar.  Det utdragna rockslutet tar oss till Memphis och tillbaks via trumvirvlar på nackstödet, hysteriska gitarrsimuleringar, fjortisens tersstämma, som för att höras ordentligt övergår till Bulgarisk strupsång samt morsans applåder och lillungens flaschande med min nöd-ficklampa som han hittat i handskfacket under andra versen.

Trettio mil…  Jag skulle inte höra om kardan lossnade och slog hål i växellådan. I natt kom vi hem vid ett-tiden. Vi hade varit i Sundsvall och kollat på Herreys. (Vad annars)? På hemvägen blev det som vanligt maratonkväde, strupsång och kaukning. Kaukning kallas även kulning och användes av fäbodjäntorna för att göra sig hörda mellan fäbodvallarna.

Kan höras upp till 3 mil i öppen terräng. I bilen funkar den ungefär som en högerkrok. Örat sväller upp och börjar pulsera. Tinnitus på tre minuter.  När jag backade upp bilen på gården rasade Pepparkaksvisan som värst. Somnade till tonerna av densamma.

-Jag måste köpa en fotboll.

……………………………………………………………………………………………………………………

Midsommarafton 1977.

Det skulle bli den sista  i raden av kvällar och nätter med det gamla gänget. Inget skulle bli sej likt efter denna natt. 19 år gammal anade jag inget men denna förtrollade natt skulle strecket dras för en period av mitt liv och en ny inledas. Uppbrottets tid var inne.

Packade el-gitarren. Retade mig på sömmen som släppt i det slitna fodral-locket när jag remmade igen. Borde köpt nya strängar men…prioriterade en lite större kassa istället inför midsommarhelgen. Svarade  det obligatoriska nejet på mors fråga om jag var hungrig, stannade till vid hallspegeln och försökte se tuff ut och var ögonblicket senare ute på gården. Kjell, min kompis var alltid sen. När han äntligen svängde in med sin vita Vauxall var jag som vanligt i upplösningstillstånd.

-Din sopa, sade jag när jag öppnade passagerardörren.
– Hej spink, svarade Kjell glatt.
Till tonerna av Billy Swans ,I can help, sladdade vi iväg på slingriga grusvägar mot kvällens spelning. Vauxallen hade en råstark sexa och vi njöt av bottenvridet i den stora motorn.

Solen stod fortfarande högt när vi kom ut ur Nordingråskolans aula efter första spelningen. Folk stod i klungor och pratade och jag slog sönder en mygga mot min vita skjorta under det vi släntrade upp mot korvkiosken. Jag såg henne direkt. Trea från slutet. Bruna ben,  röd sommarklänning,  mörkbrunt, nästan svart lockigt hår som flöt ut över den vita schalen. Hon skrattade och tittade över axeln. Jag dog 2 gånger. Sen tittade jag på Kjell som  bara ruskade på huvudet och sade:
-Det går aldrig spinken.

Han sträckte tröstande fram en röd tablettask av sitt favoritmärke Hals.  Med fingret i asken stirrade jag på nummer tre  som stod och vägde på sina platåträskor.

Plötsligt stod jag intill. Liksom i en egen kö som började och slutade bredvid henne. Hon vände på huvudet och tittade rakt på mej. Det dunkade i min skalle. Parfymen, hormonerna, sommaren, den utsmetade myggan, de stora blå ögonen omringade av det långa mörka.. Allt förlamade min varelse. Tyvärr även tankeförmågan.
-Ha-, ha-, har dom korv här, hörde jag mig själv stamma fram.

Hela min inre varelse skrek idiot, idiot.  Hennes kompisar fnissade högt. På en skala 1-10 gav jag mig själv en svag etta. Jag ville hem.
-Jaa, det tror jag sade hon roat och drog med fingret genom luggen.

Härmed var precis alla mina samtalsämnen avverkade och jag fann det för gott att dra mig tillbaka medan jag låg på topp. Jag kunde knappast tillföra något mer genom att öppna munnen en gång till.

Efter en timmes irrande på parkeringen med ältande av vad jag borde och framför allt vad jag  inte borde ha sagt var det plötsligt dags igen. Övriga bandet stod redan på scenen och värmde. Sprang in, hoppade upp och slängde på mig guran samtidigt som jag vände mig om mot publiken. Då rämnade mitt inre för fjärde gången denna kväll. Gitarren blev till bly. Mina knän sviktade. Gitarrsladden tycktes vilja dra in mig i förstärkaren och plektrumet brände mellan mina tänder där jag frös till is i den heta sommarkvällen.

Nummer tre satt på första raden mitt framför mig!
Hon drog med fingret genom luggen. Därefter spelade jag bara för en enda…
Vi packade snabbt ihop efteråt. Vauxall Ventoran mullrade på tomgång medan vi lastade. Röken från avgasrören förenade sig med dimman från den lilla tjärnen och steg mot en röd himmel. Däcken knastrade mot gårdsgruset. Våra strålkastare spelade över ljusa sommarkostymer och vita björkstammar. Jag satt i baksätet nu. Det var fullt i bilen. Vi pratade och skrattade och emellanåt tittade jag djupt in i ett par blå ögon. På raksträckan i Dal började motorn hacka.

Plötsligt stannade bilen. Vi klev ut just när sommarnatten blev gryning.  Dimman från den uppvärmda mossen gav sitt trolska skimmer över dalen som delades av grusvägen där vi stod. Runt om oss sträckte sig branta bergsluttningar. Nyvakna fåglar sjöng från granskogen längre bort och luften var mättad av blomdoft. Kjell var redan oljig. Men diagnosen var klar.
-Gaswiren av.

Var hittar man en sådan??  Normalt hade jag också redan varit oljig och full av idéer men inte denna natt.  Nå, det fanns andra som kunde rycka in. Lasse till exempel. Först tillverkades en gaswire av en sträng från en av gitarrerna. Därefter vidtog montering av densamma under huven. Under tiden, i skydd av den uppfällda bagageluckan, kysste jag nummer tre.

Morgonen efter började sommaren på allvar och vi skingrades för  semestrar och ledigheter. När hösten kom jobbade jag på annan ort och tillbringade min lediga tid med nummer tre som numera bär mitt efternamn.  Kontakten med gänget blev sporadisk och bandet upphörde.

Uppbrottet var ett faktum.

 

 

---

September 1995

Mjälthugg

Jag har varit ute på min sedvanliga motionsrunda. Detta efter den omisskännliga upplevelsen av  mjälthugg i går förmiddags. Mjälthugget satte in 10:32. 10:33 bestämde jag mig för att sluta slarva med motionen. Det bestämmer jag mig för ofta. Tycker att jag är duktig där. Efter varje pizza exempelvis, då bestämmer jag mig. Varje gång jag tagit bilen till brevlådan bestämmer jag mig och efter att jag bett ungarna trycka på fjärrkontrollen åt mig bestämmer jag mig också.

Nu har jag hört att man inte bara skall bestämma sig. Man skall precisera sig och ställa upp mål och delmål. Problemet är bara att ordet mål för mig är förknippat med mat. Det vill gärna bli uppställda mellanmål och skrovmål.

I åttan var det gympaläraren som ställde upp målen. Orienteringsbanans mål kunde ligga vid skolgården. Vimplar och band och hejaramsor. Jag minns aldrig att jag mottog folkets jubel vid de där målgångarna. Jag bröt, var sjuk, glömde skorna eller hade lapp hemifrån. Ibland hände det dock att jag deltog. När jag skavde in med ljummet myrvatten i skorna och enris i kallingarna höll vaktmästaren på att ta ner skylten.

-Det var bra att du kom, kunde han säga.
Då kan du bära in den i redskapsboden. En del har huvudet under armen – andra målet.

I slutet av maj ställde jag upp ett sådant där preciserat mål för mig själv. Det var ganska enkelt. Man bara gjorde ett liksom. Mitt mål var så här. Jag skall promenera hela dan varje sommar. Bad ungarna skriva upp det inne på garageväggen med tusch. Tyvärr skrev de erbarmliga arvingarna fel så när jag kom in stod det ”jag skall promenera varje dag hela sommaren” !
-Nå, nu stod det i skrift så nu fick det bli så.

När jag var ute och promenerade idag kom jag på det där. Jag försökte tänka efter (man har ju gott om tid att fundera medan man går) hur många dagar jag missat på tre månader.  Efter ett tags dividerade kom jag fram till svaret. Det blev 92.  Resterande tid av promenaden försjönk jag i att fundera över varför mitt mål, som jag ställt upp själv, kändes som just ett självmål och varför den logiska följden inte gjorde mig upprymd.

Mjälthugget i går morse hade kommit plötsligt. Jag trodde inte man kunde få mjälthugg framför datorn. Höll på att sätta ihop några blad. Det var nog häftapparaten … Det är en giftig grej med fjäder. Nästan som en sån där träningsgrej. Hur som helst har jag satt upp ett nytt mål. Det där att jådde och gå är inget för en karl i sina bästa år. Musklerna sitter där, ligament och senor likaså. En rörelseapparat i sina bästa år som bara väntar på att få explodera i ursinnig kraft, spänst och volym. Bodybuilding alltså. Har planerat in det noga. Kollat i almanackan. Pratat med familjen. Nu skall det bli andra bullar. Allt är klappat och klart. Beslutet taget. Det får bli jobbigt och kosta på men nu har jag bestämt mig. På tisdag skall jag träna upp mig en gång för alla.

 

 

Från augusti 2005

Minnen från fängelset

Nästa månad är det tio år sedan jag slutade mitt arbete på Riksanstalten i Härnösand. Jag hann göra 14 år innanför murarna. Som frilansare är man en ensamvarg. Perioden i arbetslaget på kåken var något helt annat. Jag skulle kunna skriva en bok i ämnet.

Det började redan under upplärningen. Enda gången på 14 år jag upplevde att batongen kom fram. Det var mot mig på rikspsykiatriska kliniken RPK 1981. Som färsking med tre dagar i tjänst såg jag batongen i nyckelskåpet på kontoret och frågade mina kollegor med 20 år i yrket om den användes ofta?
– Ja, vi brukar göra så här, svarade Dan, tog fram den, gick bakom mig och tryckte upp den mellan mina ben så jag lättade från golvet.

Utan fotfäste var det en smula omöjligt att greppa situationen och han körde omkring mig i sicksack på golvet medan jag svajade på stången och kollegorna garvade sig lika blåa som plitskjortorna. En dunk i ryggen och en kopp kaffe senare var jag en i gänget. En fantastisk avdelning dit jag skulle söka mig som fast anställd mot slutet av min karriär. Kanske var det batongfärden som satte kursen.

 

Innan dess han jag vara på alla avdelningar. Jobbade ett tag som sjukvårdare med ansvar för hela fängelsets pillerskåp all tid det inte var kontorstid. Pillerskåpet var obetydligt mindre än Apoteket Bävern. Här fanns allt från 96-procentig sprit, morfinbaserade tabletter och gamla tandläkarborrar till Bafucin och plåster. Det sista man gjorde innan hemgång var att dela ut nattmedicinen. Efter att tjyvarna (jo de kallades så utan att det var ett skällsord) blivit inlåsta gick man runt med medicinbrickan. Eftersom många inte svalde sina tabletter utan sparade ihop tills de hade trettio och tog sig en annorlunda kväll i cellen löste vi upp medicintabletterna i vatten. På min omsorgsfullt iordningställda medicinbricka stod 15 namnmärkta minimuggar tätt packade med röd, gul, brun, och vit vätska. Då stöp jag i trappan. Allt rann ihop. Nu hade jag att välja på att göra om brickan vilket säkert skulle ta en hel kvart (!) eller att kava ihop sörjan med handen, portionera ut i muggarna och få kväll. Jag valde alternativ två. Alla muggarna fick samma kompott. Esucos-Lergigan-Mogadon-Stesolid-Anafranil-Theralene-soppa toppad med den lakritssmakande hostmedicinen Quilla. En klibbig historia.

– Va fan är det här sade tjyvarna, där jag vickade loss muggarna ur den klibbiga sjön på brickan.

Jag förklarade, de stirrade klentroget på mig, svepte i sig geggan, svor och sade god natt.
– Man kan alltid lita på blandmissbrukare.

 

Jag fick beställa mediciner från apoteket också. Detta under stränga föreskrifter. På den här tiden tränade jag skivstång och hade sett några riktiga dunderpiller i FASS, en katalog med alla jordens piller och en innehållsdeklaration över vad de innehöll. Jag drog med en ordination åt mig själv, käkade pillerna och tränade. Emellanåt kom en läkare på besök och kollade vad man beställt. Han bläddrade förstrött i beställningsblocket, tvärstannade och bläddrade tillbaka. Så tittade han på mig.

– Har ni många gravida kvinnor som sitter inne, frågade han?
– Njaäeä, inte så jättemånga, svarade jag.
– Förklara då varför du har beställt järnbaserat vitamintillskott till havande, röt han.

 

En tid senare skulle min son få en motorcykel i julklapp. Jag hade köpt den trasig och tiden var knapp. På avdelningen jag jobbade då fanns en cell som aldrig användes. Säkerhetscellen, en specialhistoria för besvärliga busar. Ett nattskift rullade jag in motorcykeln i korridorerna, tog hissen upp på tredje våningen och körde in hojen i cellen. Det passade så bra för om man ställde bågen i sängen kunde man jobba med den i bekväm höjd. Jag lejde några tjyvar att putsa och måla. Det älskade den där terapin, jag bar in färg, reservdelar och fikabröd, bovarna skruvade och cykeln blev som ny. En helg provstartade vi den i sängen. Den rök litet men varvade rent upp till 8000. En dag när jag var ledig ringde telefonen hemma.
Det var avdelningschefen Dag. Han brukade inte ta till kraftuttryck men startade samtalet med.

-För helvete Krantz!!

Externt säkerhetsfolk från styrelsen i Norrköping och från Brandmyndigheten i Härnösand hade kommit på besök. Vår lokala säkerhetschef hade som sista utvikning tagit med sällskapet i hissen upp till tredje våningen för att visa säkerhetscellen. Den fulltankade Yamahan i sängen blev inte på pricken den triumf han hade tänkt sig. Katten också.

 

En tid därefter sade jag upp mig.

Man ska sluta när man är på topp.

Från februari 2002

Ljushuvud

 

Räddning är här. Den ultimata umgängesformen. Lösningen på dina framtida sysselsättningsbehov. 2000-talets svar på din fysiska och psykiska längtan.
-Öronljuset.

Under trettio och fyrtiotalet åkte de som hade råd till svassiga kurorter. På femtiotalet hade arbetarna fått det bättre ställt och kunde ta en veckas ledigt. Då tältade vi. Under sextiotalet bodde vi i husvagn.
Sjuttiotalet tillbringade vi i charterstolen och åttiotalet smög oss in i joggingens, golfens och tennisens värld. Under nittiotalet åkte vi till flagade mangårdsbyggnader med handmålade tapeter där vi satt i ljummen lera och drack morotssaft. Nu kommer öronljuset. Det moderna sättet att leva.

Du går upp på morgonen och drar igång en stump från kvällen innan. Den förföriska lågan sänder flackande skuggor längs hemmets väggar och ger de invanda miljöerna nya lustupplevelser. Efter två knaster och ett sug är du redo att möta vardagen.
I fickan packar du din tupperwarecylinder med två rör att ta på lunchen tillsammans med åtta öronkollegor i det omgjorda rökrummet. Sug och knaster. Lent som alabaster.

Fast det tar en stund att lära sig. Man får bränna på en tio pinnar innan det sitter. Dyrt är det också. Fast inte så dyrt som Bingolotto. Ni vet det där när man betalar 100 spänn för att på veckans bästa kväll sitta i timmar framför TV:n och kolla hur andra vinner.
-Hur har det kunnat bli ett folknöje?
Till och med vinterkrocket i pannlampa och Helly Hansen verkar roligare. Åter till öronljuset.

Jag blev av med oskulden en kväll i november. Det anspråkslösa paketet kom på posten. Tio ljus inlindade i brunt papper från 1953. Runt varje honungsdoftande ljus en liten spunnen tråd i violett.

Ganska magstarkt fjolligt för män men lugn, det blir snart ballare. Ljuset är ihåligt och grovt som vindrutetorkararmen på Ådalen III. Det stoppar man i örat. Om man nu ligger ner med huvudet på en kudde och ser ut som första advent har man gjort rätt.

Det kan vara litet svårt att få ljuset att stå i början.
-Man får möxe däri örontrumpeten tills det tutar i trumhinnan.

Sedan är det vinkeln. Man försöker glo babord å det grövsta men vem har sett sina egna öron nån gång?  Bara lugn. Inom kort kommer marknaden att översvämmas av öronljusaccessoarer. Vi som går föret får ta rakspegeln så länge. Kolla också att den lilla tråden är närmast tinningen.

När du fått skallen i lod repar du eld på agrimanget och sedan…

• – –  –  –
• – –  –  – !
• – –  –  – ?
• – –  –  – !

En absolut upplevelse ända ner till tråden. Mer kan inte sägas.

Snart kommer skolsalar att fyllas på kvällstid där kommuninnevånare samlas till gemensam uppackning och ljusmontering vartefter alla blir eld och lågor. Spinningcyklarna står tysta och rostar i klordimmorna och bridgebordens ludd möglar rofyllt när befolkningen går in i vågrät eldning.

Kommunalfullmäktige inleds med 3,5 centimeter brasa i vänster öra och avslutas med 3,5 centimeter i höger. Expert Radio och TV säljer bensatser till TV:n så den kan stå på högkant för svåra Bingolottomissbrukare som vill ta ett ljus på lördagkväll.

Frisörerna lanserar nya frisyrer där örat friläggs för längre brinntid.  Brandkåren tar fram ljustimrar med sugfot och vattensprut att sätta på kinden. Till hösten kommer stormöronljusen och augustimörkret får stryka på foten när 12 000 Härnösandsbor lägger sig i Smitingens sand med en rykande pinne i örat och får havsviken att bada i ljus.

 

Slappna av från karriär och låtsasengagemang,
från prylar och gasbindelavemang.
Glöm spel och dobbel,
orienteringssvett och saftkobbel.
Lämna lugnt görat,
peta in en pinne i örat.

 

Från juli 2004.

Om tyskar, trelleborgare och entusiaster

Sommaren är ett race. Med speakerjobb varje helg från Trelleborg i söder till Örnsköldsvik i norr och samtliga onsdagkvällar på Härnösand Motorpark blev sommaren intecknad.

Som att ha lagår´n ungefär. Helg som vardag. Ständigt på resande fot med mobiltelefonen ringande i innerfickan ävles man.
(Ävles = norrländskt verb som mamma använder. Betyder ungefär: ligga i)

Inspirerande och roligt men ett race.  I Trelleborg bodde jag 30 meter från kanten. Sveriges kant. Kändes nästan som om man skulle ramla av moder Svea. Skumt att ha hela landet ovanför sig, en fysisk känsla av tyngd. Fast jag gillar skåningarnas raster.
-Nu tar vi en kvarts rast på lilla visarn, sade de.

Det blir tre timmar det. Jag bodde hos en tysk som utvandrat och satt kåken så han hade kunnat se hem om inte havet böjt sig. Han hade intressanta frukostar. Halv tre på natten satt han och funderade med mig vad han skulle laga.

-Äter du ägg, sade han.
-Ja, sade jag.
-Hmm, om vi skulle bygga frukosten runt ett ägg då kanske.

Få se, sade han och gjorde en skålande rörelse med sina händer. Han var i 60-årsåldern. Kort och spänstig, ständigt leende med läderartad hy. Aldrig lämnande sin frysbag med importöl. En sjöman vilken ägt utflaggade fartyg som sjunkit i Engelska kanalen och som kunde erbjuda hyreslägenheter i Wien och Rom. Han skålade sina händer och såg ner på dem med lyfta ögonbryn.

-Vi lägger ägget i mitten så – också tar vi några wienerkorvar på sidan och kanske några torkade tomater. Lite grönt på toppen kanske jag kan plocka i trädgården hörde jag honom mumla medan jag lämnade hans marmorerade uterum för en halvtimmes sömn på lilla visaren.
– Första kocken jag sett som visualiserar ett stekt ägg.

När frukosten serverades låg ägget där i mitten omgivet av näringsämnen jag aldrig sett förut. Askar och förpackningar hade de märkligaste tecken. Jag hade svårt att hitta smöret! Gubben handlade tydligen inte på Shellmacken. Detta var som att äta i Polen, Holland och Tyskland samtidigt.
-Vad tycker du, sade han leende och slog ut med sin trefingrade högerhand?
-Sehr gut, svarade jag.

I kväll är det Motorparken i Härnösand igen. Mail rinner in på datorn om förare som anmäler sina bilar till körning – och solen skiner. När du läser detta har onsdagsträffen redan varit men jag kan spå att det blev en kväll med mycket folk och bra väder.

Sexhundra personer kom, sågs, åt hamburgare, drack kaffe och segrade. Det är inte bara tyska Trelleborgare som lärt mig saker i sommar. Racingfolket har lärt mig mycket. Om regn till exempel. Jag skriver om det på www.motorpark.se  Här kommer ett utdrag.

” Jag förstod absolut ingenting. Regn hela dagen och så kommer två grabbar från Gävle i en BMW till banan. De hade åkt trettio mil enkel. En Stockholmare rullar in oanmäld med en racerbil. Sen kommer Brorsson. Allas vår Brorsson! Han har köpt racingdäck och har kört ner från Edsele för att prova dem – i regnet.
Oj oj oj …jag måste sätta mig i min bil och sortera intrycken.

-Är det bara jag som är nykter?
Jag som just omgrupperat fiket till att hålla till inomhus. Jag har fixat storbildsvideo där inne och ska just plocka ihop högtalaranläggningen som står ute i regnet men VAD HÄNDER?!

Folk lastar av gremeljer som om ..och ..nu kommer det flera bilar!  Jag tror jag drömmer. Då ser jag honom. En gubbe i kortbyxor plaskar omkring där ute och han ler. Han och alla andra står ute i regnet och undrar oförstående var speakern håller hus?

Jag börjar begripa. Detta är inga söndagsentusiaster jag har att göra med. Inga lama löjlar som slänger ett öga på motorcyklar och bilar om solen skiner. Detta är entusiaster! De står där ute och de vill veta vad som står på?
–Det är ju onsdag för bövelen!
Jag rusar över till banchefen och sedan tillbaka i regnet, greppar mikrofonen och:
-H-heej alla . .
-V-välkomna hit. Ehh öhh. Vi…öhh… kör programmet som vanligt även om det häller ner isvatten.
Ingen ser överraskad ut. När jag åker hem med nederbörd in i kalsongerna tänker jag.
-Dessa människor har lärt mig om livet i dag. ”

Från juni 2003

Midsommar och skolavslutning.

Midsommaren gästar Sverige. Glasbjörkar och ovissnade liljekonvaljer spretar i hagarna. Fiolstråkarna hartsas, logarna lövas och farfar slår sig lös med kortkalsonger och Palmolivesprut. Det är herddas. (Helgdags för den extremt ovanliga men mycket välkomna sorten ”nyinflyttade”).

Nu tvättas bilarna om så med tanter och trädgårdsslang. Nu fylls pensionärskuvöserna (uterummen) med sillar, långbord och nubbe. Frireligiös utan kuvös vet jag inte riktigt vad nubbe är men vi brukar i alla fall spika fast pappduken med nubb när sidvinden friskar i fram på småtimmarna.

Sedan går man inte och lägger sig utan man går i finskorna upp till Mäja Fäbodar eller nån annan lokal ointaglighet. Glad över att bara ha klivit i ett enda surhål dansar man så det sjaskar i plösen när dragspelsbälgarna dras ut som bilkartor och blottar sina gömda mönster.

Jag älskar midsomrar. Nyår är en omöjlig grej att få till. Kallt och mörkt och fullt. Otroligt att de har lagt en sådan helg i december.
-Nä, midsommar det är grejer det.  Ljus och värme och hela sommaren framför.

Men i år undrar jag om inte sommarens vrål redan ekat ut i vår familj. Det har varit skolavslutningar. På min tid en högtidlig grej. Blommorna till fröken hade redan domnat av värmechocken från en 37-gradig hand som klämt dem under halvtimmesvägen till skolan.

Varsamt lossade hon de savande stjälkarna från greppet medan man bockade och neg. Resten av förmiddagen tillbringades med att slicka på långfingret så att det skulle släppa från ringfingret. Svarta tavlan hade målats med färgade kritor av Agneta Öberg, en klasskompis.

 

Jag fattar än i dag inte hur hon hade fått låna de färgade kritorna. En gul sol, blå sjö och vita lamm. Jag bara gapade. Sommarlov 1967, stod det högst upp. Högtidligt. Lagom till att man hade fått isär fingrarna skulle man gå fram och tacka för betyget. Då klämde rektorn ihop dem igen. Sedan var det slut.

Hade man riktig tur kunde det hända att Robert Östling fick igång P3 i skolbussen på vägen hem. Då var det fest. Hemma fick jag en tia för varje femma i betyget. En väl anpassad stipendiepost för torpets ekonomi får man säga. Tio spänn på nio år.

Här hemma har ungarna blivit som galna. Eller är det att de blivit vuxna?

Grabben har tagit studenten. Var det högtidliga tagit vägen vet jag inte. Jag har bara klistrat plakat, blåst ballonger, kladdat ner hans Cadillac med vattenfärg, tutat i plasttrumpeter och vrålat grattis i hans öron i tre dagar.

Själv har han simmat i kanalen och fått råa ägg i pallet, slirat ute på nätterna och spelat rock and roll i Stadsparken. På läxbordet ligger hans ryggsäck uppfläkt, sliten och övergiven med spruckna sömmar. Det fula pennfodralets kedja har varit stängd i fyra dagar. Lämningar från det treåriga slaget vid Härnösands Gymnasium. Bredvid ligger biljetterna. Arvidsjaur väntar på jägarspecialist Alfred. Jag gick in i köket.

Där stod lillungen jag dragit i barnvagn på Skansen. Gumman som somnade mot min axel på Djurgårdsbåten och secklade på min  t-shirt i Gamla Stan. Hon som inte kunde säga Opel Ascona utan trodde att det hette Maskona. Min Ellen.

Vi som har det där hemliga handgreppet tillsammans som vi skrattat åt så många gånger. Då du var fyra, sex, nio och tolv. Nu stod hon i röd balklänning i köket med högklackade skor på väg att fylla sexton.

-Hej pappa sade hon, med samma busglada tonfall som i gungan mellan björkarna 1992.
-H-hej, sade jag. V-vad fin du är – och lång?!

Likt en Gudinna stod hon i vårt kök. Hon såg mig i ögonen, skrattade och sträckte ut sina armar. Plötsligt kände jag mig skäggig. Nyss körde jag in tummarna i armhålorna på henne och slängde upp henne på axlarna. Nu gick jag in i hennes famn utan att veta riktigt var jag skulle ta.

På eftermiddagen kom grusbilen med ett lass till garaget.
Femtonåringen gick förbi på vägen.
-Du får skaffa en hagelbössa, sade gruskörar´n.
-Mm, sade jag, killen hennes ringer tie gånger om dan.

På kvällen skjutsade jag henne till balen i finbilen.  Hon svävade ur, tackade för skjutsen, kramade och försvann.
-Lycka till flickan min, viskade jag för mig själv.

Från våren 2004.

Marknadsundersökningen

-”Hejsan! Det här är Lars-Åke Krantz från Härnösand. Jag ringer angående en undersökning gällande svenska folkets TV-vanor. Jag skulle vilja hälsa på hos er och göra en intervju”.

Så där har jag låtit i 14 dagar. Jag har ringt runt och bokat tid för besök hemma hos er i slumpmässigt utvalda hushåll från Timrå i söder till Väja i norr. Vid besöket har jag haft med mig ett formulär med frågor. Intervjuerna har tagit en kvart. Ett fantastiskt jobb.

Aldrig har jag mött en sådan öppenhet och värme. Nio av tio i Härnösand har öppnat sina hem och närapå lika många på andra orter. Visst har några visat kyla men det är inte om dem dessa rader skall handla. Dessa rader skall handla om alla er som tillhör den öppna dörrens folk.

Det är långt över midnatt. Jag sitter här omtumlad och kan inte sova. Jag har tittat in i 45 ”nya” hem på kort tid. Har klappat hundar och hälsat på katter. Har sett mor och dotter brottas med ett plockepinn från Jysk. Har varit med om hårfärgning och brädfodring och vadat i medaljer hos en svensk mästare.

Har bevistat stambyte hos en familj i Kramfors med murbruk och borrmaskiner i drivor. Där fick jag stega in med skorna till köksbordet och sitta ner höra om sommarstugan i Backe och ett livslångt arbete vid järnvägen. Mina tankar går till den unga tjejen i Nyland som var så stressad så hon hoppade och ändå fick jag mölja på med mina papper.

Jag tänker på den gamle som i somras mätt upp 100 meter på vägen bara för att se om han fortfarande kunde springa sträckan utan att stanna. Jag tänker på kvinnan som läste litteraturhistoria på fritiden bara för att det var kul och gubben som höll på att byta bakruta på bilen.

Jag minns den trevliga turkiska kvinnan med jätte-TV:n och mannen från Kramfors som var så nöjd med sommarens utbyggnad. Jag har fått se in i 45 liv. Jag har ätit mackor, druckit kaffe, blivit bjuden på kräm och smakat ugnsvarma vetebullar.

Jag har suttit i ruinerna efter en 40-års fest med en naken lampsladd ovanför huvudet. Vi har skrattat, skojat, talat allvar och tittat på svartvita kort och polsk TV. Efter bortstökad undersökning har vi samtalat. Vi har mötts i tio minuter. Ni har inte varit obekväma med att ha en främling i hallen som luktat Opel.

Nu är jobbet slut. Gallupen är avklarad. Telefonen tyst…men jag saknar er. Arbetet var mediokert betalt. Ändå känner jag mig rik denna natt. Jag griper efter en fortsättning. Vilka har förmånen att gå i gårdarna och träffa folk?

Jehovas Vittnen, fast det var inte riktigt så jag hade tänkt. Prästerna, nä det går inte i gårdarna vad jag vet, pastorerna då, nja förr kanske, men sotarna gör det!! Fast då måste man kunna sota …

Och jag som vill utveckla detta. Jag vill inte bara komma en kvart. Jag vill ta med mig sovsäcken. Jag vill ringa på och stanna ett dygn. Jag vill gå i era tofflor, äta er marmelad och sova i era gästsängar. Jag vill lyssna och förstå. Jag vill berätta vardagens vidunderliga verklighet.
-Måste snacka med min chefredaktör.

Tänk en reportageserie i Tidningen med biltvätt hos Hanssons. Vilken grej!!  Eller en februarikväll hos Svenssons framför TV:n.
-Waow!
Eller en dag hos makarna Olssons då nästan ingen är hemma. Vilken story!

Tills dess… TACK för två vackra veckor och du vanliga västernorrlänning: Unna dig något extra idag. Köp något gott. Fira. Du är fantastisk.

 

Möte med det okända.

Februari 2002

DUBBELPANG, sade det och den svarta pipan hostade ur sig bly som hade räckt till tio metspön. Blyets framfart gjorde ingen verkan i sin ände däremot hände det grejer i andra ändan av geväret. Där var det dumt nog tänkt att man skulle ha en kroppsdel placerad. Axeln. Den som hittat på gevärets funktion kunde lika gärna ha bestämt att man skulle ha kolven mot hjärnan. Uppfinnaren verkade ändå inte haft nån användning av den i sitt konstruerande.

–Alltså, skillnaden om man har pipan eller kolven mot axeln är försumbar.

Nu var således hela skelettdelen obrukbar efter två skott. Och dagen hade bara börjat.

Allt startade i somras. Jag var på trettioårsfest. Där satt några för mig okända män. De skojade med varandra och sände gliringar och mothugg över bordet. Ämnet gled in på lerduveskytte. Stämningen var tillåtande och jag rycktes med i tranedansen och glömde bort att jag var en sparv.

–Men huga, hällde jag ur mig, att träffa ett sånt där serveringsfat med en hagelsvärm stor som en Pontiac kan väl inte vara någon konst. Till på köpet har man två skott till förfogande. Hur kan man missa egentligen?

Jag krystade brusigt efter det lyckade inlägget och sträckte mig efter mera jordnötter. Skyttarna tittade på varandra. En mörk kille med skägg satte ner glaset och tittade forskande på mig. Så sade han med sammetslen stämma:

–Ja, det har du alldeles rätt i. Hur kan man missa egentligen?

Därefter inbjöd han mig att komma och prova.

–Vi kan skjuta hemma hos mig, sade han mjukt.

–U-um, nickade jag med munnen full av jordnötter under det mitt förvirrade intellekt skrek åt mig själv att hålla klaffen i okända sammanhang i fortsättningen.

Nu stod jag nerkörd skarsnön med en bortskjuten axel och såg lerduvan oskadad singla mot marken.

–Miss.., sade Fahlén och jag glodde vilt på honom där han lugnt laddade om kastmaskinen.

Det hade visat sig att mannen, som nu alltså fått namn, var tävlingsskytt. Människan hade egen kastmaskin, gevär, lerduvor, laddningsverkstad, handskar, inomhusskyttebana, jaktmark, hörselskydd plus en massa annat som jag inte ens kunde uttala.

Han hade ringt dagarna efter festen för att påminna mej om sitt åtagande. Inga tomma ord där inte. Jag önskade jag kunde säga detsamma. Han var klar med en ny sådan där liten pollett som alltså skjuts ut med ljusets hastighet och där jag förutsattes träffa, på bortåt en mils avstånd, med ett försvinnande litet antal ickepartiklar uthoppande ur ett vapen som inte gick att operera med mindre än att man själv blev opererad.

DUBBELPANG IGEN och träffbom!!! En grej singlade ner i luften och indikerade en fruktansvärd fullträff och jag dansade i mina två hål i skaren.

–Miss, sade Fahlén lugnt.

–Vaa, skrek jag.

Han förklarade tålmodigt som för en femåring.

–De förstår, i skottet sitter en förladdning, en plastsak som kommer ut i luften innan haglen sprids. Det var den du såg singla ner. Det var inga delar från lerduvan. Försök igen.

–Försök igen ??!

Nu ska jag berätta hur det känns att skjuta med ett hagelgevär. Först känns det ingenting. Geväret är inte ”på” så att säga. Sedan stoppas patronerna in. Två stycken. De är tjocka som gurka och fulla med krut. Då känner man sig litet spänd. Sedan fäller man ihop saken med en manlig snärt samtidigt som  uttrycket ”darra på manschetten” får en påtaglig innebörd. Efter det petar man bort säkerhetsspärren och börjar skaka. Med en krökning av pekfingret startas tredje världskriget känns det som. Det är nu man skall lyfta upp hela kanonen till ÖRAT av alla känsliga organ. Ögat skall också dit liksom kroppens sköraste ben, käkbenet. Med stora delar av kinden, hörseltrumpeten samt 14 tänder tryckta mot kolven går skottet av. Då blir man ganska överraskad.

–Den huvudsakliga tanken man får är att man blivit träffad. Man tittar bakom sig för att se om några skadliga organ ramlat ner i snön. Vad de gäller axeln så känns det som om man knäböjt framför en golfspelare. Denna har sedan tagit järnklubba nummer sex och svingat in den i axeln.

–Försök igen, var det ja.

Efter tio skott misstänkte jag min nyfunne vän för att använda okrossbara lerduvor. Nått ekonomiskit som man kan skjuta på 100 gånger utan en skråma. Efter 20 skott sköt jag från höften eftersom jag börjat tröttna på golfklubban i axeln. Då tyckte nog Fahlén att det var dags att bryta.

–Träff !! skrek han medan lerduvan singlande lika spänstigt som förut.

–Ja, jag tror att man nog kanske kan säga att det där var en möjlig träff, bedyrade han och försökte se lycklig ut.

Träff ?? Läsarna får avgöra.

Själv har jag bestämt mig för att återgå till att hänga gitarrer på min axel.

Knappast kul men ändå.
Ord från från en sensommar för tjugo (20!) år sedan.

Kyla
Utsikter till fredag morgon. Vindstilla, sol och mera sol. Mot kvällen stigande temperatur. Alltså vilken sommar! Jag minns ingen bättre. Pärodlarna får ursäkta men så här skall det vara. Bruna gräsmattor och utesittarkvällar. I början passade man på att grilla, sola, ligga. Man visste ju att detta var högst övergående. Efter en vecka med ogjort arbete framför datorn fick man stiga upp i ottan för att jobba så man kunde njuta av eftermiddagen i solen. Frukost, lunch och middag – ute. Läsa posten – ute. Borsta tänderna – ute. Kvällskaffet – ute. Mecka med bilen – ute. Det bara fortsätter vecka efter vecka. Ingen gräsklippning. Inga byxor. Bara värme. Funderar på att ta ut TV:n som i Sydeuropa.

Skräcken mal. Har jag blivit tillvänjd? Anpassad. Vad kommer att hända när det slår om? När allt blir som vanligt. När kylan kommer och ingen återvändo finns. Då är det vrålhöst. Då samtalar man inte vid postlådan. Då dröjer man inte på Coop:s parkering och pratar en stund medan solen steker nackfettet. Nej, då stramar det i lederna. Då ilar det längs låren. Då nöske axlarna och halkar hälarna. Man vill inte leta fram motorvärmarsladden och lägger inte isskrapan i bilen. När den där morgonen kommer får man skrapa med cd-fodralet. Värmesökandet återuppstår. På restaurangen hörs:

-Sätt dej inte vid dörr´n människa. Då kan vi inte njuta av maten. Ta bordet där inne i mörka hörnet vid elementet. Nio månader kvar till temperaturen då svensken får bruka motorcykeln, cabrioleten, båten, husvagnen, sommarstugan, livet.

-Brr.
Kylan slog till i juli också. När jag minst anade det. Jag var på Starreds badstrand i Gussjö. En liten gräsplätt där ortens barn överröstar varandra medan föräldrarna sitter på varandras filtar. En oas, ett vattenhål en grön plats i livet. När vi får ta båten och åka till Starred, då är det sommar i hela själen. Termoskaffet smakade. Myran och Malin utbytte semesteräventyr. Gungor gnisslade, bryggor guppade och filtar skakades. Då kom ett gäng barn upp ur vattnet.
-Nu kan man inte bada när det är sånt där i vattnet, sade de.

Jag tittade upp och letade orsaken. Frömjöl, olja, lervälling, död fisk, blodiglar, matrester, sopor, avföring – vad var det för äckligt i vattnet?

Jag såg inget … Sedan förstod jag och kölden slog till. Tre afrikanska barn badade. En flicka, kanske fem år med det vackraste leendet ledde ut sin lillasyster i vattnet. Lillasysterns rosa baddräkt accentuerades av en rosa hårsnodd i det lilla, lilla lockiga håret. Hon stampade ivrigt i vattnet och skrattade. Längre ut dök brodern. Han dök och kom upp, dök och kom upp. Smal, vig, glad.

Han ropade något och jag vände mig om. På filten bakom mig satt mamma och pappa. En bit ifrån hade de brett ut sin filt. De nickade åt pojken. De ville inte skrika. De nickade deltagande till sin son och vinkade medan de plockade fram fika. Hur såg deras liv ut?

Hade de sett kriget ta deras släktingar och vänner? Hade de lämnat allt och flytt för sina liv? Är barnaskaran intakt eller har några lämnats i jorden hemma? Nu satt de här. Maten, kulturen, geografin, klimatet, religionen. Inget känner de igen. I försöket att skapa ett liv för sina barn väljer de anpassning. Man åker inte till badsjöar i stora delar av Afrika. Många flyktingar kan inte simma. Nu satt de här. De hade valt Gussjö. En liten badstrand bland några få familjer. De gjorde det lilla, enkla, varma, kärleksfulla. Kanske kunde barnen få lekkompisar en stund.

” -Nu kan man inte bada när det är sånt där i vattnet”
Jag klandrar inte barnen. Detta är något mycket mörkare som krälar runt bygdens köksbord.

Kom och begrav oss
Låt vintern komma. Bädda in oss i kyla. Låt isen krypa upp på våra verandor. Kantra över jord och göm oss för solen. Permafrost intag vår by. Inlandsis kom åter och begrav våra samhällen.
-Vi förtjänar inget annat.

 

2005-03-23

Kvicksilverlampan.

I en öppning i skogen fanns ett stycke frilagd åkermark bestående av några timotej- och klöverremsor utslängda på en bergskam där skogen tagit en andningspaus. Djupfrysta remsor höljda i meterdjup snö omsorgsfullt inslagna i midvintermörker och köld. Mitt barndomshem. Det lilla torpets upptrampade snökanaler ringlade i mörkret mellan loge, ladugård och boningshus. Jag såg mamma lämna det gula gårdsljuset och försvinna i mörkret bort mot lönnen. Pappa arbetade borta och mina större syskon hade flyttat hemifrån. Ensam tittade jag ut genom fönstret efter mor. En sexåring uppkrupen bland pelargoner och panduro.

Jag frös. Egentligen fick jag inte vara i salen. Den var avstängd under blåvintern men dess fönster var det enda som vette mot gården. Jag tittade ut i det svarta och försökte komma undan min egen bild som envist avspeglade sig i glaset. Så tändes det där borta. Det såg lustigt ut. Som om ett gulbelyst fönster hängts upp i ett svart universum. Jag visste att fönstret satt på en  ladugård som hyste två kor, en kalv och 19 höns med den ensamma spindelvävsomgärdade 25-wattaren där inne förmådde inte mera.

Mamma kom ut. Jag såg hennes svarta siluett guppa upp och ner där hon kraftfullt vispade sörpan till hönsen. Gummistövlar och klänning… och schaletten hon sammanfogat i pannan till en liten propeller. På sparken intill en upp-och-ned-vänd mjölkstånka på tork. Hon försvann in i ladugården igen. Efter ett tag släcktes ljuset och hon var borta. Länge. Så dök hon upp under knutlampan och jag justerade blomkrukorna och smög in i köksvärmen.

En dag kom Lennart Nilsson. Elektrikern. Han gjorde de mest fantastiska saker. Allt som var förbjudet till att börja med. Han skruvade med propparna, Han plockade bort höljet på elskåpet. Han greppade de skalade elkablarna med händerna och värst av allt. Han borrade hål i huset. Allt fick han göra medan mamma dukade till kaffe med det nya fiskbensmönstrade porslinet. Han skrattade hela tiden och skar med den märkligt korta morakniven i ledningarna. På bröstet hade han små tänger och mejslar i olika färger. De for upp och ner som symaskinsnålar medan han pratade, skojade, tvinnade och klev på sin stege. Vi skulle få en kvicksilverlampa! Mamma hade beställt. Det var en dyr en. Av typen som bara fanns på fina garage och stora fabriker. Mamma hade räknat ut att en enda sådan lampa skulle lysa upp hela gården från postlådan ner till lagår´n  om den sattes på stugknuten.

När Lennart plockade bland sina hemliga lådor pirrade det i hela kroppen. Sedan den dagen har det blå skenet lyst över torpet. Medan ladugården tömts, barnbarnsbarnen trampat in och sexåringen blivit 47 har mor slagit på och av. Lampan har blivit omodern. Det kalla, intensiva skenet vill ingen ha längre. Idag monteras smidesstolpar i trädgårdarna med mjuka automatiserade ljuspunkter. Mammas lampa har blivit bedagad dessutom. Porslinsskärmen försvann i ett snöras för trettio år sedan. Den nakna glaspåsen på stughörnet sticker ut i vårt belevade 2000-tal som en isblå polisong från Trio-med-Bumba-decenniet.

Barndomshemmet kan ses på avstånd över sjön från E4:an. Jag åker inte hem så ofta längre. Det är något med tiden skyller jag. Du fyller 90 i höst.
-Jag passerade förra veckan, mamma.

Utan att svänga in. Jag tänkte att klockan blivit så mycket …
Men ögonen blev sexåringens när blicken gled upp längs den gamla bergskammen. Mörkret härskade och skogen skymde. Var? För ett ögonblick misströstade jag. Så öppnade sig landskapet och jag såg den. Ännu brinner den stolt i mörkret. Din blå kvicksilverlampa.

Från juli 2003.

Krigar´n.

Papper och penna ligger prydligt upplagda intill telefonen. Mor väntar på telefonsamtal från krigar´n. Kvällsrapport avlämnas punktligt vid 23-tiden såvitt han inte ligger i sin puppa på en myr i Arvidsjaur.

Äldste sonen har rykt in i lumpen sedan en månad tillbaka. Här hemma kretsar det mesta kring telefonen och rapporterna från stridsfältet. Vi får veta allt om AK5:or stridsvästar, jägarvila, trangiakök, myggpuppa, latrinmannen och hemlängtan.

Mor Myran går som en roulettekula kring telefonen när det kvällas. Först i hastiga lover, sedan allt långsammare och långsammare för att slutligen rasa in mot centrum när det äntligen ringer. Hon skriver noggrant upp allt på papper och håller en muntlig framställning för övriga familjen en halvtimme senare.

Framställningarna har växt från stapplande stödordsläsning med gråten i halsen till dramaturgiska monologer där hon far ut i glödande glossprut.

Mor tar oss  med på skjutfält, vi får vada i konstgjorda kärr, bli spolade med vattenslang och skrikna åt i örat för en ostängd byxficka. Allt har förändrats här hemma.

Lillsyrran skriver blödiga brev till storebror och sjuåringen patrullerar baksidan med kamouflagebasker och plastgevär.

Även en vapenvägrare som jag från det lata sjuttiotalet tar intryck. Min lump bestod mest av tredubbla limpmackor och TV-tittande.

Det mest militäriska vi upplevde var den inledande veckans urinprov då vi blev anmodade att stå på led till toaletten med en plastmugg i handen. Sedan väntade vi med halvfulla muggar på sköterskan.

En lustigkurre från Göteborg hade hällt Loranga i sin plastmugg. När han långsamt höjde den till munnen och drack avstannade det mesta i väntrummet.

Mor berättar om dagens strapatser. Packningen vägde 25 kilo och de väcktes mitt i natten för att gå en rask marsch, 5 kilometer, upp på ett berg.

Väl där fick de skäll för att det tagit för lång tid och fick som straff plocka isär alla sina gevär i småbitar, kasta rubbet i en sjö, dyka efter delarna, dränera sjön genom att gräva ett två kilometer långt dike med sina kåsor och därefter sila bottenslammet genom plutonens insamlade bomullskalsonger för att slutligen montera ihop allt så när som på den saknade sprinten till dragon Kulins magasinsföring.

När allt var klart kom en kapten med kexchoklad till alla utom till Kulin som fick cykla till Arjeplog och hämta en ny sprint.

Som sagt, man tar intryck. Medan övriga familjen var på badet genomsökte jag vinden. Någonstans hade jag en stor ryggsäck, jo här var den. Gick ner i garaget, fyllde den med 25 kilo järnskrot, tog på varma byxor, handskar och en skjorta som knäpptes ända upp i halsen. Utanpå den en rejäl höstjacka och på huvudet en fodrad militärhjälm från KA:5s loppis. I handen hamnade 5 kilo järnstång föreställande en AK5:a. Klockan närmade sig halv två på eftermiddagen och i skuggan var det 28 grader. Nu skulle jag gå till badet, fem kilometer. Slängde upp ryggs…försökte lyfta ryggs… backade in i ryggsäcken och försökte komma upp i stående. Det gick inte. Lyfte slutligen upp ryggsäcken på en bänk och fick på mig den för att därefter slunga mig framåt och stå och gunga på garagegolvet.

-Milda makter!
Inte konstigt att folk förlorar krig…med sånt här på ryggen.
Kändes som att bära på en frysbox efter älgjakten.

Kom ut i solskenet. Satte fart. Efter en stund blev knäna svampiga. Axlarna skrek och hjälmen gled omkring som på en smörad biljardboll. Den for ner i pannan, sköljde med sig en våg av svett och nu brände det i ögonen också. Vänster arm var utslagen av kånkandet på järnstången och kändes inte längre. Höger arm var fullt upptagen med att trycka upp ryggsäcken som nu sågat igenom överhuden, halva underhuden och väntades bottna mot nyckelbenen inom tre sekunder.

Jag gick som i en egen värld med blicken i backen. Steg för steg med den kokande solen ovanför. En evighet passerade. Musten rann ur mig. Vilken utomordentligt fånig idé detta var. Dumheter. Jag ger upp. Rätade på ryggen och tittade mig omkring. Jag befann mig vid grannens postlåda… 92 meter hemifrån. Troligen hade hjärnans förmåga till rationellt tänkande redan slagits ut för jag gick vidare. Efter två kilometer hittade jag en rem som slängde. Det var midjeremmen till ryggsäcken. Jag gjorde halt och fixerade den i tredje bilringen från naveln räknat, nyckelbenen fjädrade upp och si, jag kunde fortsätta.

På badplatsen hade den vilsna pricken i fjärran sakta växt till en humlas storlek. En grön slirande humla som tycktes använda hela ena körbanan för att komma framåt. Själv gick jag med tummen på avtryckaren, pulsen på 180 och troligen 38,5 i temp. Under mobiltelefonens tumme låg siffran 5 och under den det förprogrammerade direktnumret till överläkare Kempe på medicinmottagningen.

En välväxt snubbe som säkert skulle rycka ut med stetoskopet om jag tryckte. Den badande populationens allmänna omdöme om den välklädde vandraren i militärhjälm låg vid det här laget någonstans mellan nivåerna ”stolle” och ”knäppgök”. Så även på den Krantzska filten. Dåsiga semestersolare hade plötsligt fått något att titta på.

Den gröna sladdande humlan kom långsamt närmare. Mumlet steg på badplatsen. Vem var denne dåre som raglade fram fullt påklädd och i militärhjälm denna tropiska eftermiddag. Solglasögonen gled av näsorna och det fokuserades i lönndom.

-Det är ju pappa, sade flickan lågt.
-Va! sade Myran
-Jag dör, sade flickan.

När jag kom fram till badet var jag nöjd med mig själv. Jag hade kanske inte väntat mig blommor och dragspel vid min oannonserade entré men något mått av jubel, hurrarop och spontan hissning med tillhörande konfetti ur hastigt sönderrivna hushållsrullar hade jag föreställt mig.

Förvånad noterade jag att mina familjemedlemmar istället intagit en reserverad hållning på sin filt. De hade skrumpnat ihop till tre  samlade russin på filtens mitt och doppade ansiktena djupt ner i sin badstrandslitteratur.

Här hade jag kommit från slagfältet, krigat, segrat och nu ångade jag av svett och blöta skjortor som jag skalade av mig och tappert bredde ut över badplatsen som bevis på min patriotiska ansträngning.

Jag drack vatten ur de andras matsäckar och sluddrade om milslånga uppförsbackar och isärplockade järnstänger. Allt detta men min familj bara läste vidare ur sin kiosklitteratur bakom väl utfällda pärmar.

-Nu åker vi hem lilla pappsen, sade Myran efter ett tag.
Halt, manöver, två, ett, svarade jag glatt och marscherade till bilen.

 

2003-05-20

Klöjje.

Idag skall jag sätta mig och bresa nere vid vägen och klia mig i skrevet.
– Klöjje som man säger i Ullånger.

Ja, ni får ursäkta men denna krönika kommer att innehålla mycket rap, svett och prutt. Därtill är jag tvungen. Jag måste helt enkelt gräva upp de manliga, stereotypa epiteten för att inte bli feltolkad. Nu har den manliga rollen blivit så utsuddad att man automatiskt tas för en kvinna om man inte kan hävda motsatsen.

Jag var och klippte mig häromdan. Mina glesnande strån behövde ansas. Det är knappt man behöver det där skynket numera. De skulle räcka med en sån där tratt som hundarna får för att inte slicka sig.

De fyra strån som hamnat i tratten kunde man skava ur med tummen efter barberingen. Fast priset hade stigit med 40 procent. Jag fick betala kvinnopriset.
-Jämlikhet kallas det att vi män, hos frissan, numera dras över samma kam som kvinnorna.

Sedan vi män slutade jaga björn med träspjut har det gått utför. Vad skulle man nu ha oss till? Och vi har anpassat oss, blivit sociala och kulturella. Vi går i sandaler och magväska och läser till socionomer. Vi slår oförstående ut med handen när bilen krånglar och en del sitter till och med och skriver framför datorn.

Nu får vi straffet. Nu får vi betala för att vi rakat oss och borstat tänderna och för att en del av oss har luktat Brut på helgerna.

Titta nu hur det har gått! Våra söner rakar sig i armhålorna, har örhängen och färgar håret. Våra unga män har cykelhjälm, använder sololja och drömmer om att resa!!
– Vänta, jag måste gå och pissa.

-Så där, storleken har betydelse hö-hö.
Egentligen vill jag inte skriva sånt där men måste för att inte bli tagen för quer. Myran kom hem härom dagen och berättade att hon samtalat med en väldigt trevlig kille på jobbet. Han var både charmig och vältalig, samtidigt mjuk och förstående men på samma gång humoristisk, belevad, insatt och även sympatisk på något sätt.

Hon hade kollat med flera andra tjejkollegor och alla tyckte likadant. Verkligen en trevlig man och speciell.  Han måste vara bög kom de fram till.

Alltså män. Vi är såå lurade!!

Sandalerna, magväskorna, örhängena, konversationerna, utbildningen, profylaxkursen och frisörpriset har gjort oss till homofiler. När den siste jägaren lade ner björnspjutet på mossen dog vi.

 

Utdöd.

Resterande tvåtusen år, då vi trott att vi anpassat oss, har i realiteten varit en utdragen begravning av vår identitet. Idag ser vi resultatet av våra ansträngningar genom den tusenåriga östrogena stormen.
– När vi uppfyller vår nya kod tolkas vi som bögar av våra vänner kvinnorna!?

Slutsats: Är du trevlig, inkännande, sympatisk, humoristisk och verbal… se upp! Kvinnorna kommer att ifrågasätta din läggning.

-Det släpper vi en brakare på gubbar.
-Klöj på er.

Juletankar.

från 2003-12-17

Stort knaster i hela huvudet följt av gapande hål och en nyfiken tunga. Vad är det? En gådd plomb – javisst. En plomb har gått. Vilken tajming. Sex dagar före Jul. Precis när det rörs i grytorna med turbofart. När godiset körs hem med skottkärra och köksbordets klaffar och iläggskivor monteras från alla håll så att ytterplatserna slokar och endast ett nät saknas för att slå några bollar i pingis. Då går en plomb på höger bak. Det är som att få punktering på startlinjen. Vara utan kölapp på banken eller utan deo på skoldansen. Man får titta på. Bli passerad. Se men inte röra.

Inte ens i grötpannan rör man säker denna årstid. Ett bett i kanelen och man får ta till kanylen på självaste Julafton. Pressyltan har sin kryddpeppar, knäcken sin knäck och grisfötterna sin fot. Knivig mat för den tandlöse må jag säga.

-Älskling, kan du passa revbensspjällen, blir:
-Älskling, kan du passera revbensspjällen.

Ny favorit på Julmenyn. ”Passerade revbenspjäll med durkslaget äppelmos”. Till efterrätt. ”Uppkokat ostkakedränage med destillerat te i tomterött sugrör alternativt tandkräm”.

-Jammie!

Fast det gör inte ont – ännu, annat än på kontot. Jag och några till handlar för 43,2 miljarder sägs det i TV. Då finns det inget utrymme för plötsliga operationer. Det utrymme som finns, finns i tanden om man säger. Man kanske kunde täppa till med något så länge? En sovvagn skulle passa precis. SJ borde ha några från sina nerbäddade sovvagnslinjer.  Javisst och skjuta på gomunderhållet till nästa taxeringsår. Lösgöra sköljmedel från nästa års budget. Så kallad tandlossning. Eller så får jag höra med min tandläkare Fribäck om en frisläng i början på året. Fast då får han väl frispel bland borrarna och mejslarna. Inget man utsätter sig för frivilligt.

-Nä, det blir nog till att leta bland silvret och kopparn i myntfacket den här gången också i avsaknad av guld och ädla stenar. Den enda sten man har gott om är tandsten och den kostar mer än den smakar.

Nåväl, tids nog blir det någon som får råd, eller hur man säger. Jag får väl leva på dricka i helgerna. Det är det många som gör i dessa tider. Svenskarna dricker mest under Jul har jag hört. Vår största familjehelg. Så det måste ju funka. En del pappor dricker så mycket att de ställer ut frugan i snön, svär åt barnen och skjuter med hagelgevär inomhus. En del mammor dricker så mycket så de petar skinkbesticken in i magen på papporna, glömmer barnen och somnar i sina egna spyor medan barnen gråter nyktra i sina sängar. Barnens Jul.

Plomblös eller inte möter vi den alla om några dagar. Meteorologerna försöker se runt hörnet. Fem dagars-prognosen dras ut till sju. Skämtsamt vill de sia om den outgrundliga framtiden i denna, för oss uppenbarligen, engagerande tid.

Prognosen blir en gissning men framförallt en önskan. En innerlig svensk önskan från norr till söder. En önskan för hela vårt land om en vit Jul. En vit Jul för alla mammor och pappor. Barnens Jul.

-Jag instämmer.

Bland de stora grabbarna.

Stugan i Rättvik var full med folk när vi kom. Grillen osade och solen sände sina heta strålar vågrätt i kvällningen. Fyra kvinnor skrattade högt när vi klev över tröskeln och kylskåpet stod på vid gavel där kvällens värd bjöd alla nytillkomna något svalkande. Dialekter blandades och händer trycktes till hälsningar. Damerna skrattade igen där de stod hukade över något. I mitten satt Molle med en laptop och visade tidningsbilder han tagit under dagen på kvinnorna och deras fordon. Molle var bara en av alla motorjournalister i stugan. Här fanns alla kända namn som vi läst under texter och bilder i motortidningar genom åren.

Ett mjukt muller fortplantade sig genom stugans dörröppning. Den legendariska hotroden som öppnade för nybyggnationer och dagens SFRO-besiktningar parkerade där ute och annu en  redaktör, Göran Ambell, släntrade ur. Milda makter!
-Minsta händelse på denna gräsmatta nu och det skulle ge eko över halva norden så välbeställt med fotografer och skrivare som det var, tänkte jag.

Grillkolen hade vitnat och röken ersattes av os från marinader och tappade korvar. Det pratades sidventils-V8, panhardstag, rödstick och slutartider för kameror i en enda röra. Igenkännande citat flög genom luften varvat med berättelser om mustiga umbäranden bakom magasinens prydliga reportage.

Hastigheten var hög. Här spilldes ingen tid på omskrivningar och förklaringar. Skillnaderna på en Donovan- och Milodonmotor tillhörde basfakta i denna division. Skratten var generösa och när en solstol rasade samman under ett tungt vägande namn sprutade de mest häpnadsväckande förslag till ett hållbarare chassie fram. Gruppfotograferingen, när en liten enkel digitalkamera med självutlösning skulle riggas, var ett odödligt ögonblick. När supergitarristerna  Eric Clapton och Keith Richards vid ett tillfälle möttes på scenen stod de till en början bara och avvaktade varandras gitarrspel.

Inte av ovilja men av ömsesidig respekt. Samma sak hände i den påklistrade tystnaden från de artiga fotograferna som skulle fotograferas. Ingenting fungerade och på rad satt sprickfärdiga fotoproffs och höll färgen tills situationen blev fullständigt bisarr. Till slut briserade allt i en skrattfest som troligen avlästes på seismografen i Uppsala.

Solen gick ner och avfärd skulle företas mot festplatsen intill. In i min rymliga bil hoppade ovan nämnda bilorakel, Molle jämte ett par redaktörer för våra största motortidningar. Jag slängde in mig i den trygga miljön bakom ratten, fattade startnyckeln och … blev plötsligt varse Keith Richards och Eric Clapton.

Här satt mer samlad bilkunskap än jag hade motortidningar på vinden. Vred igång motorn, kisade vant åt vänster och … drog upp huvlåset!!
Den förbaskade läppen spratt upp en centimeter. I motljuset såg det ut som en decimeter och i magen kändes det som en meter. Det blev tyst i bilen.
-Ehh.. he-he.. oj..he .. det var visst fel, sade jag.

Nu hade jag en lång vandring att företa fram till dumscenen. Framför bilens största ruta skulle den nationella motorkäften Krantz stå vänd mot publiken och stänga en huv efter att ha blandat ihop spakarna för handbroms och huvlås.
-Fatta smärtan!

Jag sågade mig själv jäms mina mentala fotknölar på väg tillbaka. Jag som aldrig använder handbromsen. Varför? Just nu? Satte mig i bilen, kisade vant åt vänster, lade i driven och drog upp huven igen!
-Jo, det är sant ?!

Just då ville jag skjuta mig själv långsamt i nacken. Lidandet var totalt. Detta var inte som att gå med jylfen öppen på examen. Detta var som att gå barstjärt på nobelfesten.

-Otroligt nog har kvar jobbet.

 

 

på begäran

Helt bortbjuden

Vi blev bortbjudna bort. Normalt blir man bortbjuden hem men nehej. Värdparet åkte bort de också. Det visade sig vara ett omen. Kvällen skulle bli mycket ovanlig. Myran hade fått muntlig vägbeskrivning till bjudplatsen och började veva upp den likt ett mantra medan jag skrapade rutorna i 18 graders kyla. Jag anade oråd. Det var litet väl många ord som  ”bakom”,  ”skogsparti”, ”berg”, ”hygge” och sånt. Inte precis Nybrogatan 15 om man säger.  Myrans mumlande lät mera som en expedition än en adress. 20 minuter senare borde vi ha varit framme. Det var vi inte. Vi var vid skjutbanan i Viksjö. Det var inte vad vi hade i sikte och långt ifrån på kornet. Mobiltelefonen var utslagen och inte en enda prickskytt fanns där att fråga. Myran mantrade. Jag körde. Plötsligt stod en igenisad Volvo framför oss. Inuti satt en karl stor som en bajamaja. Bara axlarna syntes genom fönstret. Huvudet hade han vikit på sne´ under taket. Det var vår värd.

Han log glatt och rasslade iväg med sin hjulförsedda snödriva. Vi följde efter på vägar dit ingen bor, troligen i riktning mot Norge. En flämtande marschall, utsatt för vår skull, ledde oss in i ett skogsparti. Vi stannade och klev ur medan jätten tog av sig Volvon.

Kylan slog emot oss som en rasp. Skogen stod knak tyst. Orörd snö och stjärnklar natt. Vi tittade på varandra. Inte en kväll i Alfapet-soffan precis. Facklor brann på rad. I en snödriva låg en järnspis och rök. På spisen trängdes pannor.
-Hej, sade kvinnan, vad kul att ni kunde komma.

Hennes ”L” i ”kul” var tjockt som pitepalt. Hon skrattade och kramade oss och vi kände oss hemma, ute, borta. Hon rörde i pannorna vilka höljde sitt innehåll i rök från den bolmande spisen.  Mannen rev isär tystnaden med en plåtskräll. Han hade öppnat porten till ett hus. Vi kikade in. En slaktad kropp hängde från taket. Köttkrokar, rälsar, rostfritt stål och blod. Minstingen tog tag runt mitt ben. Jag frös.
-Borde ha tagit med mig varmgaraget, tänkte jag.
-Det här går inte, jag får ingen värme i spisen. Vi får göra upp en eld på stället, hördes det från ”köket”.

Kvinnan rörde sig vant bland slevarna men nu var hennes tålamod slut. En öppen eld flammade upp på hennes begäran lika lätt som man slår på lyset hemma.
-Sådär, sade mannen, vill ni se dammen nu?

Värdinnan hällde upp en seg gegga med klumpar på en plåt och slängde in vid kanten av elden.

Det puttrade och rök i ena hörnet av långpannan medan frosten ännu avtecknade sig i det andra.
-Undrar om det där skall föreställa 175 grader näst längst ner i varmluftsugnen, tänkte jag och gick mot dammen. Jag orkade inte se mer matlagning av den där sorten.

Vid dammen var mörkret totalt. Vår värd hade en pannlampa. Man såg absolut ingenting om man inte tittade dit han tittade. Lealöst följde vi hans huvudrörelser.  Dammens utbredning, fördämningen och luckan.
-Ett fel här och Midlanda flygplats spolas bort, sade han kort.

Vi tittade dumt ner i ljuskäglan som flackade över dammluckans mekanik. Tankarna var svåra att få fason på. Det var så mycket nu. Konstig väg, konstig plats, kylan, döda djurkroppar, matlagning i snödrivan och nu detta med att vi stod på proppen till syndafloden.

Jag sjönk ner vid elden och värmen. Vid mina fötter bubblade köttet.  Jag tittade på kocken. Eldsflammorna kastade sitt ljus över hennes ansikte där hon jobbade framåtböjd över elden. Hon flyttade blicken mellan tre kärl och snabbwokade grönsaker i ett fjärde. Hennes svarta hår inramade skådespelet.
-Nu är det snart klart, är du hungrig, frågade hon?
-Ugh, svarde jag förvirrad.

Vi följde fackelstigen till en åttkantig jaktstuga. Här flödade värmen. Möbelemanget bestod huvudsakligen av en eldstad mitt på golvet. Bokstavligen ett avsågat 200 liters oljefat. I kraftiga spännband från taket hängde andra halvan av oljefatet och ledde ut röken. Längs väggarna britsar. Det luktade gran, stearinljus, ved och mat.

Ovanför britsarna fanns låga fönster med utsikt 360 grader. Vi åt den mest fantastiska mat med vildmarken tre decimeter utanför fönstret i alla riktningar. Detta i en tid när folk är stolta över en hörntomt.

Mannen visade skjutluckan från vilken djur kunde nedläggas från sängbritsen. Han berättade om naturens stora skillnader här jämfört med vid kusten. Om växtzoner och fjällfauna. Här fanns ren men framför allt ludnare älgar, rödare rävar, bitigare björnar och vildare vargar.
-Detta var oerhört gott, vad är det för något, avbröt jag?

-Vildsvin, svarade kvinnan från dunklet på andra sidan eldstaden.
Just då kändes det väldigt konstigt att jag hade en sjukförsäkring. Det kändes väldigt främmande att jag suttit framför en datamaskin för några timmar sedan. Det kändes overkligt att vi morgonen efter skulle klippa ut rabattkuponer från OBS som vanligt. Jag lade mig ner och tittade i taket.  Matlagning i snön, vildsvin i magen och proppen till syndafloden utanför fönstret. En annan värld 20 minuter hemifrån.
– Tack Karin och Thomas.

 

Gunnar är tillbaka.

Från 2002

Likt mänskliga metronomer delar de in vår vardag. Inneslutna i sina skal skjuter de punktligt genom våra liv. Gäckande osynliga, ständigt närvarande. I ur som i skur. I moll som i dur: Busschaufförerna.
-Jag åker aldrig buss.

Likväl har jag ett förhållande med dessa piloter sedan två decennier tillbaka. Ett förhållande i lönndom. Jag vet inte hur de ser ut. Ej hur de låter eller hur de luktar men dagligen är de på tapeten.
-Gunnar är tillbaka – han är bäst.

Sjuåringen förkunnar frankt vem som är favoriten för dagen.
-Va´bra, säger jag utan att egentligen förstå någonting.

Jag visste inte ens att Gunnar fanns. Än mindre att han varit borta eller att han skjutsat min Gottfrid till skolan idag. Kanske har jag hejat på honom där han suttit osynlig bakom sitt solkattsdansande perspektivfönster. Det kan ha varit 1988 eller 1996 eller i går. Jag brukar lyfta handen när de ryker förbi utan att veta eller känna.

Förhållande upprätthålls av våra tre språkrör. Överlappande har de lämnat dagliga rapporter om dessa skolbarnstransportörer.
-Klasse bjöd på godis idag, kan det låta vid middagsbordet.

Klasse är litet speciell för han har fått hela fordonet uppkallat efter sig, nämligen Klassebussen. Klassebussen vet jag hur den ser ut men det finns en annan lika upphöjd buss som jag inte har en aning om. FarbrorBarbrobussen!!

Ibland tänker jag på FarbrorBarbro innan jag somnar. Undrar hur han/hon ser ut?  Jag tänker annat också. Vet FarbrorBarbro att Klasse bjuder på godis och framför allt vet ungarna om det? Finns det en oskriven lag att bara bjuda på fredagar. Har Klasse och FarbrorBarbro godismöten inför terminsstarterna? Är de oense och i så fall i vilka frågor?  Hur går allting till egentligen?

En del busschaufförer är namnlösa.
”Han med håret” och sånt kan de heta. En namnlös gubbe skickade kassettband med gitarrmusik till oss. Intressant typ. Undrar om han delar ut annat också. Någon får hans favvotidningar, en annan får låna hans bästa videoband och kanske finns det en dam längs linjen som får hans bästa brev. Byns enda blondin, på riktigt längs busstur 513.

En grej är riktigt skum. För några år sedan fanns det en chaufför som hette Karl-Åke. Han är för övrigt den enda jag har pratat med. En fryntlig karl med spretande knapphål på magen.
-Idag gick Karl-Åke i pension, proklamerade vår tjej för några år sedan.

Oj, tänkte jag och liksom stelnade till inför att arbetslivet var till ända för just den busschaufför som jag råkade känna till. Men nu kommer en läskig grej.
Här om dagen sade en av arvtagarna att ”Karl-Åke körde bussen”. Jag stelnade till is.  Karl-Åke går inte igen – han kör igen!!

Nå, Karl-Åke verkar vara en hyvens kille. Han väcker mina ungar när de skall av har jag hört. Ibland står bussen flera minuter vid vägen. Då är det något resonemang som måste ventileras färdigt innan avstigningen kan verkställas och körturen återupptas. Det kan vara höjden på julgransbelysningen, längden på bilarna eller färgen på teckningen från lekis. Vi blir sedda i skogen. En ambulerande social vardagsinstitution så god som någon.

Dagligen passerar de vårt pörte. 7:45, 13:10, 14:45, 16:10.  Rytmen formar vår vardag. Vi åldras till brummet av 513. I mörka februari som i vackra maj. Ännu ett par decennier skall vår fjärmade förhållande råda.
-Välkommen tillbaka, Gunnar.

Från 2005

Minnen från fängelset

Nästa månad är det tio år sedan jag slutade mitt arbete på Riksanstalten i Härnösand. Jag hann göra 14 år innanför murarna. Som frilansande skrivare är man en ensamvarg. Perioden i arbetslaget på kåken var något helt annat. Jag skulle kunna skriva en bok i ämnet.

Det började redan under upplärningen. Enda gången på 14 år jag upplevde att batongen kom fram. Det var mot mig på rikspsykiatriska kliniken RPK 1981. Som färsking med tre dagar i tjänst såg jag batongen i nyckelskåpet på kontoret och frågade mina kollegor med 20 år i yrket om den användes ofta?
– Ja, vi brukar göra så här, svarade Dan, tog fram den, gick bakom mig och tryckte upp den mellan mina ben så jag lättade från golvet.

Utan fotfäste var det en smula omöjligt att greppa situationen och han körde omkring mig i sicksack på golvet medan jag svajade på stången och kollegorna garvade sig lika blåa som plitskjortorna. En dunk i ryggen och en kopp kaffe senare var jag en i gänget. En fantastisk avdelning dit jag skulle söka mig som fast anställd mot slutet av min karriär. Kanske var det batongfärden som satte kursen.

Innan dess han jag vara på alla avdelningar. Jobbade ett tag som sjukvårdare med ansvar för hela fängelsets pillerskåp all tid det inte var kontorstid. Pillerskåpet var obetydligt mindre än Apoteket Bävern. Här fanns allt från 96-procentig sprit, morfinbaserade tabletter och gamla tandläkarborrar till Bafucin och plåster. Det sista man gjorde innan hemgång var att dela ut nattmedicinen.

Efter att tjyvarna (jo de kallades så utan att det var ett skällsord) blivit inlåsta gick man runt med medicinbrickan. Eftersom många inte svalde sina tabletter utan sparade ihop tills de hade trettio och tog sig en annorlunda kväll i cellen löste vi upp medicintabletterna i vatten. På min omsorgsfullt iordningställda medicinbricka stod 15 namnmärkta minimuggar tätt packade med röd, gul, brun, och vit vätska. Då stöp jag i trappan. Allt rann ihop.

Nu hade jag att välja på att göra om brickan vilket säkert skulle ta en hel kvart (!) eller att kava ihop sörjan med handen, portionera ut i muggarna och få kväll. Jag valde alternativ två. Alla muggarna fick samma kompott. Esucos-Lergigan-Mogadon-Stesolid-Anafranil-Theralene-soppa toppad med den lakritssmakande hostmedicinen Quilla. En klibbig historia.

– Va fan är det här sade tjyvarna, där jag vickade loss muggarna ur den klibbiga sjön på brickan.

Jag förklarade, de stirrade klentroget på mig, svepte i sig geggan, svor och sade god natt.
– Man kan alltid lita på blandmissbrukare.

Jag fick beställa mediciner från apoteket också. Detta under stränga föreskrifter. På den här tiden tränade jag skivstång och hade sett några riktiga dunderpiller i FASS, en katalog med alla jordens piller och en innehållsdeklaration över vad de innehöll. Jag drog med en ordination åt mig själv, käkade pillerna och tränade. Emellanåt kom en läkare på besök och kollade vad man beställt. Han bläddrade förstrött i beställningsblocket, tvärstannade och bläddrade tillbaka. Så tittade han på mig.

– Har ni många gravida kvinnor som sitter inne, frågade han?
– Njaäeä, inte så jättemånga, svarade jag.
– Förklara då varför du har beställt järnbaserat vitamintillskott till havande, röt han.

En tid senare skulle min son få en motorcykel i julklapp. Jag hade köpt den trasig och tiden var knapp. På avdelningen jag jobbade då fanns en cell som aldrig användes. Säkerhetscellen, en specialhistoria för besvärliga busar. Ett nattskift rullade jag in motorcykeln i korridorerna, tog hissen upp på tredje våningen och körde in hojen i cellen.

Det passade så bra för om man ställde bågen i sängen kunde man jobba med den i bekväm höjd. Jag lejde några tjyvar att putsa och måla. Det älskade den där terapin, jag bar in färg, reservdelar och fikabröd, bovarna skruvade och cykeln blev som ny. En helg provstartade vi den i sängen. Den rök litet men varvade rent upp till 8000. En dag när jag var ledig ringde telefonen hemma.
Det var avdelningschefen Dag. Han brukade inte ta till kraftuttryck men startade samtalet med.

-För helvete Krantz!!

Externt säkerhetsfolk från styrelsen i Norrköping och från Brandmyndigheten i Härnösand hade kommit på besök. Vår lokala säkerhetschef hade som sista utvikning tagit med sällskapet i hissen upp till tredje våningen för att visa säkerhetscellen. Den fulltankade Yamahan i sängen blev inte på pricken den triumf han hade tänkt sig. Katten också.

En tid därefter sade jag upp mig.
– Man ska sluta när man är på topp.

 

Bland de stora grabbarna.

2005-11-15

Stugan i Rättvik var full med folk när vi kom. Grillen osade och solen sände sina heta strålar vågrätt i kvällningen. Fyra kvinnor skrattade högt när vi klev över tröskeln och kylskåpet stod på vid gavel där kvällens värd bjöd alla nytillkomna något svalkande. Dialekter blandades och händer trycktes till hälsningar. Damerna skrattade igen där de stod hukade över något. I mitten satt Molle från Bilsport med en laptop och visade tidningsbilder han tagit under dagen på kvinnorna och deras fordon. Molle var bara en av alla motorjournalister i stugan. Här fanns alla kända namn som vi läst under texter och bilder i motortidningar genom åren.

Ett mjukt muller fortplantade sig genom stugans dörröppning. Den legendariska hotroden som öppnade för nybyggnationer och dagens SFRO-besiktningar parkerade där ute och ännu en  redaktör, Göran Ambell, släntrade ur.
-Minsta händelse på denna gräsmatta nu och det skulle ge eko över halva norden så välbeställt med fotografer och skrivare som det var, tänkte jag.

Grillkolen hade vitnat och röken ersattes av os från marinader och tappade korvar. Det pratades sidventils-V8, panhardstag, rödstick och slutartider för kameror. Igenkännande citat flög genom luften varvat med berättelser om mustiga umbäranden bakom magasinens prydliga reportage.

Hastigheten var hög. Här spilldes ingen tid på omskrivningar och förklaringar. Skillnaderna på en Donovan- och Milodonmotor tillhörde basfakta i denna division. Skratten var generösa och när en solstol rasade samman under ett tungt vägande namn sprutade de mest häpnadsväckande förslag till ett hållbarare chassie fram.

Gruppfotograferingen, när en liten enkel digitalkamera med självutlösning skulle riggas, var ett odödligt ögonblick. När supergitarristerna  Eric Clapton och Keith Richards vid ett tillfälle möttes på scenen stod de till en början bara och avvaktade varandras gitarrspel. Inte av ovilja men av ömsesidig respekt. Samma sak hände i den påklistrade tystnaden från de artiga fotograferna som skulle fotograferas. Ingenting fungerade och på rad satt sprickfärdiga fotoproffs och höll färgen tills situationen blev fullständigt bisarr. Till slut briserade allt i en skrattfest som troligen avlästes på seismografen i Uppsala.

Solen gick ner och avfärd skulle företas mot festplatsen intill. In i min rymliga bil hoppade ovan nämnda bilorakel, Molle jämte ett par redaktörer för våra största motortidningar. Jag slängde in mig i den trygga miljön bakom ratten, fattade startnyckeln och … blev plötsligt varse Keith Richards och Eric Clapton.

Här satt mer samlad bilkunskap än jag hade motortidningar på vinden. Vred igång motorn, kisade vant åt vänster och … drog upp huvlåset!!

Den förbaskade läppen spratt upp en centimeter. I motljuset såg det ut som en decimeter och i magen kändes det som en meter. Det blev tyst i bilen.
-Ehh.. he-he.. oj..he .. det var visst fel, sade jag.

Nu hade jag en lång vandring att företa fram till dumscenen. Framför bilens största ruta skulle den nationella motorkäften Krantz stå vänd mot publiken och stänga en huv efter att ha blandat ihop spakarna för handbroms och huvlås.
-Fatta smärtan!

Jag sågade mig själv jäms mina mentala fotknölar på väg tillbaka. Jag som aldrig använder handbromsen. Varför? Just nu?
Satte mig i bilen, kisade vant åt vänster, lade i driven och drog upp huven igen!
-Jo, det är sant ?!

Just då ville jag skjuta mig själv långsamt i nacken. Lidandet var totalt. Detta var inte som att gå med jylfen öppen på examen. Detta var som att gå barstjärt på nobelfesten.
-Otroligt nog har kvar jobbet.

 

Inlåst i skogen

2005-09-01

Sett ur ett historiskt perspektiv har denna spalt kommit att handla allt mindre om mig och allt mer om Myran. Det överensstämmer också med verkligheten här hemma. Mina försök till yviga imponatorsvängar i unga år var, sett i backspegeln, inget annat än tjäderspel för att få lägga ägg med henne. Nu är äggen kläckta och har körkort, jobbar på Intervjubolaget och han som pickade sig ur sist går i fyran. Mitt uppdrag är utfört. Hade Myran varit en svart änka i Kalifornien hade jag legat på hennes lunchtallrik vid det här laget. I det ljuset är det fullständigt ok att vara tvåa i Gussjö med tynande stjärtfjädrar.

Efter att ha gått och sprätt på motorsammanhang i sommar sitter nu den hesa kanken på sin pinne och tänker på förställningar där han gal´t- så kallade galaförställningar. Under tiden har Myran rest sig från semesterfilten, taxat ut på banan och flyger fram i 180. Hennes avlämningar vid middagsbordet innehåller målande beskrivningar av ängsliga älgar som står och trycker kring tätorternas postlådor för att temporära oroligheter i hemskogen försätter dem i exil. Om databasfunktionens irrgångar på hennes arbete och hur hon råkade trycka på fel tangentbord som skrev ut 892 A4 papper i ett annat rum när hon egentligen bara ville läsa av telefonsvararen. Verbala vigheter i affekt där det är svårt att hinna tolka vad som är tillhörande gester i det expressiva kroppsspråket och vad som härrör från ett simultant avlivande av en förbisinglande blomfluga.

Mina nuvarande dagar består av två perioder. Period ett, åtta till fem, är en lågmäld historia i ultrarapidskrivande med avbrott för posthämtning och eftermiddagskaffe framför tjugo år gamla TV-repriser av Doktorn kan komma. Som att cykla i Keso. Tyst, trögt och färglöst.  Period två, fem till midnatt, är en uptempohistoria där alla bussar i turlistan tycks stanna ur vilka det dråsar ut skjutgalna familjemedlemmar hungriga på blodpudding och att få avlossa dagens salva av intryck. Kesotrampandet övergår till fritt fall i fyrverkerifabriken.

Sist sladdar Myran in på gården med sin ständigt färskbucklade bil och uppdaterade färgskrap. Alla blir tysta. Med spänning väntar vi på entrén. Vad blir det idag. Dörren far upp och …
-Hej, vet ni, jag har blivit inlåst i skogen!

Jo, det är dagens sanning. Kära läsare, tvivla icke, Myran hade blivit inlåst i Gåltjärn. 25 kvadratkilometer vida vidder, sjöar, skog och kalhyggen.  Inlåst! Hon kom inte insladdande och det var inte vardag men hon kom gående i lördags. De mörka lockarna hängde ner över de blå ögonen. Kinderna var långpromenadröda och läpparna troligen detsamma. Det var svårt att avgöra. De rörde sig med sådan hastighet att man skulle behövt fotografera dem med målkamera för att avgöra kulören.

Hon hade kommit på att det var bärtider, slängt sig i bilen med hinkar och litermått och dragit till skogs. Fullständigt fascinerad fratinerade frun fältets fnasande fauna flera fimmar . (Ingen är perfekt).

Sen skulle hon åka hem. Hon satte sig i bilen sjungade ”På lingon röda tuvor och på villande mo där dansar furuskogens Sussi- men vad nu ..?  Bommen var nerfälld. Reglad. Skogsvägen stängd. Hon var fast. Inlåst i skogen.

Nyfikna familjemedlemmar åkte dit och bar bilen runt bommen med nya färgavskrap som följd allt medan Myran skrek:
-Akta lingona!
Dagens kesocykling är med dessa rader till ända. Nu väntar fritt fall.

 

Identifikation

I kväll är det en sån där hemsk kväll.  Kommissarie Blåvinter eller vad han heter är på TV. Egentligen gillar jag dessa svenska kriminalserier. Jag tror det har med identifikationen att göra.  Två 18-åriga FBI-agenter med magväska och rullskridskor som löser världsproblem genom ordvitsar i sina headset blir tröttsamt i längden.

De amerikanska leksakshjältarna står sig, efter 100 likadana program, slätt på tundran i Gussjö.  Det känns ”på riktigt” med en överviktig svensk polis som spiller kaffe på utredningen och har svårt att hitta knapparna på mobiltelefonen utan läsglasögon. Identifikation alltså.

Nu är det slut med det där. Frugan förstör allting. Om inte allting så i alla fall 60 procent. De övriga 40 kvaddar dottern. Hon har kommit upp i någon äcklig ålder där hon plötsligt blivit kompis med mamma. Jag tror det kallas vuxen.
-Rena natta.

Äldste sonen, min trogne anförvant krigar i Alfredshem eller Alfredsjaur eller vad det heter och kan inte supporta mig. Morsan-laget har dessutom köpt över lillgrabben med två Dumleklubbor. Övergångssumman har han kört in i skallen oavkortat.

Det bubblar ut brun sörja ur mungiporna av förtjusning när pappan vrålar av frustration och han drar i pinnarna och klipper med ögonen som får alldeles för lite plats i ansiktet av de högt uppdragna mungiporna. Han ser ut som en tibetan som svalt en skottkärra och börjat snusa.

-Hemskt.

Här om dagen såg jag på TV att hälften av alla skådespelare i Stockholm går arbetslösa. Detta medan den andra hälften tydligen är överallt. Det här är inget problem för mig. Jag är en receptiv TV-tittare med fascination för det konstnärliga, det berättade, det spelade.

Handlingen är för mig en inte obetydlig del i sammanhanget. Ej heller framåtskridandet i processen med att lösa den initialt uppställda gåtan. Men här är jag tydligen unik. Kanske kan detta nödrop fångas upp av ytterligare någon där ute som ser på kriminalserier för att få veta upplösningen. Vi kanske kan bilda en klubb.

Så här går det i alla fall till hemma hos mej. Under ingressen, när allting rullas upp och problemet presenteras är morsan på toa. Hon kommer efter 4,5 minuter, sätter sig i soffan och skriker omedelbart.

-Det är ju Han!

-Han som nyss skilt sig från..du vet hon..som är gift med Tomten som är far till alla barnen.

-Jaa, jag veet, jublar tjejen deh´ äh´ ohh´ justdet ´ti-kolla´ han ..HAN..som är skurken men gluähh vilken frisyr. Han är mycket gulligare i verkligheten på Anna Holt.

-Jonas, säger Frugan plötsligt ..han tror jag har gjort det.

-Han heter Zim påpekar jag.

-Åhh vad du är dum, säger båda tjejerna då och hoppar i sina soffkuddar.

-”Häär ja”.. men han heter Jonas på riktigt i Beck.

Jag tittar uppgivet på dem och på den österländska skottkärran och de ser sig omedelbart nödgade till en rättelse.

-Jag vill inte höra, vrålar jag och då kommer förskolläraren fram i frugan.

-Titta på mej, säger hon också gör jag det. Jag fattar inte. Jag gör alltid det när hon säger så. Hon sätter sig upp med benen under sig och strålar. Sedan börjar hon som för en treåring:

-Eller alltså Jonas i Beck heter egentligen Rickard, du vet han var dansare bakom Charlotte Nilsson men sedan gifte han sig rikt med den där tjejen och de var på omslaget till Hänt iVeckan hela fjolhösten med brösten och rösten Warnebring hävdade att han skulle dra in sitt Gudfaderskap om inte lillen fick åka i svärmors Bentley…där är hon föresten.

Svärmor…ser du. På TV:n.

– Där, hon med pistolen men vilken dialekt hon har. Är inte hon från Värmland på riktigt?

Döda vinkeln.

Från 24 jan 2006.

Det är trångt på gården i Gussjö. Ändå är det fantastiskt hur mycket snö som ryms på sån liten plätt. Om man tog den snö som ligger på min tomt och bredde ut den över Halland skulle det bli ett fint Julkort. Här hemma ser det dock ut som när man hällt filmjölk över en skorpa. En bula i det vita på talriken. I bulan bor jag. När vi vadar ut för att skotta är det som att dra en gaffel genom filen. Det blir spår i tre sekunder. Sedan är det vitt igen. Snöslungan gick sönder i fredags.

-Det var klokt.
Tänk att man blev utsmartad av en tiohästare med startsnöre.

Man skulle förstås gå sönder. Att försöka uthärda ger bara introverta låsningar som leder till stressrelaterade störningar och för tidig död. När jag drar mitt sista andetag skall jag titta på klockan och tänka att jag hade fått ett halvår till om jag varit ärlig mot mig själv gällande den svenska vintern.

Med trasig snöslunga är det spade som gäller. Med ett snödjup på nockhöjd och biceps som en ekorre finns det bara en sak att göra. Minska bladet på skyffeln. Efter två snitt med kapmaskinen var bladet som en glasspinne och for omkring som en pärsticka i nederbörden. Då blir det smala gångar.

Myran gillar sin fyrhjulsdrivna Chevaskåpbil. Den stävar på och hon kan orientera sig ovanför drivorna. Själv åker jag i en liten platt grej av europeiskt ursprung. Ford nånting kombi. Nyss uppstigen såg jag genom fönstret på övervåningen hur hon klättrade upp i Chevan och lade i backen. Hon backade långsamt in i bakskärmen på Forden som stod snett bakom nedanför.

-Där tog det stopp tänkte jag.
Men, nehej, Chevans grova vinterhjul tryckte loss Forden från sin plats och föste den bakåt på låsta hjul.

-Det där går trögt funderade jag, nu stannar hon snart.
Men nehej igen. Vi har en liten vägsnutt på gården för att backa in och vända på. Den rymmer en bil. Hon siktade nu på den vändfickan. Med Forden kajkande på insidan fick hon öka motorvarvet en aning. Det blev trångt och det  knackade i plåten. Bakdörren skulle nog inte att gå att öppna igen.

-Det där hör hon nog och då stannar hon grunnade jag.
Men nehej igen. Jag måste nog gå ut och påtala att hon fått nåt skit på kofångaren. Det var ungefär samtidigt som jag hörde Chevan rossla och hon tryckte Forden upp i drivan. Jag skrek redan innan jag var ute.

Strupen var oanvänd och rösten skelade och for. Hon hörde inget för hon hade nu nått arbetstemperatur på motorn och tog glatt V8:an till 3000 varv med sina lilla sko på gaspedalen. Fordens bakskärm var nu ett minne blott och Chevan studsade med fyrhjulsdriften grävande ner i den moränflora som kännetecknar södra Norrlands inland.

Jag var nu ute från övervåningen, ute på det platta garagetaket.
-My-myran, frustade jag stopp, stopp och hon stannade. Körde fram medtagande diverse plastdetaljer från Forden. Så tändes backlamporna på Chevan och mina värsta aningar besannades. Hon hade inte hört mig. Hon hade tagit om tag.

– Myyy, stönade jag lamslagen och såg hur den 2,4 ton tunga jänkaren kom som skjuten ur en kanon och rände in i det tyska undret. För att variera sig träffade hon nu framdörren. Det gjorde susen. Forden liksom .. flög.

Dess ratt snurrade när den spratt upp i drivan skapande ett skirt moln av snö omkring sig. Nu fick Chevan plats ordentligt. Den gick ner i varv. Myran kunde vrida om ratten och ställa kosan mot arbetet. Hon skulle just åka när jag nådde kylaren slog handflatorna i huven och stirrade som en kokt mört in i de tonade rutorna.

-Va’ere, Har jag glömt något, log hon.
Nu var det inte alldeles enkelt att hitta en början, skapa en logisk följd, återberätta det upplevda på ett pedagogiskt aptitligt sätt som gjorde att hon kunde tillgodogöra sig informationen utan att hennes försvarsmekanismer lockades till blockeringar.

-Öhh.. du har liksom … kommit åt Forden.
-Det kan jag väl inte tro, sade hon överraskat. Det kände jag inte. Var stod den?
-Vid vilken påkörning, frågade jag.

Hon såg klentroget på mig.
-Vad pratar du om?

Jag insåg att vi hade en bit att vandra tillsammans i ärendet och svarade mjukt.
-Du har kört på den tre gånger och däremellan släpat den baklänges på handbroms och växel samt placerat den inne i en driva på närmast högkant.

Hon trodde mig inte, kvittrade glatt ” din tok” och försvann från gården. Jag plockade upp några lister, försökte hitta bakre kofångarhörnet i snön och sorterade intrycken.

En inte alltför dålig start på ett samtal jag förutspådde skulle komma att räcka ett tag.

 

 

Hyllning till skarvsladden.

Januari 2002

Inte är den vacker där den ligger som en lealös tarm på backen. Ostajlad och lågprofilerad framhärdar den i kulissen, till ära och berömmelse ständigt omgiven av narcissistiska bröder vilka oförtrutet belägrar scenen.

Jag tänker på vägguttagen. Vägguttagen glänser konstant med sina outtömliga krafter, sina eviga resurser. Slugt kombinerar de sin potenta farlighet med charmig hjälpsamhet i en tidlös kombination som betalat sig i generationer. Tysta, starka och medvetna om sin oersättlighet sitter de cementerade och tillbakalutade väl införstådda i att nästa napp kommer förr eller ännu mera förr.

-Koppla in dej på mej bara så fixar jag resten, är dess snobbiga budskap till sin ständigt törstande omgivning.
Det som ansluts är om möjligt ännu värre. Kan du tänka dig något mera exhibitionistiskt än en lampa, en borrmaskin, en hushållsassistent eller varför inte en TV?  Grejerna fullkomligt vrålar ut sin existens så fort de ansluts till två hål i väggen. Till och med blyga grejer kan inte hålla tyst i längden.

Stumma stillsamma saker som en vämedyna behöver inte många minuter för att bränna igenom skinnet in på bara njurarna i sin obetvingade lust att märkas. Timida luftfuktare får tapeter att släppa och fridsamma batteriladdare kokar ur bilbatterier i sin längtan efter knallgas och sensationer. Ändå har jag inte berört de värsta blottarna. Maskiner som bara har en uppgift:

-Att synas och höras!

Listan är oändlig. Dit hör datorerna, stereoanläggningarna, videoapparaterna, sirenerna, tutorna, julgransbelysningarna, snökanonerna och för all del tandläkarborrarna. Men hur är det när vi skall ansluta våra nyförvärvade elektriska divor till de dästa vägguttagen?  Orkar någon av dem tänja sig en aning?  Ids någon bry sig att skapa kontakt?
-Nehej. Därtill är de allt för sofistikerade och oersättliga.

Allt för spetsutvecklade och utstuderade. Allt för högtravande.  För detta möte  behövs något annat. Något enkelt men finurligt. Något flexibelt men ändå pålitligt.  Något intelligent utan att vara självupptaget. Något påpassligt men utan omedelbara ambitioner att synas. Till detta behövs hjältar.

Inte sällan har vi kommit hem utan dem. Utan de tysta budbärarna. De sammanlänkande riddarna. De trampade veteranerna. Allt för ofta har vi förbisett deras enkla funktioner förutan inget nätverk kan fungera.  Den, vilkens förmåga att skapa förutsättningar för andra är enda uppgift. Skarvsladden.

Ta bort denna lågteknologiska pusselbit och adventsstakar slocknar, verkstäder tystnar, datorer kallnar och samhällen stannar. Ingen melodifestival utan skarvdosor. Inga TV-utsändningar utan fölängningskabeln och inga månfärder utan förgreningen.
-Låt oss härmed utlysa en helgdag till skarvsladden!

Ett officiellt firande av alltings sammanfogande. En landsyra över det enkla. Det flexibla. Det påpassliga, Det böjbara. Det generellt fungerande. Det flerfaldigt förgrenande. Det tänjbara. Det underbart användbara. Kort sagt ett erkännande av informell behörighet.

Är du en mellanhand?  Servar du andra?  Utför du din uppgift utanför tidningsrubrikerna? Är du oljan i maskineriet, resursen i nätverket, den informelle ledaren? Är du en skarvsladd?  Sträck på dig. Du är en hjälte.

 

Hissbantning

11 feb. 2005

Jag har så mycket att berätta idag.  Jag kan inte bestämma mig för om jag skall skriva om bantning eller om hissar. Det får bli hissbantning. Alla lägger så stor vikt vid bantning nu för tiden. Med alla menar jag köttberget från 40-talet och framåt. De andra benranglen har alldeles kommit bort i larmet. Jag tänker på dem som växte upp på skova och blåmjölk. De som fick handgå genom barndomen tills de börjat jobba och kunde köpa en cykel. De vars personnummer börjar på 15 och 25 och sånt. De har drunknat i debatten.

-”Huga vad du ser ämlig ut” kunde de säga om man ertappades med för lite hull efter helgen.

Ord som mager och spinkig hade en negativ klang. Skinnochben var en liknande diagnos liksom skréen  men då var man också trött, orakad och sne´ i hållningen. (Nu menar jag ursprungsmeningen av sned och inte dess senare betydelse onykter eller det stockholmska arg.) När man kom hem till mamma skulle man ”ätauppsig” så man blev tjockochfet, ficklitethull och slappseglåmig ut. Då blev man rundochtrind och goochgla och man kan ta fram hur många positiva uttryck som helst på dagens benämning för övervikt.

En tärrm var en annan term som användes om dessa som inte gick att ha till något. Idag har de funnit sin plats – som programledare. Nyckelben sticker ut kors och tvärs ur apparaten på kvällarna. Det har inte blivit en glidning i värderingar. Värderingarna har åkt hiss.

Själv har jag svårt för hiss. Jag vet aldrig vad jag skall trycka på. Det börjar redan utanför. Jag kan aldrig komma ihåg om jag skall trycka på upp- eller nerknappen för att få den eländiga korgen att komma. Om jag står i källaren då vill jag ju att hissen skall komma ner. Alltså nerknappen. Eller.. nähä man tillhör uppresenärer och skall trycka på uppknappen. Men hissen kan ju knappast komma nerifrån på väg upp om man står i källaren och hur blir det om man står på en våning och inte vet om hissen är ovanför skallen eller i avgrunden. Upp eller ner knappen? Storfräsarna trycker på båda tre gånger medan de suckar, svänger med dokumentportföljen och sms:ar samtidigt. Vad jag inte fattar är hur dessa superåkare beter sig när de kliver in i hissen och inte vet vart den går. Vad säger de för belevat garderat då?

-Hej, jag har bråttom jag skall upp på nerfyran plan källarvinden.

Det värsta är ändå när man själv skall trycka i hissen. Plan ett är nämligen inte längst ner. Plan ett kan vara på andra våningen eller i markplan eller i parkeringsgaraget två våningar under jord. Hallå… vi lever i det upplysta bantarsamhällets tidevarv med stegräknare, örsnibbspulsräknare och kalori-analys-bmi-index-palm-pilot-fickdatorer men vi kan inte sätta siffror på hissknapparna!  Vem vill vara nerresenär när man är livrädd att knappen ”entréplan” leder till tredje våningen och man kliver ur hissen och ramlar tre våningar ner till markplan?

Om nu svenska folket är tjockt och hissknapparna gör oss tjockskalliga låt oss kombinera. Låt oss hissbanta. Ni har väl märkt att man känns tyngre när hissen bromsar in neråt. Ta med vågen. Ställ dig på den och läs av när hissen bromsar in. Så mycket kunde du ha vägt. En bra början. Att släpa på en våg kostar kalorier. Nybantarna tar brevvågen. Den går inte att väga sig på men är lätt att bära. Nästa steg köksvågen och sedan när kondition och muskelstyrka tagit sig, badrumsvågen. För de som kommit riktigt i form gäller fordonsvåg. Hör med bilprovningen.

Vidare kan hissmusiken bytas ut mot klassisk musik. Ingen står ut med fiol på 2×2 meter. Med femton tarmgnidare i högtalaren kommer folk att kasta sig till alternativet. Då blir det rock and roll i trapphuset vill jag lova. Och kilona rasar.

-Men vi har ingen hiss, säger läsarna i Torrom.

-Nä, inte vi i Gussjö, Hump, Sunnersta, Hocksjön eller Kläppsjö heller.

Vi får dra in till stan flickor och pojkar. Vi ses utanför hissen vid entrén sjukhusets bottenvåning jo, nej, plan ett i markplan,  jag menar …

 

Helt bortbjuden

 

Januari 2003.
Vi blev bortbjudna bort. Normalt blir man bortbjuden hem men nehej. Värdparet åkte bort de också. Det visade sig vara ett omen. Kvällen skulle bli mycket ovanlig. Myran hade fått muntlig vägbeskrivning till bjudplatsen och började veva upp den likt ett mantra medan jag skrapade rutorna i 18 graders kyla. Jag anade oråd. Det var litet väl många ord som  ”bakom”,  ”skogsparti”, ”berg”, ”hygge” och sånt. Inte precis Nybrogatan 15 om man säger.

Myrans mumlande lät mera som en expedition än en adress. 20 minuter senare borde vi ha varit framme. Det var vi inte. Vi var vid skjutbanan i Viksjö. Det var inte vad vi hade i sikte och långt ifrån på kornet. Mobiltelefonen var utslagen och inte en enda prickskytt fanns där att fråga. Myran mantrade. Jag körde. Plötsligt stod en igenisad Volvo framför oss. Inuti satt en karl stor som en bajamaja. Bara axlarna syntes genom fönstret. Huvudet hade han vikit på sne´ under taket. Det var vår värd.

Han log glatt och rasslade iväg med sin hjulförsedda snödriva. Vi följde efter på vägar dit ingen bor, troligen i riktning mot Norge. En flämtande marschall, utsatt för vår skull, ledde oss in i ett skogsparti. Vi stannade och klev ur medan jätten tog av sig Volvon.

Kylan slog emot oss som en rasp. Skogen stod knak tyst. Orörd snö och stjärnklar natt. Vi tittade på varandra. Inte en kväll i Alfapet-soffan precis. Facklor brann på rad. I en snödriva låg en järnspis och rök. På spisen trängdes pannor.

-Hej, sade kvinnan, vad kul att ni kunde komma.

Hennes ”L” i ”kul” var tjockt som pitepalt. Hon skrattade och kramade oss och vi kände oss hemma, ute, borta. Hon rörde i pannorna vilka höljde sitt innehåll i rök från den bolmande spisen.  Mannen rev isär tystnaden med en plåtskräll. Han hade öppnat porten till ett hus. Vi kikade in. En slaktad kropp hängde från taket. Köttkrokar, rälsar, rostfritt stål och blod. Minstingen tog tag runt mitt ben. Jag frös.

-Borde ha tagit med mig varmgaraget, tänkte jag.
-Det här går inte, jag får ingen värme i spisen. Vi får göra upp en eld på stället, hördes det från ”köket”.

Kvinnan rörde sig vant bland slevarna men nu var hennes tålamod slut. En öppen eld flammade upp på hennes begäran lika lätt som man slår på lyset hemma.
-Sådär, sade mannen, vill ni se dammen nu?

Värdinnan hällde upp en seg gegga med klumpar på en plåt och slängde in vid kanten av elden. Det puttrade och rök i ena hörnet av långpannan medan frosten ännu avtecknade sig i det andra.
-Undrar om det där skall föreställa 175 grader näst längst ner i varmluftsugnen, tänkte jag och gick mot dammen. Jag orkade inte se mer matlagning av den där sorten.

Vid dammen var mörkret totalt. Vår värd hade en pannlampa. Man såg absolut ingenting om man inte tittade dit han tittade. Lealöst följde vi hans huvudrörelser.  Dammens utbredning, fördämningen och luckan.
-Ett fel här och Midlanda flygplats spolas bort, sade han kort.

Vi tittade dumt ner i ljuskäglan som flackade över dammluckans mekanik. Tankarna var svåra att få fason på. Det var så mycket nu. Konstig väg, konstig plats, kylan, döda djurkroppar, matlagning i snödrivan och nu detta med att vi stod på proppen till syndafloden.

Jag sjönk ner vid elden och värmen. Vid mina fötter bubblade köttet.  Jag tittade på kocken. Eldsflammorna kastade sitt ljus över hennes ansikte där hon jobbade framåtböjd över elden. Hon flyttade blicken mellan tre kärl och snabbwokade grönsaker i ett fjärde. Hennes svarta hår inramade skådespelet.

-Nu är det snart klart, är du hungrig, frågade hon?
-Ugh, svarde jag förvirrad.

Vi följde fackelstigen till en åttkantig jaktstuga. Här flödade värmen. Möbelemanget bestod huvudsakligen av en eldstad mitt på golvet. Bokstavligen ett avsågat 200 liters oljefat. I kraftiga spännband från taket hängde andra halvan av oljefatet och ledde ut röken. Längs väggarna britsar. Det luktade gran, stearinljus, ved och mat. Ovanför britsarna fanns låga fönster med utsikt 360 grader.

Vi åt den mest fantastiska mat med vildmarken tre decimeter utanför fönstret i alla riktningar. Detta i en tid när folk är stolta över en hörntomt. Mannen visade skjutluckan från vilken djur kunde nedläggas från sängbritsen. Han berättade om naturens stora skillnader här jämfört med vid kusten. Om växtzoner och fjällfauna. Här fanns ren men framför allt ludnare älgar, rödare rävar, bitigare björnar och vildare vargar.

-Detta var oerhört gott, vad är det för något, avbröt jag?
-Vildsvin, svarade kvinnan från dunklet på andra sidan eldstaden.

Just då kändes det väldigt konstigt att jag hade en sjukförsäkring. Det kändes väldigt främmande att jag suttit framför en datamaskin för några timmar sedan. Det kändes overkligt att vi morgonen efter skulle klippa ut rabattkuponger från OBS som vanligt. Jag lade mig ner och tittade i taket.  Matlagning i snön, vildsvin i magen och proppen till syndafloden utanför fönstret. En annan värld 20 minuter hemifrån.
-Tack Karin och Thomas.

 

 

10 maj 2001

Glasskön.

Glassen ligger vidöppen och vrålar ut sina smaker i kulglass-ståndet. Biträdet skopar och inkasserar. Kön blir längre och längre. Jag kommer in på plats 27 bakom en lång kvinna i röd kappa men benet före en mustaschprydd herre med morakniv på bröstet.  Man har gott om tid att tänka på plats 27. Tyvärr utnyttjar inte alla det. Nummer ett till exempel. En gubbe med galopperande nackhår står och  sölar längst fram. Han har köat i elva minuter och nu får han inte ur sig nåt vettigt som får skopan att ta riktning. Vilken amatör. Jag är redan klar med mitt val.

-Glass skall smaka som den gjorde 1968 när man smög över till Edlunds Livs utanför skolstängslet innan slöjden. Nermalda dajmsmulor, blåbär, nötter, mandel och kolasörja? Glass i spiral, tub, båt och i plast-skattkista? Va e´sånt för nånting?
-Nää, glass skall smaka vanilj som på Edlunds, punkt.

Nu gick ettan med nackhåret.
För vidsyntare köare än undertecknad föreslår jag repetition, memorering och uttal utan luftpåsläpp så kallad subtonal artikulering. Övning helt enkelt. Elva minuters tyst upprepning innan ridån går upp vid glasståndet och det går som en dans i skarpt läge. För att underlätta inlärningen kan melodi och lämplig takt skapas. En trekulors våffla i rapkänsla blir pe-pe-pe-pekanöt me-me-melon och banaaan på top-pen.  Vå-vå-vå-våffelstrut me-me-melonen gjuten i bot-ten. Vad blir de?  Uhh! Vad blir de-bah, de-bah de bah.  Den sista grejen går i baktakt och kan bli lite klurig. Får anses som överkurs. Nu gick tolvan.

Smak är förresten ingen självklar grej längre. Numera äter vi bara saker som smakar som det vi vill ha. Det smakar som leverpastej fast egentligen är det någon nyckelhålsgegga som har mer gemensamt med emballagets molekylstruktur än grislever. Det smakar som Coca Cola fast egentligen är det Pepsi-light och ligger mer åt vattnet du har i strykjärnet. Det smakar som grädde fast man undrar om mejeriet ompaketerar någon skum välling varför inte skumvälling som levereras nattetid i kamouflerade tankbilar med påklistrade juver. Det smakar som smör fast egentligen är det mikroskopiska plastkulor sammanhållna av en ljusgul emulgator förvillande likt smör.  Nu gick femman.

Ändå går det väl an för oss som inte är historielösa men för vår avkomma blir det en åkomma. Min 16 –årige son kom hem efter ett besök hos en kompis. Han hade stiftat bekantskap med smör.  Förstummad hade han hört hur man blandat olja i smör för att få det mera hanterbart på mackan. Det är en grundlig påg min son.  Han är en sån där en som tycker det är viktigt att förstå hur en nyckelpiga känner sig inför en groda. Han kan ägna en kväll åt att disputera i ämnet, varför två älgar som möts på en skogsbilväg skulle föredra högertrafik. Han för gärna upp tankar i stil med: ponera vad som händer nationellt om spolarvätskan skulle ta slut i Påskveckan, spolarvätskans årliga inverkan på asfalten eller spolarvätskans historiska förskjutning med avseende på nya material i spolarvätskemotorerna. Nu hade han fått upp vittring på smöret, dess ursprung och dess följdprodukter.  Förmodligen ödelade han måltiden med djupgående penetrering av smör som animalisk egenprodukt. Han kom hem med vilt uppspärrade ögon och öron som paraboler.

-Pappa, jag trodde smör var ett övergripande namn för grundlagret på mackan typ Lätta, Lätt och Lagom, Flora, Tre Ess och Bordsmargarin!
-Men Smör finns ju?!!

Påståendet stötta han ut med illa dold känslorusning. Grabben var irriterad, indignerad, upprymd och vilsen på samma gång. Jag öppnade munnen för att säga något och han hejdade sig omedelbart, öppnade ögon och mun ännu värre och bröt in parabolerna på full lyssning. Jag kände att det jag sade nu skulle för alltid etsa sig in i hans medvetande för all framtid. Då gick tvåan.

Glassbiträdet stirrade på mig med höjd skopa. Jag hade inte övat alls. Hennes ordlösa fråga skakade mig.
-Va-va-vanilj sade jag och störtsvettades
-Och.., kontrade hon omedelbart.

Jag drog med handen i nacken. Det var som om jag inte fick luft. Mitt nackhår , tänkte jag och tittade över axeln. På plats 27 stod en kvinna och med syrlig blick. Bakom mig skrapade det till som när man drar en Morakniv ur slidan. Framför mig 20 kartonger glass. Min lilla strut hade en kula och saknade en. Jag måste säga nånting NU innan jag dör av hjärtslag eller morakniv. Jag såg dimmigt och famlade efter ord, en smak, vad som helst.
-Har ni gädda, sade jag.

September 2008

Gamla hunden svårt lära.

Elände. Jag kan inte sköta min egen hygien längre. Detta är början till slutet. När katten slutar vässa klorna och slicka pälsen vet vi vartåt det lutar.  Samma här. Jag är en skabbräv. En fibromälg.  Nyss fyllda 48 och förbrukad.

Jag som tyckte jag har anpassat mig till livet efter bästföredatum. När jag var trettio och jobbade på anstalten såg jag oförstående på fyrtioplusarna bland kollegorna som spelade på lotto och tippade.

-Vad spelar ni för era imbeciller, fäktade jag?

-Det är väl ingen mening att vinna efter 40!

Ni är ändå för trötta för att kunna göra något. Då ryckte de till i skeletten ska jag säga. Skrammel sade det i proteser och prostator när de avlossade sina glödande visdomsord till snorungen som inte lärt sig veta hut.

Idag är jag 48. Har slutat köpa trisslotter och tjackat nästrimmer istället. Hårmängden är konstant men den har flyttat från hjässan och in i öronen och näsan. Jag tycker jag har anpassat mig. Men elände. Detta hade jag inte räknat med. Var till tandläkaren härom dan. En ny en. Min gamla hade fördrag, den nya hade föredrag. Jag fick inte skala elkabel med jecklerna längre.  Inte bita upp kapsyler med tand nummer 3 och inte … allting.  Hon visade mig en bild. Minsann. Gaddarna hade gått ner sig som brytarspetsarna på en Kapitän med dålig kondensator.

Jag tog henne på orden. Nu har jag både nästrimmer och skaltång. Elände ändå. Jag brukade bita av naglarna. Jag är ingen nagelbitare men när de skulle ansas gjorde jag det med tänderna. Den manövern ingick i tandläkarens ”inte allting”.

-Men hur gör folk !!?

Här har man levt ett halvt sekel utan att någon sagt något. Vi får veta hur vi skall äta på TV. Hur vi skall motionera. Hur vi skall inreda våra fritidshus och vilka periodiskt återkommande skydd damerna skall köpa men ingen säger något om hur man får av naglarna!!

Jag går omkring med slagsida. På vänster hand välsågad som en snickarglädje i Dalarna. På höger hand fibromälg. Skabbräv.

-Alltså, hur klipper ni naglarna på höger hand!!?

Varför finns det inga program om det?

Jag har försökt med allt. Saxen är bara att glömma. Jag spelar ju gitarr. Behöver ett par tre fingrar kvar till det emellanåt. Nagelfilen har avverkningsförmåga som en glasspinne. Nagelklipparen spratt upp i ansiktet och höll på att göra mig enögd. Varför är nagelklippare kromade förresten? Slätt krom och nervössvettig vänsterhand ger utfall som en barkspade. Kunde lika gärna försöka skjuta bort naglarna med luftpistol.

Ändå gör alla det. Ansar. Detta måste vara vår tids mest dolda hemläxa i en tid när veckotidningarna varvar kakrecept med hur man skall knipa för att få bästa sexet. Jag har försökt släpa handen i cementgolvet, Sticka ut den i mitträcket, klämma den i kantbockmaskinen, diska i hett vatten och sedan böja av utskjutet samt köra dem i smärgeln. Inget är bra. Det är Julkortstider. Skicka ett kort och berätta hur ni gör med högerhanden, vänsterhänta hur ni gör med vänsterhanden.

-Jag fattar då inte.

 

 

Föräldramötet.

2009-03-09

Föräldramöten är för föräldrarna. Skolan är för barnen. Barnen gör sin grej i en för dem anpassad miljö, klassrummet.
Var gör då föräldrarna sin grej?  I en för dem anpassad miljö väl? Vuxenmiljö, på Statt kanske?  Först en bit mat, sedan kaffe och sedan konferensrummet?  Eller kanske håller föräldramötet till på Finlandsfärjan? Först shopping i taxfree, sedan smörgåsbord följt av småprat till levande musik och sedan en vickning med samtal omkring skolan?
-Nä, vi gör det i klassrummet. Treans klassrum! För små stolar, buckliga akvareller, trubbiga pennor och kateder.

Kateder
Känn på det ordet. När stötte du på det senast? Kateder. Ganska avlägset när man i livet är närmare kateter. Jag kände mig avlägsen. Jag hittade inte mej själv. Det är svårt att hitta sig själv tre decimeter över golvet med knäna skavande i bänklådan, skinnpajen släpande i  golvet och plånboken rinnande ur bakfickan.

Ringt in
Jag kom en minut i, slafsade in bilen på parkeringen och halvsprang i mörkret. Alla ingångar såg som vanligt likadana ut och villrådighetens välbekanta det-var-väl-här-sist-fast-det-var-ju-i-fjol-känsla slog klorna i axlarna. Dessutom hade det ”ringt in”. Jag ryckte upp dörren och stirrade vilt till höger och vänster. Där stod en balanserad mamma och tuggade på ett äpple.
-H-hej, flåsade jag ursäkta att jag är s…
-Det finns frukt i hörnet, sade hon lojt.

Frukt! Jag äter inte frukt men fötterna gick med mig till hörnet. Det satt folk överallt fast jag vågade inte titta upp. Jag tog en rund frukt och en mugg gul juice. Helst hade jag velat ha Pucko men den verkade vara slut. Med något i händerna vågade jag titta upp och heja på de andra.

Som buskis
Naturligtvis skulle man ha brustit ut i skratt. Vridit sig avig och låtit tårarna spruta i garvattacker. Vuxna människor inknövlade i skolbänkar. En kämpade med att försöka få bänklocket att gå fritt från magen. En annan hade vridit ut sig i sidled på ett sätt som inte såg anatomiskt möjligt ut. Hade det varit buskis hade man skrattat ihjäl sig.
– Ingen skrattade. Intresserat satt de och tittade på alfabetets bokstäver längs väggarna. Man skulle tydligen sitta i sitt barns bänk. Jag skavde av och an i rummet tills jag insåg faktum.

Ungen sitter LÄNGST FRAM.
Jag svettades redan floder och nu skulle jag sitta längst fram. Jag är ingen sån. Jag är en längstbaking. Fröken kom in precis när jag hade lyft bänklocket som jag ställt juice på. Hon log mot mig och sade sitt namn till klassen. Jag ville anteckna men fingrarna var kladdiga och junior hade brutit av alla stift utom ett uringult. Jag ville slicka av fingrarna men de var också uringula.
-Det här är inte bra, kände jag.

Benka satt bakom. Han är frän. Han säger roliga saker så hela klassen skrattar. Märkte ni att jag sa ”klassen”.  Så kändes det. Samtalet rörde sig om föräldragruppernas olika ansvar under förra året.

En grupp hade haft fotbollskväll med grillning i slösande sol.Fick toppbetyg av de samlade. En grupp hade haft Luciafika. Väldigt stämningsfullt och lyckat. Vår grupp hade haft pulkaåkning i ösregn. Totalt misslyckat. Benka berättade målande om hur man fick gå utför med pulkan som paraply. Tjejerna skrattade, fröken skrattade och till och med min bästis Pecka skrattade.
-Jag ska slå-an på rasten, kände jag.

6×100=800
I slutet blev det insamling. Hundra kronor per termin i tre år. Det blir 800 sade en tjej.
-??????
Naturligtvis skulle vi ha vridit oss i skrattplågor. Benka skulle ha sagt något kul, hela klassen vrålat och Pecka blinkat åt mig och fnissat. Men ingen sade något. Jag försökte räkna i bänken.

Hundra kronor per termin – i tre år – det blev i Ullånger skola 1967, 600 kronor. Jag ville kontrollräkna på fingrarna med ringfingret och långfingret hade kladdat ihop så ja kom av mig hela tiden. Jag öppnade munnen för första gången denna kväll.
-Ursäkta, men hur kan det bli 800?

Det blev alldeles tyst. Alla tittade på mig. Pecka glodde med öppen mun och nu kom Benka med det där kuliga som bara han kan också skrattade precis hela klassen igen. En tjej med kolsvart hår lutade sig fram och försökte hjälpa dingbollen med matten.
-Allt var som 1967.

2003  maj.

Får i ulvakläder.

Det känns inte bra alltså. Visset. Håglöst. De här två veckorna sedan förra krönikan har varit mentalt strömlösa. Kåken står där men det lyser inte i fönstren. Kroppen finns där men verkstan är lealös, strängarna slaka, stegen korta och planerna små.

-Du ser så ämmlig ut, vill du ha hjälp din päronpåse?
Bankkassörskan såg det. Nu sade hon inte precis de där orden. De har ju gått charmkurs.
-Vill du att jag ska fixa det där åt dig, lät omskrivningen.

Jag kunde inte bestämma mig. Det slutade med att jag tog bort ett konto…fast jag kommit för att öppna ett. Det kändes ingenting när jag gick ut. Lealöst. Sedan åkte jag till Leffes lack. Det brukar göra susen. Jag vill egentligen lacka bilar. Tänk att kunna köpa en bucklig, rostig bil, köra in den i verksta´n och sedan backa ut en kärra som ser ny ut. Den fräna lukten av spackel och lösningsmedel slog emot mig, liksom radiomusiken ur dammiga högtalare och fikabordet med veckans samlade brödpåsar. Vi pratade omlackering av min bil. Normalt skulle jag ha glimmrat som på julafton och Leffe varit tomten men jag  kände ingenting.

-Ska du kanske ta och skriva upp vad vi bestämt för datum när du skall komma hit med bilen, avslutade Leffe.
Han hade också gått charmkursen. På vägen ut blev jag erbjuden att åka och titta på en Cadillac cabriolet i ett garage.
-Nej tack, sade jag.
Nu börjar ni ana omfattningen. Proppen har inte gått. Hela ställverket är borta.

Det var inte länge sedan jag stod och vrålade på Nybron. Ni som läst böckerna vet att jag brukar inkassera utskällningar med jämna mellanrum. Socialkemiska processer som går att betygsätta enligt parametrarna, styrka, uthållighet och ordflöde. En bra utskällning kan man leva på i veckor. När orden formas i ögonblickets gjutformar och sprutar ut som het lava kring öronen då sjunger det i organismen. Då pumpar livet. Nybron var enkelriktad. Vintern knarrade under skorna. Svetsarbeten pågick. Män arbetade under uppslagna presenningar. Trafiken löpte enkelriktad i ena körfältet medan det andra var tomt före och efter svetsplatsen. En perfekt parkeringsplats. När jag kom tillbaka till bilen stod en orange man och vevade. Han var längre än mig, bredare, tyngre. Han utsöndrade mer energi än svetsaggregaten bakom ryggen.

-Hur kan du vara så piiip dum din piiip idiot att du lämnar bilen här. Så piiip  piiip piiip handlande har jag piiip mej inte sett så ta mej piiip.

Han såg skräckinjagande ut. Skägget stack ut litet på måfå sedan två veckor. Kaffegula tänder malde bakom torrfnasiga munkanter. Läpparna hade en smal svart snusrand i gränsen där den vindpinade ytterläppen övergick till fuktig innerläpp. Han glodde snett uppifrån från vänster på mig och drog in luft som skulle han explodera. Jag beslutade mig för att höja trycket litet, tog ett steg framåt och skrek:

-Du uppför dig sämre än min sexåring. Gormar och skriker. Är det inte dags att lämna skolgårdsmentaliteten och växa upp nu. Du behöver ingen charmkurs. Du behöver uppfostran.
I det här läget skulle han ha kunnat klappa till mig men det gjorde han inte. Han vrålade istället så det kändes i mitt ansikte.

-Men piiip, piiip, vad heter du? Jag skall anmäla dig. En sån piiiip dåre som parkerar sin bil inom avspärrat område borde ha en piiip stor smäll. Är du trög. Detta är en arbetsplats. Dessutom har du parkerat på en bro, din piiip dumskalle.

Den orangea reflexvästen yrde runt mig. Han hade fortfarande en uppåtgående kurva. Jag undslapp ännu en kommentar.
-Parkerat på en bro…ska du säga… du har ju tältat på bron.
Nu gick han igenom taket. Han började hota.
-Om du inte försvinner nu så ska du piip mej få se på skolgårdsmentalitet.

Hans ansikte hade passerat reflexvästens ton och jag var imponerad. Han hade inte upprepat sig mycket. Svordomarna var många men hans resonemang hängde ihop och kraften var stigande ursinnig utan att bli handgriplig. Definitivt en 8:a på en 10-gradig skala. En trevlig kille egentligen…utom när man parkerar på hans bro.

Jag åkte iväg nyväckt, rensad, stimulerad, taggad. Så manligt masserad som man kan få känna sig i det moderna samhället 2002. Men det var då. Nu hängde bicepspåsen rynkig på min själsliga överarm.
-Hur länge skall du ha mammabyxorna?

Myrans fråga mottogs oförstående. Jag tittade ner.  För någon vecka sedan låg ett par svarta byxor slängda i garagets soptunna. Hela och rena flyttade jag dem till min samling slarvbyxor att ha på tomten. Har stått och gått i dem i 14 dar.
-Är det mammabyxor!?

Paltorna hade några konstiga hål för snörning fram. Där skulle bebisen alltså få plats.
-Himmel, jag har stått till midjan i östrogen i två veckor!!

Byxorna ligger åter i soptunnan. Jag tvingar mig att spisa Elvis på hög volym, rapa högt, kissa med ouppfälld sittring och väntar otåligt på återinträdet i den maskulina myllan.

 

Höst 2006.

Full pull.

Full pull, det är fint det. Det är när traktorn i traktortävlingar lyckas dra sitt tunga släp den föreskrivna sträckan utan att krokna. Apropå motortävlingar:

Sundsvall Raceway hade rullat ut sin heta asfalt mellan bergen. Den måtte ha blänkt som en inbjudande röd matta för alla gasglada inom 100 mils radie. Topptrimmade bilar och motorcyklar jämte 5000 personer från hela Sverige kryllade på det som skulle ha kunnat vara en stilla hjortronmyr där man hört vingslagen från varje hovrande trollslända. I stället dånade det från försvinnande fordon så vi fick skrika åt varandra genom färgglada öronproppar som stod som båtfendrar ur öronen på oss. Frysbagen kändes tung i min hand. Här fick det bli. Filt, termos, inslagna mackor, bakstupa sidoläge och massor av tid.

Knepigt. På andra sidan av skyddsräcket räknades hundradels sekunder. Hos oss, på denna sidan, delades tiden in i för- eller eftermiddag. Med på filten satt Tobias och min son Gottfrid. Tobias är en sån där äcklig typ som vill sno min nittonåriga dotter hela tiden. Dessbättre har han en Cheva Impala. Vi behöver inte leta efter samtalsämne vid frukostflingorna om ni förstår. Sonen är elva och fullständigt tokig i allt som förkortar livet på motorer såsom turbo, kompressor, metanol, lustgas och nitrometan. Nu går det ganska bra att vifta bort elvaåringens muskelsnack men vad värre är att mågämnet .. ja, jag vet inte vad det är med honom. Han har nya motordelar på golvet hemma i lägenheten. Trimgrejer och tändstift. När jag förstrött petat bland hans förpackningar med foten har jag skymtat en jättestor förgasare och han mumlar om en sportbil.

Micke Westrin, från Sundsvall drog iväg från noll till trehundra på åtta sekunder med sin Pontiac och gurkan halkade av osten på min fralla. Mina följeslagare flög upp från filten, stod på tå och spanande med långa halsar. Sedan satte de sig i kaviaren under det att de skrek i munnen på varandra. Så där höll det på. Jag måste erkänna att jag blev påverkad. Jag är inte någon racer. Jag gillar tunga glidarbilar istället, Roy Orbison sammetslena röst och en halva räksallad i skenet från instrumentbelysningen men timmar av bränt gummi, tusenhästarsmotorer och raka rör grävde in sig under huden på mig.

På vägen hem lyssnade jag till min sons trimningsrecept. Min Suburban diesel förutspåddes bli roligare om man satte i en helikoptermotor och adderade däck från en skördetröska. Trimskallen Tobias sade inte så mycket men jag såg att han log åt elvaåringen som nu övergått till att låta som Westrins Pontiac. Jag svängde in på garageuppfarten och stannade. Framför mig låg 40 meter grusad uppförsbacke till garaget. Grabben tystnade och stack fram huvudet mellan sätena.

-Vad var detta, vad var på gång, varför står vi här nere, varför kör vi inte upp till huset?

Förvirrad av Sundsvall Raceway räknade min hörselproppade hjärna tyst för sig själv. ”Suburban har gått 39 890 mil. Den har en trött dieselmotor på högst 130 kvarvarande hästar. Den väger 2300 kilo. Även om jag gasade fullt skulle de grova däcken inte orka spinna loss. Skulle den lille imponeras måste det till innovativa, totalförbjudna grepp”.

Jag varvade upp dieseln, ögonen stod rakt ut på elvaåringen. Motorn vrålade. Jag grinade elakt och slog i växeln med våld till automatlådan. Nu skulle garageporten komma rusande mot oss. Nu skulle alla få se hur gubben flög fram. Nu skulle vi begravas i ryggstöden och slungas framåt. Ljudet när motorn sammanlänkades med bakhjulen är litet svårt att beskriva men lät ungefär som  ”börskrasch” och bilen stod still. Familjen kom ut.

-Vad var det som small?

Jag lade i växeln igen. Börskrasch, börskrasch lät det från bakaxeln. Det slutade med att vi fick dra bilen hela vägen upp till huset.
– En så kallad full pull.

 

 

 

2004-07-10

Fjollträsk.

En dag i november kom erbjudandet från vördig huvudsta´n. Motortidningen Wheels jag frilansat för i tio år hade en framskjuten (eller utdragen om ni så vill) stol åt mig. Chefredaktörstolen stod på tionde våningen i en redaktion på Kungsholmen. Allt ställdes på huvudet här hemma. Pappa skall åt Stockholm. Jag blev smickrad. Gick det verkligen inte att få rätt kaliber där nere? Måste de hämta krut från Gussjö?

-Lägg redaktionen i gamla Tobaksmonopolet och ge mig en layoutare på plats blev mitt omedelbara svar i telefon.

Som svar kom en tågbiljett. Jag åkte ner med moteld. Fem alternativa Härnösandslokaler för redaktionellt arbete. Jag visade på hyresfördelar, lönekostnadsfördelar, geografiska fördelar och det faktum att inget lämpar sig så väl för arbete över Internet som redaktionellt arbete. Jag bjöd på VulkUllas sladdkakor och berättade anekdoter på mål så det dröp av norrländsk mysighet i det mäktiga konferensrummet.

De åt upp fikat som svultna ulvar och sög i sig mysigheten likt undernärda folklivsforskare. Sedan lutade de sig tillbaka och sade … aldrig. Jag for hem.
-Vi flyttar ner, sade min femtonåriga dotter, klappade mig på axeln och plirade i kors.
Jag tog det som ett skämt. Vad värre var, Myran började prata om långpendling.
– Vi ställer upp, sade hon, klappade mig på axeln och plirade i kors.
Ett väldigt plirande.

Jag åkte ner igen. I fickan hade jag en hyresnyckel till en lägenhet i Jakobsberg. Nu var det allvar. Här skulle förhandlas. X2000 dunkade på utan att dunka. Tåg dunkar inte numera. I Stavreviken började jag känna mig illa till mods. Skulle detta bli mitt liv. Tågtönterier. Kunde lika gärna köpa sandaler också. Framme i Stockholm blev det än värre. Tunnelbana. Fullständigt anonymt. Avkönat. De sista karlarna gick ur tunnlarna för länge sedan med spett över axeln efter att ha hackat hål i berget. Nu satt här istället androgyner med öronmusslor och läste gratistidningen Metro om lesbiska bröllop.
”-Fridhemsplan.” lät det oorganiskt i högtalarna.

Jag kom ut i duggregnet, fällde upp skinnjackans krage och gick genom folkströmmen. Ingen hejade. Man hejar inte i Stockholm. Man ser varandra som hinder på trottoaren. Man väjer undan. Först blicken och sedan kroppen.
”-Heja väja ” började en sång i min tramsiga skalle. Den ändrades efter ett tag till ”heja Väja” och plötsligt längtade jag till massafabriken där hemma. Jag trodde inte man kunde längta till en massafabrik.

Förhandlingen blev kort utan sladdkakor. Tillbringade istället två timmar på Centralen. Visste ni att det sitter vuxna svenska karlar och äter med pinnar på Centralen! Visste ni att kaffekön är en historia på femton minuter. Orsak. Folk skall ha kaffe med vispgrädde, kaffe med kanel, centrifugerat kaffe i dricksglas med barncacao, latent kaffe s.k. kaffe latte och närapå kaffe med gädda.

När det var min tur tittade en benget med oljig frisyr på mig och undrade vad jag önskade. Bakom ryggen hade han en maskin inte olik mejeriet i Skog. Växlar, kranar, pipar och rör kors och tvärs. Det såg ut som en bangård på högkant. Och där stod allvarliga män och funderade på dagens larv till kaffet!?

-Kaffe bara, sade jag – det är väl kaffekön det här?
Han pekade på en bryggkanna.
-Ta själv, snörpte han.

Där tog jag beslutet. Nog med Fjollträsk. När jag kom hem tog jag på mig skoteroverallen och gick upp mot skogen. Nattens spröda flingor låg som socker på granarna. När jag passerade rörde sig träden och hällde försiktigt ner en tekopp kallsnö som tog vind och glittrade i solen. Det var tyst. Jag var i min Frid-hems-plan.

 

 

Filmen

2003-08-29

Park Hotell. Blir långsamt vaken. Nattens tysta bakgata har övergått till morgonvärvet att härbärgera gångare och bilar i Lycksele stads tjänst. Augustis sol skuggas av ett vajande träd utanför och tillåts endast delvis spela sitt bleka sken över bordet med hotellnycklar och en halvt urdrucken Pucko. Toalettdörren står öppen och ljuset i duschen är på. En vit handduk ligger slängd på golvet. Det blev sent i går.

Tittar på klockan. Halv nio. På den tomma sängen intill ligger kameror, kladdiga reporterblock och en mobil på laddning. Veckan har ägnats åt en turnerande i motortidningen Wheels tjänst. Nedslag görs runt om i landet där den amerikanska bilhobbyn porträtteras under så kallade cruisingkvällar. På dagarna fotograferas nyvaxade bilar. Under eftermiddagarna besöks mekargaragen. Kvällarna tillbringas mitt i gatan med bilar sniglande förbi på båda sidor. När solen går ner hoppar man från bil till bil och tar pulsen på raggare i baksäten och under huvar. Mot natten besöker man de lokala rock-and-roll nästena, kutar omkring på små scener bland cymbaler och bytta pedalbatterier för att på småtimmarna hamna i en klubblokal med vrålande jukebox och överförfriskade femtisar.

Sneglar på systemkameran och sätter mig upp med ett ryck. Mina sömniga ögon kämpar med fokuseringen. Jag rycker åt mig den och blänger in i bakstycket, tittar på displayen och avläser spänt dess kondition. Var, var ,var? Så ser jag den gröna Fujiranden där inne. Jodå, det verkar ok. En onödig påfrestning, en omotiverad sinnesrusning, ett överflödigt skrämskott. Ändå måste jag genomgå det – varje gång. Digitalkameran är tryggare. Där kan man se varje exponering direkt. Men den gamla ….. full panik och frågan om dess frånvaro av innehåll inborrad i nacken. Varför?

Allt började på Västernorrlands Allehanda. Hade jobbat något år som frilans. Plötsligt rycks dörren upp till mitt lilla rum där jag sitter och skriver. Nyhetschefen pratar i 180.
-Dra ner till Spiran och ta en kul bild på turistchefen Börje Nordgaard, underhållaren Lars T. Johansson och musikern Björn Hedström tillsammans.

Jag kastar mig i bilen. Att fånga dessa spretande, engagerade herrar på samma bild kan vara en logistisk återvändsgränd men nu.. precis nu, var de i samma rum, samtidigt. Grejen var att de ingick i en strategi att stoppa turisternas flöde längs e-fyran. Turisterna skulle lockas att stanna i stan medelst allehanda trevligheter  istället för att passera.

-En turistfälla, tänker jag och bilden jag vill ha i tidningen, klarnar på vägen. Börje, Björn och Lars T. är på strålande humör. När den lille spaltkomikern från tidningen dyker upp fullständigt bombarderar de honom med de senaste vitsarna och skämten. Det blir hög-hastighets-humor från teaterscener och musikerkretsar. Börje eldar på de två enterteinrarna som ökar tempot för att plötsligt göra halt och titta storögt …väntande på en slagfärdig kontring. Jag stammar ur mig ett sandlådeskämt och så skrattar de åt ingenting där humorn lever sitt eget liv och jag blir alldeles svettig.

-Hur vill du ha oss nu då?
Gubbarna tittar på klockan. Jag förstår. Här gäller två minuter…max. Min idé är att de skall kliva ut i gatan och stoppa bilar medan jag fotar dem. De blir tysta en sekund, tittar på varandra, men så bullrar skratten igen och de tre stampar ut i trafiken med myndiga stopparmar. Jag fotar som besatt i femtio sekunder och skriker sedan, tusen tack. Ögonblicket är förbi. Magin förevigad.  De kastar sig i sina bilar och sprids för vinden som dyngan på Fälldins åker. Nöjd återvänder jag till VA för att framkalla. Tuppkammen står rätt upp där jag lägger kameran på ljusbordet och öppnar.

Ingen film !!! …. ….
Därför detta förföljande stirrande i bakstycket på min kamera. Bak fina teatrar,  längs slamrande industribanor och tysta vatten. I myndiga soaréers sällskap, på förskolans bollplan eller i ensliga hotellrum. Varhelst mina uppdrag leder mig – alltid.

 

En dag på Dannero.

2002-05-08
Mamma var inte förtjust. Rättrogna Pingstvänner jublar inte automatiskt över totospel i arvsmassan. Vi är en liten arvsmassa. Fyra syskon. Om en spelar på trav är det 25 procent vingel i DNA:t. Så här i efterhand måste jag tillstå att jag kunde ha uttryckt mig mera nyanserat.

-Jag skall spela på Dannero mamma, hade jag sagt i telefon och fick till svar:
-Hugga. . .

(För icke-ådalingar kan nämnas att ordet inte har något med yxa att göra och ej heller uttalas som verbet. En ytlig härledning ger vid handen att uttrycket, i detta fall, lever i en verbal såväl som innehållsmässig symbios av orden huga och huvva, där uttalet dessutom är fonetiskt samklingande med det senare.)

Nu blev sammanhanget helt obegripligt för TÅ:s övriga läsare. Jag föreslår att ni viker tidningen längs de streckade raderna och läser om hela biddevitten.

-Men mamma, jag skall spela GITARR på Dannero, gnällde jag mina 44 år till trots.
Skadan var redan gjord. Det första intrycket gällde. Såg framför mig hur hon efter avslutat samtal slog i Apostlagärningarna för att se om det stod något om en avfällig lärjunge som spelade på kameler och vad som hände med honom.

Kom fram till Dannero. Körde fel direkt i entrén och kom in på stallbacken. Där travade folk omkring och gnäggade åt varandra i morgondiset. Några hästar syntes inte till. Vi skulle spela vid Oasen. Dessvärre visste ingen funktionär vad det var för något. Anade oråd. Det är många som ringer och bokar så här års.

Hade jag blandat ihop allting. Skulle jag spela häst i gitarrorkestern Oasen någonstans kanske. Blev hänvisad till informationsstugan. Där blev vi välkomnade och jag kom ur mitt ökenläge. Oasen var dock utesluten för vårt framträdande. Där var det allt för blåsigt och kallt. Nu skulle vi till restaurangen med våra gremeljer.

Restaurangchefen var mätt på underhållning. Han stekte potatis och ville helst fortsätta med det. Då kom det en gubbe förbi som hade sett scenen där vi skulle stå. Han var glad och fryntlig, höll upp dörrar och bar högtalare. Krantz &Krantz jr. spelade på sina gitarrer mellan loppen medan Myran Krantz fördjupade sig i travprogrammet.

Den fryntlige kom förbi igen och förklarade påpassligt kryptiska termer som 0-0-2, 2140m och voltstart.

Nu skulle vi spela på mera än gitarrer. Troll Dan hette hästen som utsågs att göra oss ekonomiskt oberoende.

Vi spelade plats vilket man gör om man tror att hästen man tror på inte alls är något bra?! Trav är knepigt.

Men att det skulle gå troll i Troll Dan den dan hade vi inte förutsett. Han slirade av i första kurvan och fick återgå till havrepåsen i hästsläpet.

Vi fingrade ut en blödande blues i restaurangen efteråt vilket inte var så svårt. Den fryntlige kom förbi.
-Spela tolvan i nästa så vinner ni tillbaka pengarna, sade han och gick.

Myran gick direkt till spelluckan. Själv gick jag på toaletten. Min frus nyvaknade hazardbegär hade gjort mig nödig.  Ingen trodde på tolvan i pissrännan, platsen där alla män tvingas till insikt om sitt tillkortakommande.

Ute i restaurangen stod alla upp och skrek. Tolvan vann och vi fick tillbaka hamburgerpengarna. The winner takes it all, skulle vi ha spelat om jag bara kunnat.
När vi packade ihop kom den där hjälpsamme gubben igen. Han bar grejer och lotsade oss ut. Han tycktes alltid vara på rätt plats.
-Vem är du egentligen, frågade jag sittande i bilen.

-Jag är VD här. Hoppas ni haft trevligt, sade han och log.

Julgröten.

2001-01-17

Sådär, då är man tillbaka i selen igen efter helgerna. Julgranen är utkastad och belysningen ligger undanstuvad som en oavslutad knyppling på vinden. Med en lätt rysning släppte jag ner den i julgranslådan i år. Den såg ovanligt anarkistisk ut.
-Får nog börja reda ut den efter sommarsemestern  om den skall bli monteringsfärdig till 1:a advent.

Det där med utkastad julgran var förresten inte riktigt sant. Uttrycket lever kvar från sextiotalet. Efter att mamma trollat tillbaka glittervadd´n och pommler´n  i askar drypande av tradition öppnades fönstret. Processen som sedan upprepades har stor likhet med arbetssättet hos dagens skördare. Ni vet de där skogstraktorerna som skalar en fura på 3 sekunder.

Pappa tog sin kranarm och vred julträdet till vågrät ställning. Tanken var att det barrande eländet inte skulle bäras genom hela huset utan hamna i friska luften med ett stilla lyft. En förhoppning som återuppstod varje år. Nu är det så att fönster inte har som sin primära uppgift att utgöra reträttväg för torkade helträd. Det trånga hålet skalade även detta år effektivt av granen alla dess löst sittande delar såsom i huvudsak barr vilka samtliga hamnade inne i huset, medan det prydligt rensade massavedsskelettet hamnade i snön på utsidan. Resten av eftermiddagen ägnades åt att skopa upp barr och lasta i säckar. Det där har försvunnit hos oss men jag säger ändå ”kasta ut” granen. ”Konservera granen” torde var ett med sanningen mer överensstämmande uttryck när plasttentaklerna fälls ihop, snöras och förses med tygöverdrag innan de hamnar på vinden.

Odramatiskt
En odramatisk procedur liksom julfirandet i övrigt detta år.  Jag gjorde illa mig på risgrynsgröten. Det var allt. Att göra illa sig på mat är ju annars mycket vanligt. Hur många har inte gjort sig illa på en banan? Benbrott och muskelskador blir inte sälla följden när man kommer i kontakt med den födan eller dess hölje. Och spagetti. Som små spjut färdiga till anfall paketeras de till försäljning. I kokt form kan vem som helst snärja in sig i kolhydraterna. Innanlår är sällan farliga däremot fiskben gör ont. Koben och kofångare gör också ont även om de inte rangordnas under avdelningen mat. 25 gram saffran är dödligt och kungar i historieböckerna dör till höger och vänster av soppor och syltor.

Mask
Min risgrynsgröt slog upp ett jack i pannan så blodet sprutade. Funderar på någon slags grötgrimma till nästa år. Ett enkelt ansiktsskydd i stil med hockeymålvakters. En mask av något slag. Tomtemask är ju nära tillhands. Eller slaktmask mot tjurrusande grötar. Min gröt var en lurig en. Godmodigt pruttade den på spisen och skickade lekfulla stänk längs kittelväggen. Jag log emot den och den visade sin kanel. Jag kliade den med träsleven en sista gång och lyfte av den från plattan. Vit och oskuldsfull lade den sig till ro på botten.

Inte hemma.
Vi skulle inte äta hemma. Jag tog med den ut till den väntande bilen under stoj och glam. Gröten såg lugn ut och jag ägnade den ingen större uppmärksamhet när jag lyfte den till bröstet och började gå mot bilen. I själva verket ruvade den ondskefullt på sin chans. Jag trallade i finskorna med ögonen på bilen ovetande om att maten likt en kobra spände sig till anfall blotta decimetern från mitt oskyddade ansikte.

Bildörren öppnades av dess välkomnande passagerare och cupélampan tändes milt mot mig. I pannan ökade aktiviteten.Två meter kvar till bilen. Den ljumma sörjan rann som vit var mellan stålväggarna utsöndrande sin degenererade intelligens. Jag lyfte handen till hälsning. Samtidigt slog gröten till. Jag tappade fotfästet och mina ben liksom flög en sväng. Med fötterna utgörande kroppens högsta punkt kom landningen att till största delen handhas av huvudet och då närmast det område som benämns fejset.

Touchdown
Precis innan touchdown passade julsmeten på att kila in sig emellan planeten och den annalkande uppochnervända kroppen. Med exakt precision placerade gröten sin cylindriska behållare vid beräknad nedslagsplats för ögonens infästning. Jag blödde som en annan julmat –  gris. Kanelens bruna inslag i pannan fick snabbt konkurrens där det klarröda droppade ner i det bedrägligt vita. Det bedrägligt vita tillfördes omedelbart en ny konsonant. Risgrynsgröt blev Riskgrynsgröt.

————————————————————————————————————–

Farsdag

2001_11-07

Min 14-åriga flicka såg på mig med sina blåaste ögon.
-Vad vill du ha till Farsdag lilla pappa, sade hon.
-En elgitarr svarade jag och visade henne min tummade Fenderkatalog sidan 60 där en vit Telecaster Texas Special fanns avbildad för 14 995:-

-Det har jag inte råd med fattar du väl, sade hon och såg besviken och ledsen ut på samma gång.
Typisk dimridå. Jag har räknat ut att om hon hade sparat sin månadspeng de senaste tio åren hade hon haft 12 000 nu PLUS de schaber hon inkasserat vid födelsedagar och jular. Som målsman råkar jag också veta att hon har ett bankkonto som överstiger nämnda summa. Dessutom brukar mormor sticka åt henne. Det har jag sett med egna ögon. Flickan gick men lämnade kvar frågan för pappa att grunna på.

Jag kunde ju göra som min egen mor. Önska mig snälla barn. Fast det har jag ju redan och man kan ju inte önska sig nåt man redan har (utom elgitarrer då förstås). Jag kunde ju önska mig en upplevelse. Att hon lät bli mina träskor skulle till exempel vara en upplevelse.

Jag kunde önska mig en teckning. En namnteckning på att hon inte kan stoppa in mig på hemmet före 90 vore inte dumt. Eller kanske hon skulle få måla av sin hemliga kille så jag får åtminstone en akvarell att blänga på.
– Undrar om hon har några försänkningar i Antjärn Hockey?

Hemlig dröm
Totalt ointresserad av idrott har jag en hemlig dröm. Att få bli hockeymålvakt. Hockeymålvakt är ju ingen idrott liksom. Det är posering. Jobbet går ut på att stå still och bli hjälte. Detta medan övriga laget har 180 i puls och hänger med tungorna i båset totalt utslitna efter omänskliga kraftuttag.

När de precis torkat snoret är det dags igen. Under tiden står målvakten i sin stiliga mundering och skövar bort snö i en halvcirkel framför buren. Blir det för jobbigt har han en egen kasse med dricka. Jag vill vara hockeymålvakt på Farsdag!

När målisen får det hett om öronen förväntas han ”täcka” buren. Det innebär att han skall stå i vägen för pucken. Ni lade märke till ordet? ”Stå”. Man skall stå still. Målvakter som är aktiva kommenteras ofta nedgörande med att de ”simmar”.

-Nä, stå still bara och man blir hjälte när pucken träffar en i magen. Till sin hjälp har man benskydd som är stora som Lotsstugan. Klubbhandsken är en byggskiva och plocken tar upp en halv kvadratmeter när den hänger obrukad som en död gädda. Uppspärrad kan man ta in Viasat med den.

Till mina meriter hör min kroppsstorlek. 94 kilo, det mesta koncentrerat kring magsäcken d.v.s. mitt i målet vilket är perfekt. Det är ändå ingen som skjuter i krysset i division 1.

Vidare har jag två referenser som kan intyga att jag inte är skotträdd. Kent och Inge gick i klass sex när jag gick i femman i Ullångers skola 1969. Kent och Inge kunde skjuta slagskott som gick igenom SUIF:s mögliga sarg och ut på parkeringen.

När jag vinglade in på isen med vrister som en flamingo brukade de skrinna fram och stoppsladda så jag fick snö i gylfen. Sedan ställde de mig mot sargen för att kolla om jag var skotträdd.

Om man hoppade undan för slagskotten var man skotträdd – inte bra. Stod man kvar efter 26 skott varav åtta tagit på smalbenen fick man godkänt och kunde linka hem på blåmärkena.

Testerna togs stickprovsmässigt under hela säsongen. Vidare är jag ganska odopad. Man behöver inte toppa sin prestationsförmåga för den fysiska belastning det innebär att hämta tidningen. Vistas dock på hög höjd emellanåt då jag passerar Sela 311 meter över havet på väg till mamma.

Jag vill bli målvakt för en dag för vilket nummer har jag då på ryggen?!
-Jo, 1. Bara en sån sak. Jag och Honken Holmqvist. Nummer 1 på isen.

Sjukt barn.

2000-05-21

Den fyraårige sonen är sjuk. Han ligger och andas som en fågel med kladdigt hår och rödspräcklig hy. Pappa vankar av och an och kör in i febertermometrar i lämpliga hål för att avläsa läget, värmer nyponsoppa och bläddrar efter nummer till vårdcentralen. Vård av sjukt barn är inget kul.

Man går och förebrår sig att man inte blev doktor när man ändå satt i klassrummet och tuggade blyertspennor på sjuttiotalet. Då hade ju doktor Pappa kunnat fixa till junior på en förmiddag. Ett par slängar med stetoskopet, två bukpalperingar och en påse Nezeril så hade han varit på banan igen. Nu har det gått fyra da´r med febern pendlande kring 40-strecket och det enda farsan kan göra är skriva en förvirrad krönika.

På dessa fyra dagar har jag märkt en annan grej.
– Den lille beter sig precis som mig när han är sjuk när jag är frisk.

Alltså allt som är normalt för en vuxen lägger han sig till med när febern närmar sig 40. Han somnar framför TV:n, han glömmer bort vad han ska säga, han sitter och hänger i en fåtölj utan att få någonting gjort och han sover för länge på mornarna. Inte nog med det. Istället för att rita, hoppa och klättra, bläddrar han förstrött i en tidning gäspar med röda ögon och tittar ut genom fönstret.

Han pratar krämpor och sitter och drömmer på toa. Som mej! Fattas nu bara att han börjar besikta bilen så är sjukdomsbilden komplett. Den lille är inte förkyld. Han lider av påskyndat medelåldersframfall. Jag har utarbetat en formel för det där.  4år+40 graders feber=44 år.

Omvänt kan man säga att det friska och normala, att leka, hoppa, rita och skapa, tillhör vårt oförstörda ursprung. Vårt friska arv. Allt det där andra, som markerar vuxenlivet, är symtom på en åkomma. Vi insjuknar under skolåldern och återfår aldrig hälsan.

Vi hemfaller åt beteenden liknande fyraåringar med 40 graders feber för resten av livet. Hemma med sjukt barn har jag plötsligt fått sjukdomsinsikt. Det är ingen fara med den lille. Han tillfrisknar snart. I morgon eller övermorgon hoppar och dansar han igen. Det är allvarligare med mej. Jag är dessutom kroniker.

Avslutar med några febernedsättande rader till mej själv och andra som just börjat känna sig krassliga. Börja åk på strumporna inomhus. Läs en Kalle Anka.  Sök upp närmaste lekpark. Gunga. Ta med russin till jobbet och spela Tipp med kollegorna.

Lägg dig i diket och lurpassa på postbilen. Låtsas att det är en ost som kommer och att du är Stålmusen. Hoppa fram och skrik Cheddar! när brevbäraren stannar vid din postlåda.

För dig som inte har lantbrevbäring – Spela Vår bästa tid är nu, på brevlådeinkastet, sjung med i refrängen och dela ut popcorn. Sluta läs bokstäverna i tidningen (undantaget denna läkarspalt). Titta på bilderna istället och rita glasögon på kommunalrådet.

Hitta på ord som inte finns och svara med dom när det ringer. Prova att säga: svögga,  kobubba, eller moleträck i luren.  Kräv att få gå med i TEAM 49.

Den lille sover fortfarande sin flämtande sömn. Nästa vecka är han 4 igen. Jag är 42.

Backa Worldkustom

Här kan du rulla på och läsa tidigare publicerade Svenssonkrönikor i Worldkustom 

Småskaligt

Från 2001-09-12

I dagarna summeras turistsäsongen runt om i våra bygder. Hur många kom? Hur länge stannade de? Vad gjorde de och var gjorde de det? Hur stor procent strömmade förbi och framförallt, hur fångar vi de gäckande förbiåkarna nästa år?  Svaret på den sista frågan är busenkel. Jag ämnar nu, denna dag, fritt och för intet klämma ur mig lösningen så att städer och byar omgående kan vidta erforderliga åtgärder inför nästa säsong.

-Mina damläsare och herrläsare, (trumvirvel) svaret på hur vi får stopp på turisterna år 2002 är….moped. Så var det sagt. Då är det bara att köra igång med förberedelserna.
– För er som är litet tröga och inte ser det självklara kan jag utveckla saken.

Alltså. Höga Kusten, Härnösand, Sollefteå, Roted m.fl. orter är småskaliga.
-Står man med cykeln i Härnösand och har bakhjule’  vid Hellstrands Tobaksaffär så är framhjulet vid Åhléns!

Det är dagsens sanning. Stan är liten. Detsamma gäller för Kramfors, Sollefteå, Bötsle osv. Inga stora orter med boulevarder där man kör i 110 mellan stadsdelarna. Inga magnettåg eller underjordiska skyttlar som sammanlänkar förorter som Åsäng och Oringegrubba. Småskaligt.

1972 fyllde jag 15 år. Med smattror i trampcykelns framhjul hade man under år förberett sig för den enorma vällusten att få grensla ett motorfordon. Alla mina klasskamrater fyllde moped 1 januari 1972…utom jag.

Så kändes det i alla fall där de en efter en kom med sina glänsande maskiner. Själv fyller jag i äckliga november. Efter att ha skrikit och vrålat i sex månader föll mor till föga och jag tilläts köra moped jag också men bara i Nordingrå.  Vilken dröm att som 14,7-åring få svänga upp till Lappudden, ner till Mjällom, höger till Rävsön och vänster till Storsand. Nordingrå är ett Eldorado i mopedfart. Småskaligt.

Nu när vårt område inte längre är en nationell angelägenhet utan angår hela planeten måste vi satsa på något som ger besökarna en möjlighet att hinna se och ta till sig. Det ordnas inte bakom UV-fönstren i en S80.
-Nej, när högdjuren från riksdag och EU-parlament kommer står vi beredda i Antjärn. Vi vinkar in dem på motorbanan och så får de kvittera ut en Puch Florida en Novolette eller en Thomos. Efter tre varv i velodromen släpper vi ut dem på E-fyran. En del heter ju som mopedister redan.  Lena Hjälm-Wallén t.ex. Låter inte det som Lena med hjälm på väg till Vallen?  Tillsammans med kompisen Birgitta (pe)Dahl?
-Upp med dom världsarvet bara.

Kan ni se dem komma brunbrända och väderbitna över Sandöbron ner mot Lunde i kvällningen? 22 ylande mopeder på fullt spett. Tusentals människor sitter i mobila läktare på båda sidor om vägen och Arne Strömmer vrålar ut sin upphetsning i mikrofonen.

-…och i ledningen har vi Göran Persson. Se så han vinglar på sitt oefterhärmliga sätt mellan höger och vänster. Se så byxbenen fladdrar. Han använder hela vägen.

I klungan bakom en röd-grön-blå röra men var är Lennart? Jag ser honom inte. Person ångar på. Det ryker i klungan. En förare tycks ha änglavakt. På vänsterkanten seglar en röd Sachs upp. Gudrun vill vara med i täten och längst där bak skymtar…Miljöpartiet. Tre språkrör som samåker på en enpetare…

Vilken fest. Trumpeter och dramatik. Folkets jubel och ballonger till barnen.
Och det är bara början. Kändisars mopedräder i trakterna görs odödliga genom skyltar vid vägen, för efterkommande turistanstormning  att glädjas åt där de knattrar fram i 30.

Tänk att få läsa i Vårdkasbacken ”Här glömde Lennart Swan bensinkran”. Eller ”Här tog det stopp för Göran Kropp”.  Eller vid OK i Kramfors: ”Här tanka Mona Sahlin fort – och betalte med kreditkort”.

I Tjälskotta bort mot Nora: Här gick sadeln väck av en gästande betonghäck. Små skyltar som ger mopedsemestern en ny dimension. Man behövde ju inte bara ha rikskändisar på skyltarna.

I tvärsvängen in mot Smitingen kunde man tänka sig: Här körde Lars T. – rätt ner i dike. Kanske i motan upp mot Svinåsen: Här begärde biskop Tyrberg lift – då han fått en loppa på sitt stift. Man kan tänka sig hur många skyltar som helst. Här for Zundappen i sken – för Björn Rosengren. Då lade sig Holmér på tuten – det är jag som är snuten.

-Nä, vi får sluta med det där för nu.
Till sommar’n kan du månne själv hyra en moppe och läsa vidare längs länets vägar.

Höga Kusten säger hej – det finns alltid en pakethållare för dej.

Gussjö 2006-10-02

Brepenseln.
Städade logen. Hittade ett 1,5 meter långt järnrör med en trasmatta längsefter. En uppfinning från -87. Använd en gång. Därefter belagd med körförbud av min äkta trefjärdedel. Liten är hon Myran men när det kommer till meningsskiljaktigheter gällande trädgård och därmed jämförbar verksamhet har jag bara en kvarts röst.

Året var 1987. Solen brände. Den stod högt på himlen fast klockan var sex på kvällen. På altanen var det som vanligt vindstilla.
-Och hett.
Vi låg på var sin filt med en kudde bekvämt tillpuffad under nacken. Ett sånt där filmiskt läge. Läge lugnt. Läge perfekt men Myran var inte nöjd.
-Nu torkar altanen ut, sade hon.
-Jag kan känna hur den blir spröd och fnösar ihop. Känn på den, torrsprickor, överallt.

Altantrallet var nytt sedan tre år. Jag hade köpt det billigaste, tunnaste utskott jag kunnat hitta. Huset var nybyggt och ekonomin stadig så till vida att den låg konstant och därmed var de positiva sakerna avklarade om den saken.

En annan grej var att jag renoverade en Cadillac i garaget och då har man inte råd med altaner.  Nu hade Myran fått sitt impregnerade trall. Nu kunde det väl vara lugnt i 30 år.
-Nähej, nu skulle den oljas.
Vad var då den svindyra impregneringen bra för och fatta vilken tid det tar från bilskruvandet att byta olja på 30 kvadratmeter altan varje år. Och träoljan !! Den kostade mer än hydrauloljan till automatväxellådan. Så kunde vi inte ha det.

En dag när Myran var på jobbet skred jag till verket. Man hade väl varit med och spolat isen i SUIF på sextiotalet. Mattor indränkta i vatten som drogs över isen gjorde susen i periodpausen.
Ett järnrör försågs med två av mormors trasmattor. Jag hade planerat det noga och köpt hem 25 liter smorning. Inte trams som träolja där man tar betalt för etiketten. Nej, vad var det som hette olja och som kostade 3 kronor litern 1987?
-Jo, dieselolja.

Det mest förbisedda av träbehandlingar. Mitt framför näsan på oss men bara Krantz var tillräckligt skarp för att se ljuset.
-Glugg, glugg, glugg, mattorna dränktes in med diesel. Det gick finfint att dra på flödigt med det billiga smörjmedlet. Mattorna släpade av sig själva över altanen. Det tog en minut att olja 30 kvadrat.
-Det kallar jag brepensel.

Jag hade dränkt in hela uteplatsen i 15 liter diesel. Fett, fort och närapå fritt. Så ska en slipsten dras.
Den kvällen låg vi inte på altanen. Den luktade traktor och såg ut som en nyspolad skridskobana. Jag minns att Myran pratade länge med mig vid sänggåendet. Jag kommer inte ihåg allt i detalj men hennes resonemang gick ut på att den dummaste mörten i sjön hade en hjärna som stod sig väl i jämförelse med min.

Efter några veckor var bräderna vita och pudriga. Träådringen hade rest upp ur virket och kvistarna hade ramlat ur kvisthålen. Det var som om den var tuperad. Som om den rest ragg.

Så har vi haft sedan -87. Inte en badhanduk har blåst av den vad jag kan minnas. Filtarna har häftat som på kardborrband. Man har fått sprätta loss dem med en filtsprätt.
–  I år 2006 har vi byggt en ny altan. Tjockaste, dyraste, tryckade virket. Len som en bilratt och Myran sköter underhållet.
-Undrar om SUIF behöver en spolmatta?