Jag har svårt med att komma på vem personen är som jag träffar på. Jag känner igen utseendet men att komma på vem det är, är lite svårare. Det kan bli lite pinsamt ibland. Av: Jan Silèn
Utskällning
Första gången jag hade svårt med att känna igen en person var för 38 år sedan när vi nyss köpt huset och flyttat in. En granne kom på besök en kväll med en kasse med öl och vi gick ut på byn, till slut hamnade vi hos en annan granne.
Sedan gick det några veckor och jag var och hämtade morgontidningen och en person hejar, jag nickade bara åt honom. Fick då höra att man brukar heja på varandra när man möttes och fick även höra att jag hade varit till honom och druckit öl.
Nu hade ju denne man skaffat helskägg sedan jag såg honom sist så jag nämnde det att jag inte kände igen honom sedan han hade skaffat skägg.
– Hörredu, skriker han. Lägg av med sånt där skitsnack, du känner igen mig, HEJ PÅ DIG!
-Eh, hej hej. svarar jag.
Jaså, det var ingen jobbar kompis
Jag brukade sitta i inträdet när vi hade bilträffen ”Mid Sweden Nat`s”. Oj vad många som va tjenis med mig när dom löste in sig och många kände jag igen till utseendet men att placera personen i rätt fack med namn var svårare.
När jag satt i inträdet på kvällarna och någon berusad person kom och pratade och var väldigt bekant med mig så gjorde jag misstaget att fråga vem det var?
– Då kunde man få sig en rejäl avhyvling.
Så man lärde sig ju att spela med. En person kom och pratade en kväll och jag kände igen honom väl men kunde inte komma på vem det var.
– Det visade sig vara en jobbarkompis som jag aldrig sett utan skitig overall eller vem var det?
Så jag drog till med att fråga ”jobbar du kvar på Trima?” Han svarar ”nej jag har aldrig jobbat där men jag brukade vara dit och serva traktorerna”
Ja just det, han var det ju.
Vem var det?
En gång på Mid Sweden Nat`s stod jag och pratade med Finnström från Bergsjö. Vi har ju jobbat i lag i många år. Det kommer en som är lite småberusad och pratar med oss Han känner oss väl. Han pratar om våra bilar och om vad vi gjorde förr i tiden.
Finnström
Han står och pratar länge så jag tänker att det nog är nån som Finnström känner. När han går så frågar jag Finnström: Vem var det där?
– Jag vet inte, jag tänkte fråga dig vem det var!
Ingen av oss kom på vem den personen var.
Har jag ett sju tums järnrör mellan öronen?
Största tabben gjorde jag en dag när Fia och jag satt i inträdet.Det var en varm dag och mycket folk som kom så jag var lite degig i huvudet. Vi brukade ha gratis inträde för personer under 15 år i målsmans sällskap.
Det kom 4-5 unga tjejer och jag frågar om legitimation, när den ena tjejen svarar ”det är ju jag”
– Jaha, vadå jag, undrar jag? ”
Ja JAG” svarar hon lite förnärmat, och jag svarar:
– ”Jaha och?”
Nu rycker Fia in, det är ju Nathalie, känner du inte igen henne?
– Eh, nä.
Nathalie är vår yngsta dotter, säger Fia.
– ???
Snacka om att göra bort sig. Jag kände inte ens igen mitt barn.
Jag fick en blängande blick av Nathalie när tjejerna gick in. De hade ju sminkat sig och klätt sig i Rockabillykläder men jag borde ju ha sett att det var Nathalie.
Jaha var det så det var.
Samma sak händer när det kommer folk på besök på min nostalgimack. Många känner jag igen men vet inte vem det är. Vi var ute en dag när det kommer en motorcyklist på besök och han känner mig och pratar om att det var länge sedan.
Vi träffar på honom flera gånger på bilträffar och han kommer och pratar och är tjenis. Jag frågar Fia om hon vet vem det är?
-Är det ingen du har jobbat med, undrar hon tillbaka?
– Näe, inte vad jag kan komma på. Till slut så måste jag fråga vem han är och det visar sig att vi hade gått i skolan tillsammans.
Blindstyre
Fia och jag var domare på Ladies Run i Hudiksvall några gånger och när vi är på väg in i bilen och ska åka hem så är det en som kommer och pratar och undrar hur det är med oss om vi mår bra och om det bara är bra med barnen.
Han pratar länge och jag försöker hänga med i samtalet men fattar inte vem det är. Han måste nog ha funderat om jag var sur eller nått när jag bara stängde bildörren. När han gick frågade jag Fia vem var det där?
– Ja, det är en släkting till dig.
– Va? Vem då?
– Ni är kusiner, kände du inte igen honom?!
– Näe.
