Tempesten som var en GTO

Larsa Lidholm och Iréne Boman från Kramfors ringde på en annonserad GTO i Umeå 1999. Väl där konstaterade billackeraren Larsa att bilen var tvärfin men när de skulle skriva stod det 1966 Tempest i papperen. Nåväl, de köpte bilen ändå, GTO clone eller inte.
AV LARS-ÅKE KRANTZ (TEXT & BILD)
Paret från Kramfors är upprymt när Worldkustom hälsar på. Samma dag har de fått ett fotografi på posten av dottern till förste ägaren, numera en dam på dryga sextio.
-Fantastiska saker har hänt den sista veckan. Forskningen om den här bilen har varit roligare än bilen själv säger Larsa, men låt oss ta det från början.

-Vad skall vi med en jädra sportbil till?
Iréne var inte glad. Hon muttrade på Skuleskogen 1999 när de var på väg norrut för att se på bilen
-Vi kan väl titta i alla fall, sade Larsa.
Pontiacen från 1966 mötte upp i Umeå och svängde runt framför dem så akter och långsida visades.
-Efter det bakaschlet var jag helt såld, minns Iréne.

Billackerare Larsa klev ur och slog på röntgenblicken. Pontiacen hade fått en trimmad 455:a med 400-låda, var ramlyft och lackerad i delar.
-Jag såg direkt att det var en kanonbil, karossen var fräsch, inte en tejpskarv någonstans och allt var väl gjort.

Att det stod Tempest i papperen noterades innan köpet men skicket övertygade och Iréne körde bilen hem lyssnade på finsk radio. Något annat gick inte att få in. Dagen efter startade den inte och nu inleddes en serie händelser som gjorde att Iréne anade ett släktskap med Plyman Christine i filmen med samma namn. Iréne upprättade en ”krångellista” och döpte bilen till Christer. Så här ser en del av listan ut.

1999
2 juni. Köp i Degernäs.
3 juni. Vägrar starta. Brytarna hopbrända. Felkopplat förkopplingsmotstånd.
5 juni. Cruising Sollefteå bilen ”tuggar” och går varm.
16 juli. Generatorn lossnar. Bult av. Lagret väck.

2000
Konstigt elfel kommer och går. Inköp av startväska.

2001
7 juli. Nätra marknad. Kylarslangen exploderar
25 augusti. Rök ur rattstången
26 augusti. Dannero !!

Dannero står det med utropstecken och Iréne berättar:
-Vi skulle köra i formation framför travhästarna. På stallbacken far min bromspedal i golvet. KÖR, ropade startern och jag körde in utan bromsar tillsammans med andra bilar i formation. Jag klarade varvet hjälpligt, svängde ut och Larsa skrek genom rutan att jag skulle bromsa med parkeringsbromsen i utförsbacken mot stallbacken. Ungefär här börjar Larsa hata bilen. Varje gång de skall använda den händer något och ungefär här börjar Iréne älska den.

Min bara min. Iréne Boman har sett till att bilen blivit kvar. Den krånglar och lever ett eget liv men kärleken övervinner allt.  Hon tänker att det är Plyman Christines nio år yngre bror Christer.

Iréne är jungfru. Ordningsamt upprättar hon en krångellista över sin Christer och hon ”får” eländet av Larsa som köper en Buick. Sedan går det tio år under vilka Larsa vill sälja Pontiacen upprepade gånger men Iréne håller kvar den, sista gången vädjande med en tår i ögonvrån med spekulanterna snurrande ute på gården.
-Oj, sade Larsa, är det så allvarligt får du som du vill. Hädanefter är den bara din på riktigt.

Det där med Tempest fångar honom till och från och han utnyttjar till slut Pontiac.orgs service att kunna beställa alla originalhandlingar från USA. Papperen kommer och de intygar att Pontiacen byggdes och levererades som en äkta GTO!

”Tempesten” startade sin bana torsdagen den 14 april 1966 då amerikanskinfluerade Willie Sjöström tog bilen i bruk i Malmö.

Undrar om den är svensksåld, tänker nu paret i Kramfors och börjar nysta. De besöker Riksarkivet fordon på nätet och knappar in reg.numret. En lång lista med träffar kommer upp. Det betyder att det finns dokument om ägarbyten men man måste beställa dem osett.
-Jag beställde allihop och efter några dagar fick jag lösa ut en bunt med 371 kronor, säger Larsa.
De blev helt tagna av pappershögen som överst hade det senaste dokumentet och längst ner i botten förste ägaren. De bläddrade neråt, bakåt. Vart ledde spåren? Nu skulle det avgöras. De kom ner till det sista dokumentet. Bilen hade levererats till en firma i Malmö den 14 april 1966.  Den var svensksåld.

Först en äkta GTO, sedan svensksåld och nu hade glöden tagit eld. Larsa satte sig att kontakta alla tidigare ägarna, tio stycken till antalet.

Första bilden på MB 4626. Bilen kommer från Willies dotter, Karin som mindes snabba accelerationer på Autobahn. Kvinnan är Karins mor. Bilen stannade i familjen i nio år. Notera originalhjulen. Diagonaler med röd rand. Avsvimmande i Sverige 1966.

Här är storyn om GTO:n Christer.
Den numera bortgångne svensken Willie Sjöström reste återkommande i arbetet till USA under femtiotalet. Han åkte i ”en Buick med fenor” och drev Edvin W Nilssons Eftr. Intressenter AB i Malmö, en metallverkstad aktiv idag. Den 14 april 1966 köpte Willie en spritt ny GTO som skrevs på företaget. Dottern, Karin Nilsson, som var tonåring då, berättar hur hon sögs in i baksätets ryggstöd då bilen accelererade. De använde den vid flera resor till Tyskland. Hon mindes omedelbart bilen när Larsa ringde och frågade om de haft en amerikansk bil på sextiotalet.
-GTO:n svarade Karin Nilsson glatt och hon hade också vänligheten att skicka en bild på den nyinköpta bilen.
Pontiacen byttes efter nio år in hos Trelleborgs Motorimport när Wille istället kvitterade ut en BMW 3,0 år 1975.

14 år senare, Helsingborg 1980. Sonny Person har lagat rost i framskärmarna och monterat nytt vinyltak. Lars Lohmander, som tagit bilden, har bytt motor och bilen rullar på nya däck, radialer denna gång.

Bilen fanns mellan åren 1975 och 1980 hos två personer i Skåne, Lars Lidäng och Sonny Persson. Lars sålde bilen till Sonny i december 1977.
-Oljepumpen gav upp och motorn skar, minns Sonny som monterade ett nytt vinyltak och åtgärdade rost i framskärmarna. En femte ägare, bilfirman inräknat, kliver in 1980 när Lars Lomander från Helsingborg köper bilen tisdagen den 17 juni. Lars ångrar att han sålde bilen.
-Den hade svart vinyltak och jag skaffade en 455:a av dragracern Michael Malmgren som förresten blev europamästare i Pro Stock för tredje gången 2010.

Lars stoppade i motorn men ägde bilen bara över sommaren. I september 1980 såldes den till Alf Carlsson i Umeå. Alf Carlsson såg till att bilen fick en ny lack i blå flake med lila tak. Han mindes 455:ans drag och den gnistrande lackeringen. Alf ångrar att han sålde bilen vilket skedde i maj 1982 då Åke Nilsson från Umeå tog över ratten.

Åke Nilsson köper bilen i maj 1982 och tar denna bild. Åke köper en 455:a i delar från Boden som han sätter ihop och gatbilen blir en streetracer under Åkes tunga högerfot. Lacken är ett år gammal men huven blir påkörd så nu skall bilen bli svart och guld. Operationen blir en dyr och dålig affär och bilen får gå. Åke äger bilen i 14 månader.

Åke Nilsson (ovan) blev så glad när Larsa ringde att han letade fram sina gamla bilder och åkte till Kramfors för att se bilen och överlämna korten. Åke ångrade att han sålde bilen och hade mycket att berätta.  Vad han minns satt det en 400-motor i bilen som han plockade ur. Från Boden köpte han en 455:a i delar som visade sig ha krokig vevaxel. Motorn fixades och sattes ihop och en del streetracing företogs med bilen men så fick han stryk mot en Mustang.

-Hemskt, sade Åke. Jag tryckte gasen i botten men han bluddrade bara. När Mussen försvann släppte jag upp gasen och då vaknade motorn men då var det för sent.
Vid arbetet med motorn hade de vid ett tillfälle lagt huven bredvid bilen. En kompis sladdade in på gården och upp på huven. Lacken sprack men plåten klarade sig. Åke bestämde sig då för att lacka GTO:n i svart och guld. Han lämnade bort bilen och sedan blev det bara elände. Lacken blev dyr och dålig och bilen annonserades ut.

Kent Nyman tillbringar fem år med att bygga upp bilen från scratch. Han byter alla bussningar och lackerar ramen nogsamt. Kent har en jobbarkompis, Örjan, som följer utvecklingen.
I juli 1983 kom Kent Nyman från Vännäs och köpte bilen. Han ramlyfte den, blästrade ramen och bytte alla bussningar samt slipade karossen plåtren och målade den vinröd.
Kent Nyman i Vännäs rycker av den nylackade karossen från ramen och slipar plåtrent.
Kents arbetskompis hette Örjan Persson och bodde i Tavelsjö. Han följde arbetet med GTO:n under sex år.

Bilen nylackad igen, nu med friskt chassi. Kent tröttnade på de slokande fjädrarna så han beställde Norrlands Customs styvaste. De var till Checker. GTO:n upp i luften. Jobbarkompisen Örjan Persson köper den friska bilen mitt i sommaren 1989.

Den nionde maj 1989 köpte han bilen av sin kollega. Örjan noterade då att det stod Tempest och var kunnig om att i USA gjordes försök att hålla nere försäkringskostnaderna genom att registrera bilar som varande av enklare modell. Hans tolkning var därför att bilen sålts ny i USA.

 

Nittiotal. Örjan Persson lever med bilen i nio år och bilen lackas om för fjärde gången, denna gång i delar. Örjan renoverar 455:an och tar bilens helhetsintryck ett par snäpp upp på skalan allt eftersom kvittobunten växer. Det var också så här bilen såg ut när Larsa och Iréne köpte bilen för tio år sedan. 

Örjan ägde bilen i hela nio år och plockade under tiden isär den och fick det fina lackjobbet i delar gjort. Bilen blev åter blå. Han lämnade motorn till Motorimporten i Sundsvall för renovering och han plockade ihop bilen till det fina skick den är idag. Han kunde visa upp en rejäl bunt kvitton när han sålde i september 1998 och så här efteråt ångar han sig.

Köparen hette Lars Brander, Degernäs, Umeå. Lars Brander ägde bilen endast över vintern och på försommaren 1999 kom annonsen som gjorde att den slutligen landade hos nuvarande ägare. Med upprättad krångellista, bevarad med tårar och döpt till Christer lär den nu förbli hos Iréne Boman i Kramfors.

Stjärten som tände. Det var det här Iréne föll för vid första ögonkastet. Vem kan klandra henne?  Belysta louvers med kromaccenter original från fabrik. Tack Pontiac.