Krantz krönika: Skjutsade Leif-Ivan – fick en bil.

Familjen Krantz får besök av Susanne och Leif-Ivan Karlsson ibland. Karlssons bor som bekant i Fort Lauderdale på Floridas östkust och Krantzarna häckar i Cape Coral på Floridas västkust. En resa på tre timmar. Alltid kul när vi är hos dom eller de kommer över.

Karlssons är så himla varma, mjuka och vanliga trots alla ekonomiska värden de vevar runt i bilar och fastigheter och verksamheter.
– Ni vet väl att Leif-Ivan sålde symaskiner i gårdarna och Susanne städade tågvagnar.

Detta i Norrbotten och precis där, med fötterna i den norrländska myllan, är deras hjärtan fortfarande, allt runt omkring  till trots.

2018
2018 bjöd jag paret på en båttur. Deras båtar kostar obetydligt mindre än Eiffeltornet. Min kostade 25.000 spänn och motorn stannade med alligatorer lurkande omkring oss.

Myran tittade långt på mig där jag lyfte på utombordarens repiga huv. Hon serverade kaffe och semla till klucket medan jag torkade bensin på shortsen.
-Båtar, sade Leif-Ivan glatt. Mina är likadana. Alltid något som krånglar.
Bentleyn de kom i ville de inte åka med när vi skulle på rundtur i grannskapet. De ville åka i min Bonneville.

2019
2019 hade Leif-Ivan vankat in barfota på vår altan igen. Beställningen på Myrans hembakta semlor låg fast från i fjol och Gevalias rykande kokkaffe fyllde upp Susannes mugg. Ett par timmar flög iväg. Sedan skulle vi åka till Muscle Car City och kolla på bilar. Bentleyn vill de inte åka i. I år tog vi min vita Lincoln från 1995. De tyckte den, med sin storlek, var en bättre bil för ändamålet.
– Vi snackar en 25 år gammal krigare som gått 30.000 mil med ett värde av 800 dollar.

Ny bild av Leffe.
Dörren var litet svårstängd på Leif-Ivans sida.
-Inga problem, sade han och berättade om sina ihopskarvade jänkare, otaliga motorbyten och nattliga växellådskrångel längs vägen i unga år.
Jag fick en helt ny bild av gubben. Trodde bara han var en yvig försäljare men nähej, den mannen har skruvat mycket – det hördes. Han vet hur det är att leta udda skruvar i kaffeburkar för att få dit växellådsbalken när kopplingen rasat och man står i lånat garage trettio mil hemifrån.

Tejpade rutor. 
Susanne trivdes i baksätet.
-Gott om plats sade hon men värmen steg i coupén och min AC vacklade. Leif-Ivan skulle köra ner rutan på sin sida men den hade jag tejpat upp med gaffatejp så den satt fast.

Jag vred in bilen på parkeringen vid bilmuséet till ljudet av ett gnissel som fick alla i närheten att vrida på huvudet. Det finns ingen besiktning i Florida och mina kulbultar i framvagnen har tappat allt gummi. Metallen lyser lika naken som kullederna på en kirurgs bord innan operation.

Fettet blåste bort 2008. Det har gått torrt i elva år och till besiktningsivrare som älskar att få tvåor på besiktningen vid minsta glapp kan jag hälsa att inget ramlar sönder och tar död på passagerarna såsom vi fått lära oss av Trafikverket.

Muséet var stängt.
Till råga på allt hade jag skjutsat dem till muséet den enda veckodag de höll stängt. Han fick titta på en skrotbil längs vägen istället innan vi åkte hemåt.
-Sköna säten, sade Leif-Ivan i ett försök att hitta något positivt.
På vägen hem sade att jag gillade min gamla Lincoln så mycket att jag skulle vilja hitta en likadan som gått mindre.

Dagen var över. Vi vinkade adjö till Karlssons och Myran gladdes åt den fina presenten Susanne placerat på trädgårdsbordet.

KML lackar Worldkustoms project 1959 Cadillac.

”Nu har du en ny bil”
Efter en vecka ringde Karlsson. Han pratade i tvåhundra.
– Du, nu har jag tagit hem en bil åt dig. Från Arizona.
– Du har vad?!
– Ja, bilen är som NY! Fast den är från 1992 precis som du ville. Vit med röd inredning. Inte en fläck på den. Den har gått 4.000 svenska mil allt som allt.

-Va!!! Nämen, jamen jag har inte pengarna nu, svettades jag. Är du tokig! Vad kostar transporten från Arizona?!  Jag har inte råd med nån samlarbil i superskick.

– Bry dig inte om det, sade Karlsson. Det här är den finaste Lincoln Town Car:en i USA vettu. Som ett smycke. Min kompis Stefan Wernestrand hittade den av en slump i ett garage där den stått i decennier.
-Du ville ju ha en bättre än den du har. Den här är NY!  Allt är orört. Ingen har suttit i baksätet!

Han slängde på luren. Jag stod och blinkade i köket. Vad hände? Inte kan jag köpa den där. Han får ha den i ett hörn i muséet, tänkte jag. Det gick en vecka till så ringde det i fickan igen.

Gullefjun
Leif-Ivan stod det på displayen. Jag tog ett djupt andetag och svarade.
– Kra . . jag kom inte längre på mitt efternamn förrän orkanen i örat brakade lös.
– TJEENA GULLEFJUN HUR E LÄÄGET !  Har du några semlor kvar?
– Va , nä dom är sl..

DU, LYSSNA NU. Jag har bilen hos mej precis. TOPPSKICK. Galet vacker.  Susanne och jag har tvättat den åt dig. Den blev dammig i transporten. Den har luftfjädring och går som en DRÖM, iskall AC. Kom hit och hämta den så tar vi en kopp kaffe och fixar papperen.

– Men snälla broder Karlsson du vet jag har liksom litet andra ehh . . .  förutsättningar.
– Äsch tyst nu, det fattar jag väl men du behöver ju en bil. Din är ju super men en som går att svänga med utan att kvarteret vaknar, menar jag.
– Det löser sig, bubblade han i andra änden. Jag hör hur han ser ut i telefonen. Han ler med hela munnen och plirar med ögonen.

Genuin
Mannen som bara handlar med supersamlarbilar i miljonklassen har gått loss på Krantz lilla dröm och Verkstad Karlsson med sina muskler, kontakter, rutin och affärssinne ångar för fullt i min tjänst.
-Vilken genuin bilälskare han är. Det handlar inte om prislappen. Det handlar om jakten på ett fint exemplar.

-Kom i morgon vid lunch så får du papperen det blir bra. Susanne och jag är i muséet vid elva och väntar på dig. Den är helt ljudlös vettdu och AC:n är iskall, sa jag det! Klick.

Jag står i köket igen och tittar på telefonen. 4:12. Samtalet varade i fyra minuter och tolv sekunder och jag har en ny Lincoln Town Car från 1992. Superentreprenörerna har tvättat den åt mig. Leif-Ivan och Susanne har gått med svampen.
-Jag skäms vid tanken på något sätt.

Fallkqvists färdtjänst rycker ut.
Jag ringer Dan Fallkqvist, en sköning från Karlstad som också bor i Cape Coral. Dagen efter skjutsar han mig i sin nyinköpta vita lågmilare 1992 Buick HGV. Vi är ungefär 19 år båda två och på väg att få var sin vita lågmilare att sitta och gunga i på hemvägen.Tre timmar går fort. Vi är på plats.Framme hos Leif-Ivan och Susanne. Brutal känsla. 
Leif-Ivan möter oss utanför. Han skrattar brett och öppnar dörren. Inne i jättegaraget, mitt på golvet, står en NY vit Lincoln från 1992 med röd klädsel! Den luktar schampo och skinn.

Känslan är brutal. En total, stilla lycka, kantad av fuktiga ögon och bubblande jubel. En långsam flod av bredaste tacksamhet toppat av vågor med vita gäss av skummande glädje.Nycklarna kommer
Nycklarna bara sätts i min hand.

Raggare. De bara tar för sig i verktygslådor och skruvlådor. De bara hjälper till.

World of Classic gör det för att det är kul. Stort tack för enastående support, bästa Leif-Ivan!  Efter en timme i muséet med avslutande kramar gasar Dan och jag tillbaka västerut. 
Alltid där. Fina Susanne öppnar porten och ser till att inget går snett.
Vi styr ut på Commercial Drive i var sin fullsizeare och jag rullar bokstavligen på moln med min luftfjädring. Vi stannar på macken, som man alltid gör efter en affär och bara andas, tankar, kollar oljan, går två varv runt bilen, fotar, köper en Cola och försöker varva ner fnattet.

Det går dåligt att varav ner. Dan är den förste att gratulera och han gläds med mig över den orörda bilen.
-Du kan ha den i mitt garage medan du säljer din gamla, säger han och jag skäms igen. Alla dessa vänner. 

Sådana är dom. Karlssons.
Fortfarande efter ett halvår rullar bränningar av lycka in i medvetandet.
Glädjefnattet kommer alltid finnas där i tankarna omkring den vita Lincolnen.
– Sådana är dom. Susanne och Leif-Ivan Karlsson.

 

Leif-Ivans museum i Tumba