Mossan trollar.

Lilla Lincoln hade nosat upp en norrländsk grusväg. Inte ett gupp och kantad av mossa lirade den duett med den ljudlöst gungande Markfemman. Allt var stilla fröjd.

Endast två hästbajs och en groda krävde korrigering på den öde autostradan i målningen av moder natur.  Jag körde i en tavla utan mobil, klocka eller mål.  Vi red norrut min Lincoln och jag, det var allt.  Soldränkta sjöar och dämpande mossar fick mig att sakta farten. Naturens oktoberskönhet var ett vänligt spindelnät som osynligt bromsade bilen. Borde jag gå ur eller nåt? Det kändes så.  Skönheten kallade.

Kom till stopp vid en liten infart. Klev ur. Tystnaden sade välkommen. Inte välkommen som i högtalarsystemen på travbanor och nöjesfält. Nej, välkommen som den ordlösa kramen av änkan på begravningskaffet.

Drog mig mot skogen beledsagad av Kadetten vid vägen höljd i gårdagens konfetti från tider av upprymdhet och superlativa böjningar.  
-Kom, sade PV:n skälmskt och fortsatte: Jag har inte hunnit få på mig bakskärm och smink men välkommen in i skogen.

Tack, tänkte jag och höll blicken borta från det blottade däcket.

Stigen var mjuk och vämen överraskande. Det var som om sommaren stannat mitt i, precis som torkaren på rutan.

Komplett Vanguard. Lyktan och navkapseln ligger med all säkerhet i bagaget. När din maskinpolerade puttinutt-pristagare står med underhållsladdning i varmgaraget, på julafton, då står den här, här.
-Vem gör det bättre av de två?

Uttrycket Trailer Queen fick ny innebörd i skogsrummets lågmälda skolsal.
-Tack, tänkte jag igen.
Hur länge skulle detta underbara fortgå?

Då såg jag den. Mopeden.  Är detta på riktigt?  Som ett barn vände jag mig om för att se om jag kunde skymta tryggheten. Vart kom jag ifrån?  Hade skogen trollat och jag var vilse? Nej,  jag kunde fortfarande skymta Lincolnen. Lockelserna fortsatte.

Jag lät mig förtrollas, gäckas, ledas i lustarnas följe. Skogen drog mig längre in bland förföriska bilar och flirtande enpetare.

Vände blicken norrut. Men de finns ju överallt! Detta var som att leta svamp. Man går och går utan att se en enda och plötsligt står skorna i ett gyllene hav av trattisar. Här fanns allt. Monark, Fram, Puch, Thomos, Zundapp, motorcyklar, framgafflar, svingar. Kättingen. Avspärrningen. Jag såg den men trampade vidare. Jag var förlorad nu.

En Opel Commodore med sexa i coupéutförande. Drömbilen när jag var 15 år kantad av mopeder från samma tid. Högstyren, Dell’Orto.  Var detta stageat? Här fanns allt jag älskat. Var detta iscensatt? Gick jag som en gädda djupare in i ryssjan? Vände mig om. Såg inte min bil längre.
Mot norr mera lockelser. Jag får inte ordning på kameran. Bilderna blir oskarpa. En Floridaram eller är det en Colorado? Jag har inte sett en sådan sedan 1982. Vad gör jag här? Hur kommer man ur detta om kättingens ägare har ett  Beretta pumphagel? 
Jag sugs till det omålade rucklet längst i backen.  Zundappen från kanske 84 är oemotståndlig. Texasstyret i förgrunden likaså. Jag hade ett sådant när jag var 16. Dörren går upp. Det är någon därinne och det glimmar av vapenstål. Jag känner hålet i magen av jakthaglet.
Eller var dörren öppen när jag kom, reflexerna var från kamerasökaren och hålet i magen summan av steg bland flugsvampars ånga jag inte borde tagit?

Jag måste tillbaka! Var är bilen? Flämt. Här är Opeln i alla fall.  Här måste jag ha kommit. Skjuter ett skott från höften på Commodoren och stirrar mot väst, mot vägen. Var är den?!

DÄR är Kadetten. Motljuset förvillar mig eller är det skogen som likt den inbromsande spindelväven ljudlöst lägger sin dimma så skallgången aldrig skall hitta mig.

Rycker till. Luften är klar och vinden kall. Jag är hemma vid äppelträdet. Två timmar har gått? Har jag kört 15 mil med ryggmärgen eller var allt en fantasi. Rafsar åt mig kameran och bläddrar bakåt bland bilderna.
-Jo, det hände på riktigt.