Krantz krönika: Den konstigaste hösten.

Jag satt i femmans klassrum i raden närmast fönstren i tredje bänken framifrån.
I Hobbex kunde man köpa en krita som om man drog ett streck på en glasruta med den såg det ut som en spricka. På rasten hade jag dragit ett streck nere i högra hörnet.

Under de långa lektionerna när vi skulle vara tysta och jobba cirkulerade fröken runt i klassrummet. Hon var i sextioårsåldern. Lång kjol. Chokladbruna nylonstrumpor, svarta skor med låg klack, örhängen och halskedja i guld. Hon log aldrig.  Inte till oss barn i alla fall. Hon var lärarinna, rektorsfru och en respektabel kvinna i samhället. Hon stannade vid fönstret och sprickan, hängde upp sig på den och pratade med sig själv.
-Måste vara utifrån, mumlade hon, yttre glaset, en boll eller något.

Det var ungefär mitt livs samlade spänning. Året var 1969. Folk reste till månen men min största sinnesrörelse var när fröken tummade på Hobbexsprickan utan att känna något. Så var mitt liv. Stilla som den cementerade skarsnön utanför.  Min roll i klassen var klar.
– Jag var en pratig, rolig kille. Lång, med betyg på den övre halvan, frisyr för 2:50, fräknar, glasögon, bra på gitarr och ointressant för flickorna.

De bruna byxorna kliade. Jag hade ärvda kläder. Torpet förmådde hålla mig hel och ren men inte mer. Sven-Ove var en äldre kusin i Sundsvall. Sven-Oves brunrutiga byxor följde mig i tre år. När jag tänker på mellanstadiet har jag alltid de bruna byxorna på mig.

En dag skulle vi skriva vad vi gjorde när vi var vuxna. Pipen var liten att kika ut igenom den där vinterdagen i bänken på tredje raden. Jag såg sprickan i glaset och den till hälften skottade skolgården med avlövade björkar utanför, fällde upp locket, tog min blyertspenna, kliade mig på vänstra låret och satte spetsen på de glest linjerade bladen.  Återkommer till det.

Idag är det den 29:onde oktober 2019. Jag är 61 år och mitt huvud har exploderat. Den konstigaste hösten är här. Livet saktar aldrig in.

Jag har haft två hjärtinfarkter och rusar mot den tredje. Min vän Leif-Ivan har haft åtta och jag säger till honom att lugna sig och njuta med orden:
– Men bromsa Karlsson!
– Hur svårt kan det vara?
Väldigt lätt att säga åt andra

Samtidigt skenar det i Gussjö och jag har ingen ordning på bromspedalerna.

1. Krantz Challenge är fulltecknat till sommaren igen. Det självspelande pianot har hunnit bli tolv år och det är bara att hålla i sig i locket.
2. Om tio dagar går färden till Florida för att ta emot en gruppresa som växt över alla gränser. Tanken var 6-8, max tio äventyrare. Det övertecknades direkt och det dubbla, 11-12 har blivit legio. Nu har det dubblat igen. 23 turister kliver av flyget den 16 november. Jag kör med TRE vanar. Två för resenärerna och en för deras deodoranter.

3. Ett 25 meter långt garage färdigställs i dagarna med spikardagar på 14 timmar.
4. Det finns en stuga i Florida där stora delar av året tillbringas.
5. Böcker, film och CD har blivit till genom arbetsliv och fritid med rockbandet som nu turnerat i 14 år och som skall spela i Florida igen i mars. 6. Ett klädmärke har knoppat av med en egen skinnpaj.
7. Ungen är i Idol varje vecka och i lokaltidningen var annan dag och ”motorprofilen Krantz” har på en månad blivit mera känd som ”IdolGottfrids pappa”.
8. Den här tidningen på nätet hade 60.000 läsare sist jag kollade för två år sedan.

9. Det finns två romaner i huvudet som vill bli skrivna och i natt vaknade jag av att jag vet exakt hur många som röstar på vilka i Idol och nu vill jag utveckla den tanken med väl underbyggda påståenden och Googlade data.
-Det brinner i skallen folks.
10. Sitter här och skriver 04:50 med ett huvud som exploderat och ett liv i sken.

Fröken cirklade i rummet, kom närmare, stannade vid fönstret och tittade på sprickan. Jag kände hennes parfym.
Blyertsstiftet tryckte mot bladets första rad och jag skrev:

– ”När jag är sextio år arbetar jag på ASEA i Västerås. På mig har jag en grön slipover och bruna byxor. ”