Artonåringen Bob åkte 56:a Bel Air 1963

De finns där, guldgubbarna som varit med från start men de är svåra att hitta. Likt guldkorn som gömmer sig bland grus i vaskpannan skymtar de tysta och betraktande på cruisingarnas trottoarer. Essen från förr. 

De ärrade männen från våra svart/vita bilder vandrar fortfarande bland oss. De som startat allt, gjort allt, sett allt.  Tysta står de på cruisingarnas trottoarer och betraktar dagens artonåringar med artontumsbasar och lastbilsbatterier spela för hela kommunen från en dängd Mercedes.Undrar vad de tänker? De säger inget. De har slutat röka och kröka men luffarprickarna och träskorna röjer dem. De är arbetarpojkarna som byggde Sverige, som lärde sig hur man ful-tankade en acetylentub på jobbet och visste hur man hittade Luxembourg på bilradion.Bob Thunell föddes 1945. Han fyllde arton 1963. Vi sitter i hans väl ihopskruvade 1957 Bel Air.  Bob bläddrar lugnt bland några svart/vita bilder.  Ögonblicket borrar sig in i mitt medvetande. Sekunderna med dessa herrar är så mäktiga och så försvinnande få.
-Här, säger han och sträcker över ett par bilder.

Jag lägger korten på den röda helsoffan och i panoramarutans ljusgenomsläpp formas allt till en overklig koncentration av historisk kontakt. Det är 1945, 1957 och 1963 här  i framsätet.  Jag vill låsa allt precis nu och försöker fota men darrar på avtryckaren. Bob ser det.
– Ska du fota här? Du kan ta det på bordet till fikat senare, säger han lugnt?
-Nej nu, gnäller jag och trycker och trycker igen.
Jag måste fånga detta. Bevara detta. Frysa detta. Han vrider om startnyckeln.

Det sker med nyckeln mellan pekfinger och långfinger. Hupp!  Är detta en hemlig raggarkod tänker jag?  ”Så gjorde Faluraggarna medan bensinstationerna hette IC och Caltex?”  Jag känner mig som en sexåring när jag frågar.
-Nej, skrattar Bob, det är ingen raggargrej. Tummen for in i en slipmaskin. Jag krigade för att behålla en stump så jag kunde hålla i hammar’n men den räcker inte fram till nyckeln.

1957 Bel Airen rullar ut från parkeringen och folk tittar beundrande. Den Ferrariröda karamellen med blixtrande krom är mångas yttersta dröm.
-Det var min också, säger Bob enkelt.  Jag fick vänta i fyrtio år och en vecka från det jag sålde min förra 57:a.

Bob bor i Falun nu men huset med utsikt över Rättvik och Siljan finns alltjämt kvar och det är dit upp 350 V8:an villigt drar oss i backarna.  Skimret i en 1957 Bel Air är magiskt. 
Stugan är omsjungen i den version av Gärdebylåten som framförs på Rättviksmål. ”Örjas Hans stuga” omnämns i texten. 
Vid trädgårdsmöbeln denna heta sommardag 2018 rullar Bob Thunell upp historien.

-Den 13 september 1962 klev jag in på Falu Gruvas mekaniska verkstad och sökte jobb och blev anställd på direkten.
Dagen efter, den 14 september 1962, drog en 17-årig  Bob på sig overallen och blev kvar i 29 år till verkstaden lades ner.  Han bodde i huset i Rättvik och samåkte med chefen som bodde granne.  Till artonårsdagen 1963 lade han 500 kronor i kompisen Leif Söderlunds 1956 Bel Air 2-dörrars ht.
-Perfekt, sade Bob om den saken. Leif låg ju i lumpen.
Bilden ovan är från 1964. Nu hade 56:an till höger fått tänder från tre 54:or. Luftintagen fram i huven är portholes från Buick 1963.
-Man plockade det man ville ha från skroten. Där fanns massor av gamla jänkare, säger Bob och fortsätter:  Listerna på bakskärmarna är dubbla 1957 lister varav en vänts upp och ner och bytt sida. Lampsargarna är också Chevrolet 57. 

Den 26 augusti 1964 kom 2.500 personer till Folkparken i Falun för att se ”världens dyraste artist” som promotorn skrev.

Tre orkestrar, 42 twistare och Chubby Checker satte fart på publiken.

Chubby blev anfallen i slutnumret av unga damer som klamrade sig fast i sångaren så vakterna fick träda in och Chubby Checker kunde smita ut till en väntande bil bakom scenen.

-Det var mycket raggarbilar i Falun på den här tiden minns Bob.  Vi hade en stor parkeringsplats mitt i stan där vi samlades.

Bob och Leif Söderlund som han delade bil med i början. Walman hette polisen som satte skräck i alla.  Han var hård men rättvis.  Ensam i sin polisbil dök han upp bland raggarna och pekade med hela armen. En gång tog han ut elva bilar i det han pekade och basunerade:
– Du, du, ni där, du , du , ni två och ni där till Koppartrans för flygande besiktning omedelbart. Ni som inte dyker upp behöver inte visa er på stan något mer. 
Elva unga män lommade till sina bilar och åkte i gemensam tropp. Koppartrans parkering låg i ett hörn med angränsande raggarfik.  Där hade Walman bytt om till overall.
-Ensam besiktade han bilarna en och en. Han kollade bromsar och lyse och radio med stor myndighet, berättar Bob.
På den tiden hade alla en dold strömbrytare till radion under instrumentbrädan så man kunde döda den om snuten kom.  En trasig radio var okey men om den fungerade var man tvungen att visa upp att man betalat radiolicensen för bilen. 30 kronor per år.

Vi höll till och skruvade längst bort i ändan på Norra station. Det var Jan Gante, som blev växellådspecialist i stan bl.a. och jag.

Grundlagen var som nu. För att få något måste man snygga till och göra sig av med det gamla man hade. En 55:a Cheva får bakre hjulhus från en 57:a och baklysen från Cadillac 59. Det var även Gantes Chev på vinterbilden tidigare.  
En 1936 Harley Davidsson halvtopp Bob kom över lutad mot en vägg.  Före och efter.

1963 dök det upp en katalog från någon som hette Honest Charley i USA  (Ärlige Charley).

Man fick välja ut det man skulle ha i katalogen, chansa och växla in kronor till en internationell check.

Sedan skulle man lägga den i ett vanligt kuvert tillsammans med beställningen och posta.

Det kunde gå fyra månader men plötsligt kom det ett paket på posten.

Han gjorde skäl för namnet.

1966 hade Bob Thunell denna 1957 Bel Air med ändrat listverk. Bob skruvade allt jämt utomhus på Norra station och ändrade sina bilar till en personlig stil. Bilen hade dubbla försänkta antenner i bakskärmen bakom dörren.  Den var rensad från lås och handtag. Bob öppnade dörren genom att kortsluta antennerna. Solenoiderna i dörrarna var tagna från gamla startmotorer. Bakljusen var Cadillacstrutar.

-Det här var min bästa bil. Detta var favoriten minns Bob som nu skaffat sig en till favorit i Anette!
Året är 1967. Bob är 22 och fyra år på raggen har varit kul men nu vill Bob gå vidare i livet med sin Anette.
Anette skulle bli Anette Thunell och familjen blev viktigare. Bel Airen såldes till förmån för en nyare Amazon men . . . 

. . . jaha rörgrill och feta bakhjul på familjebilen.  Amazonen byttes mot en 1958 Chevrolet herrgårdsvagn  köpt från Räddningskåren i Svärdsjö och så var vi där igen. Tillbaka på raggen i Falun sade Anettes kompisar som nu satt i Svenssonbilar:
-Jaha, åker ni raggarbil än!?

Sjuttiotal
Triumph Tiger med egenbyggd framgaffel och bakhjul från HD.

Där någonstans blev det dött på gatorna och Chevan såldes, berättar Bob.

Han tittar ut i det gröna bladverket som inramar tomten.

Barnbarnen leker och dottern Camilla kommer med kaffe.

På infarten står en blixtrande grann 57:a.

-Det är bra nu, säger han.
Suget fanns där hela tiden medan jag åkte alla jävla sorters Volvo men till sextioårsdagen 2005 bestämde jag mig att ge mig själv en present.

Bilen är renoverad för 30 år sedan innan alla reprodelar fanns.

Den kom in till Sverige 1972. I Säter har den funnits hos samme ägare i 20 år som renoverade den.

Han lade ut den till försäljning men fick bara en massa skambud så han tog bort den men Bob hann se annonsen.  Det tog sex månader av  telefonerande fram och tillbaka innan båda var nöjda. Bob fick sin superfina 57:a och säljaren gillade att den kom till någon som uppskattade skicket och bevarade det. Renoverarens mamma hade bl.a. skrivit inne i dörren då inredningen byttes ut.Motorn är en 350 följt utav en 700-låda. Med droppade spindlar från Fatman kommer fronten ner 2,5 tum. Servostyrning och servobromsar med skivor fram har tillkommit liksom pinstripingen och motivet på bakskärmen. Bobs ådra att göra bilen personlig går inte ur och nu har han ägt och vårdat den i över tio år.
Familjen är med på galoppen i allra högsta grad så Classic Car Week avnjuts varje år från bästa plats = huset i Rättvik.  Bob, Ludde, Thyra, Andreas och Camilla pratar jänkare runt bordet. Camilla sneglar åt en äldre Chevapickis att ha som bruksis när vädret tillåter.
En femårig Thyra Thunell gillade gubben Krantz prat vid Enån.

2017 var Thyra med som sidekick i mikrofonen vid Krantz Challenge Superfinal på Rättvikstravet.

2018 passade Thyra utmärkt bakom ratten på morfars raggarbil.  
Hobbyn är fantastisk med all trevliga kontakter och det är stort att få lyssna till  ”the real deal”. Grabbarna som gjorde’t på vänstertrafikens tid.