Karlstad, Cadillac och Cape Coral

Sju på kvällen eller nio på morgonen. Cadillacen från 1966 är alltid nercabbad i staden på Floridas sydvästkust. Dan och Pia har kryssat genom USA i öppna bilar längs alla de kända vägarna. Men det började i Karlstad.
Solen går lågt vid Caloosahatchieflodens strand.  Vi är mitt i tvåmiljonersstaden Cape Coral på Floridas sydvästkust men av det märks inget. Pia Biared har rattat in Cadillacen i parken där kvällslugnet råder. Suffletten nere såklart. Jag tror Dan Fallqvist har svetsat fast cabställningen i botten.
Cadillacen är en fin DeVille från 1966. En originalbil med vit skinnklädsel, 429 motor, TH400 växellåda och Floridaplates  klar att ge sig ut på en ny roadtrip på 400 mil.  Dan och Pia gillar det där. Åka långt i gammalt jänkiejärn. Det började 2013 med Lincoln Highway. Ett gäng svenskar och norskar flög över sina bilar från Sverige och attackerade 500 mil asfalt från New York till San Francisco på en av USA:s första transkontinentala vägsträckningar grundad 1912.

Lokaltidningen i Värmland skrev om cowboyen som tog sin Chrysler från gator som  Mossgatan och Gustav Frödings gata i Karlstad för att låta den smaka asfalt i  Lincoln Thunnel och på Golden Gate Bridge.

Byggnadsingenjören Dan Fallqvist som gjorde en exit ur sitt delägarskap ur företaget som omsatte en halv miljard och tog  långlunch livet ut.  Teknisk ingenjör vid kommunen Pia Biared kvitterade ut sparad ledighet och så bar det av med suffletten nere. Bilden tagen i Cheyenne Wyoming.  Efter det blev det Route 66 och nu blir det Dixie Highway med Cadillacen.
-Jag ska bara byta olja först, säger Dan och pekar på en kartong olja han köpt av Jöran Persåker som också bor här på Floridas västkust. 
Det visade sig att flera som körde resorna var värmlänningar som både Pia och Dan kände sedan raggarsvängen på sjuttiotalet då Dan åkte Chevrolet  Malibu SS-cab och Pia hade en Folkvagn i lila glowble som alla kände till.  
De är alltså uppväxta i Karlstad på Domustidens och vänstertrafikens tid och mötte sjuttiotalet i egna bilar runt Karlstadtorgets kullersten.  Det sade inte klick då men när de senare träffades  visste  de om varandra väl där de kom från olika delar av solstaden. Nya vänner och kontakter skapades under bilresorna i USA och dessa har samlats under vintern och planerat ett eget äventyr där Dan och Pia är ”sammankallande” men framhåller bestämt att alla har bidragit med förslag och idéer i  planeringen.
-Det blir en musikresa i höst med Nashville och Memphis och Elvis, säger paret som nu alltså slipper flyga över en bil. Dan ska bara sträcka remmen till servon först.-Men har du svetsat fast cabbställningen Dan eller har du ingen sufflett alls? säger Krantzen och börjar knäppa upp ett par knappar på cabbskyddet? Paret åker alltid nercabbat. Långt! Man kan se dom på Highway 41 i 90 blås och på motorvägen och långt upp i Englewood på kvällarna, alltid med trasan nere.Den brunbrända cowboyen med silverraggen kommer närmare och jag fattar att backa.  Han är cool Dan. Babblar inte hela tiden men det han säger är intressant, träffsäkert och mustigt levererat på Sveriges vackraste dialekt. Han svarar inte på frågan men han får ta i bra för att sträcka tillbaka galonets knappar hii.

Det var en slump att vi träffades. Krantzen höll på att cykla bort fett och hade vinglat in på en ny gata i stan där det plötsligt stod en gnistrande Cadillac på uppfarten. Mobilkameran kom upp såklart. När dörren öppnades försökte jag med:
– Ohh, hi sir. Nice car you have here.
– Hej Krantz, sade Dan 
– Hej, sade Pia. Är du sugen på svenskt kaffe?
– Jag ringde dej 2014 och undrade hur man köper hus här. Du tipsade på en mäklare och nu sitter vi här, fortsatte Dan.
Man fick skämmas igen. Inte kom jag ihåg det – men berätta !!!
-Jo, men vi hade semestrat här fyra år i rad och tänkte först köpa lägenhet. En kompis hade ett hus som vi fick låna och då kände vi – man ska ju ha ett hus så klart.
– Jag älskar att gå och småpyssla i huset i Sverige och att kunna göra det här är fantastiskt, säger Pia.
Huset ligger vi den kanal som så många andra hus i Cape Coral. Staden med fler kanaler än Venedig.

Vi for runt och kollade tills tiden tog slut och vi återvände till Sverige men nu hade vi bestämt oss. Vi surfade på nätet ungefär som man kollar bilar fast nu var det hus som gällde. Så kom detta hus upp och Dan gillade det direkt. Söderläget, kanalen, den öppna planlösningen, de många fönstren, ljuset i köket, allt såg perfekt ut. Som med bilar så kom 100 bilder att titta på.  Dan och Pia slog till på distans och så kom köpekontraktet. I Sverige fyra sidor man skriver under på banken. Här 28 sidor med hälften finstilt där ideliga kråkor skall undertecknas för att visa att man läst och förstått sida efter sida på byråkratengelska. Då är det bra med en svensk mäklare i USA. Taket var visst ”nytt” kunde vi läsa.  Hurricane Charlie hade rivit av det och lagt det hos grannen 2004. Pia är på benen efter fikat. Hon plockar blad och vattnar. 
Luften är vinstilla och varm på ett sätt som aldrig upplevs i Sverige.
– Nu får jag två vårar, säger Pia. Med ett hus kan jag plantera violer i januari och smågreja på tomten. Man går och handlar och cyklar till parken och åker Cadillac till bilträffarna och … man är inte turist. Man gör som man alltid gjort i Sverige.  Sedan i april möter man våren i Karlstad och njuter av vatten, grill och sol där.

Cadillac DeVillen från 1966 köpte Dan osett från Sverige i mars 2017.
– Jag hade köpt en 1965 Impala från samma kille  tidigare och den bilen var finare än på beskrivningen, säger Dan.

Samma säljare i Phoenix hade Cadillacen från Californinen så Dan litade på Joe ”the hat” Pertalia som han heter denna gång också och … samma där. Cadillacen var finare än Dan tänkt.  Hur får man tag i denne säljare?  Dan förmedlar länken här.

Jag drar mig hemåt. Bor bara ett par kilometer västerut. Dan och Pia tar Cadillacen en sväng i kvällningen.

Från Karlstad till Cape Coral. Paret som alltid åker nercabbat rullar vidare på amerikansk asfalt.