Träffområdet är som vanligt exemplariskt med asfalt, gräs, vatten och utställningshallar med bilauktion och utställningar. Man blir fartblind i USA.
Lee Civic Center är en fair ground som sväljer det mesta. På amerikanskt vis är allt extremt välordnat. Dessa fasta anläggningar, som finns överallt i USA, tror jag inte vi har i Sverige? 
Vi håller till på flygfält, åkrar, travbanor och ishallar. Här står färdiga fair grounds, alltså enorma välchaktade utställningsområden med tillfartsvägar, asfaltytor, gräsområden, träd, sjöar och jättebyggnader tomma och redo att härbärgera allehanda festligheter varje helg.
Countrylåtarna handlar ofta om dessa. The county fair eller bara the fair sjungs det ofta om och jag har undrat vad det har varit. Det är detta man sjunger om. Partyplejs för dej och mej att hyra och anordna det vi önskar. 
Inte så konstigt man inte fattar texterna. Vi har inte sånt. Vi har konserthallar och sportarenor. Idrottsanläggningar, Folkets Park och nedlagda militära flygfält. USA har fair grounds stora som samhällen där det ibland är tivoli, ibland hästshow, ibland skolavslutningar, ibland marknader och idag bilshow.
Den här 34:an med remflås kommer från Naples. Flitig på träffarna. Vill ni se ett reportage på den kanske?
Det är något visst med skärmlöst och här funkar det utmärkt med rena gator överallt.
Jamen då har vi fått en överdos redan i entrén. Då kan man gå hem eller . . .
Lugn, det blir mera godis. Worldkustom tänker bjuda på 34 bilder. Denna byggdes också i Naples för några år sedan när jag råkade göra reportage på samma verkstad som färdigställde den. Nu rullar den på gatan och bilen är en . . .
62:a Bubbletop alltså en Chevrolet Bel Air från tiden panoramarutorna från femtiotalet var fruktansvärt ute och A-stolparna krökta på detta sätt var hetaste hett. Taket blir litet av en bubbla. Spikrak bil med underskön läderklädsel. Ägare: Jay Gribble.
En T-hot i skuggan och bilar på alla kanter runt om. Kanske blir en tur på elmoppen senare när frysbagen är vittjad.
Jag släpar vidare på mina kameror. Bilauktion var en oväntad ingrediens. Fartblind räknar man inte denna träff till någon större men som sagt, fartblind. Massor med folk och bilar och auktion. F100:an såldes inte.
WAOW. Unik bil i sikte. Kul. 
Puh. Måste vila efter alla Moparintryck. Fotade en husvägg med skyltar att komplimentera över. .. ?
?!
… och en säljare med tydligt budskap.
Ut på det undersköna området igen då.
1930 A-Ford Coupé. Ross & Lynda Pratt åkte femfönsters. 
Sidenmatt och sänkt räcker långt – mycket långt. 
Det är ju det där lilla som får en att le. Sextiotalscadillac med huvkrans från sjuttiotalsleldo och V:et är väl Cadillac 59.
Gamla dragsters är populärt överallt. ”Den här minns jag”, sade gubbarna hela dagen. 
Packardbaklysen och Buick swipe speer list på sidan men vad är det för bil?
Tyvärr vinglade jag förbi för snabbt men den torpedväggen även om den är rensad, delad framruta, dörren som en tidig femtiotalsbuick, ja näe, jag törs inte säga. Visst är det underbart att inte veta allt på en gång.
1948 Cadillacen var moderniserad med Cadillac 350 LT1 motor och 4L60E-låda.
Bra åkbil.
Den insprutade LT1:an är ingen vacker motor. Fick bli mössa på den.
Raksexa är sexigt liksom bilen i övrigt.
Bel Air 1959
Mera Mopar . GTX såg bara ut så här ett enda år.
Det muskelstinna, fenomenala året 1970.
Typisk amerikabygge. Nytt remskivekit, AC, alukylare och cleant, cleant, cleant. Finns tusentals.
Kolla in kromad spruta på pakethållaren.
Mmm. Konstverk i den högre prisklassen.
… och avslutningsvis träffens lilla pärla och Krantz favorit efter tre varv i härligheten.
Jim Bavals Mercury cab från 1951
Gör sig bra i svenska rondeller kring midnatt.
Vill spela I’m in love with you do-be-do, lägga huvudet på baksätets ryggstöd, titta upp genom bakrutan och se gatubelysningen flimra förbi som 1976.
Det endast 2 minuter och tio sekunder långa smycket i musikhistorien heter Denise med Randy & the Rainbows.
