Melankolin stramar bröstet i steget. Tider som gått. Plåt som blivit rost. År låter sig inte fångas. Tid låter sig inte låsas. Allt glider i ett evigt förlorande. Steget jag nyss tog är borta. Vad är nuet? En sekund ingen kan fånga? Jag vill sätta mig och gråta i den totala, flyende skönheten jag bara kan bära som förfulad skrift.
Sjuttiotalet. Jag var där. Fyllde arton -75. Spelade gitarr utanför Konsum i Docksta. Stod upp mot farsan som var full och dum hemma. Bröt arm i Odensbacken, spelade bas i Örebro och kramade en tjej i en vägslänt i Delsbo. Blev bestulen på en motorcykel i Sundsvall och köpte min första jänkare i Domsjö.
Jag fanns på femtiotalet men kunde inte gripa det. Femtiotalet var den onåbara illusionen, Cadillac den onåbara drömmen men Elvis kunde man äga. För 30 kronor fick man LP:n Moody Blue. Jag spelade in den på kassett till bilbandaren. 
Nej, jag är inte i USA. Jag är i Motala, hos HK Bildemontering. H som i Hasse. Hasses intresse att förevigas digitalt är svalt. Mycket svalt.
Han och brorsan lever på att sälja trök till trökbilar.
-Men varför ser bakgården ut som Tucson i västra USA på Ronald Regans tid?
Hasse svarar:
-Farsan sålde John Deere och gillade USA. Vi åkte dit och upptäckte Hidden Valley och Desert Valley i Arizona. Hasse vill inte prata mer och han behöver inte . . . Vi fattar.
Hidden Valley Arizona.
Tillbaka till Sverige. Jag får gå fritt i min Bilskrot Blues. En rad med Kapare förgyllde södra väggen. Jag hade flera på sjuttiotalet. 
De raggade bra. Minns du Nyberg? Du som var min vän i musiken och äventyren runt Ångermanälven. 
Vi hade var sin ett år med var sin comradio. Vi spelade på gitarrerna, sladdade med Kaparna och Pingstkyrkan i Kramfors utfärdade en varning till de unga damerna:
– Åk inte med Kapitänerna. 
Farligt farligt tydligen! Nå, vi märkte ingen minskning av passagerartillströmningen kan vi låta hälsa fyrtio år senare. 
Sedan blev det jänkare för hela slanten. Sjuttiotalet var generöst mot mig. Apropå generöst. Såg jag inte en Eldorado här nyss?
Den vingen!!! Första gången jag såg den var i TV-serien De fattiga och de rika, som gick på ettan.
Kolla på det bildspråket. Gömda, skymda, dolda, ändå synliga, lysande, lockande som alltid när det gäller det onåbara under. Jag skrev brev till Power Magazine och frågade vad det var för bil? 
Trodde det var en LTD men fick svaret att den svarta hägringen som Rudy Jordache körde in genom grinden var en Cadillac Eldorado. Så många minnen.
Snyggare än ny. Ålder, tidens tand, förfall, karaktär och en känsla av konstant närvaro är balsam för själen. Som Buddy Guys och Keith Urbans One day away. (högerklicka, välj öppna i ny flik och spela samtidigt)
Välkommen till dagens modell av motortidning, WORLDKUSTOM.
Låt mig bara stanna här i gruset. . . . . .
Beställ din Krantzjacka NU
Så ligger den där. Bilen som får mig att resa mig upp och gå vidare. 
Cruise Control och red dirt från Tennessee, tycks det.
Och där borta en 60:a. Det börjar regna men hos mig skiner solen. Livet är melankoli och glädje.
Jag har några fler miles att gå i mina boots och där en 59:a till. 
Det är som kämparna, födda på samma årtionde, nickar till mej och innan jag skyddar kameran innanför skinnjackan och raskar mot min Lincoln får jag mig ett skratt.
HK Bildemontering i Motala alltså. Tack för tipset Tommy Irebring i Hov.
