Totalskrotade det trafikförsäkrade rodbygget på första resan.

Den nylackerade 32:an rullades ut och startades. Inge lade i driven och rullade iväg. Två minuter senare spann den loss, fick ett kast och drog in i ett betongfundament där den slog runt så både framaxel och bakaxel slets loss från ramen. Totalskrot på provresan. 

Inge Staafs bilbyggande började inte bra. Först byggde han om en Fiat från 1956 så besiktningsmannen skrek rakt ut.

– Den här kommer du aldrig att få igenom, gormade han.

Elektrikern och styr&reglerteknikern Inge gick då direkt på en 32:a femfönsters coupé.
– Jag hade sett en 32:a cab i Bispgården och gillade den, säger han.Fiaten hamnade på logen och av Micke Ståhlman köpte Inge en femfönsters coupé plus chassie och motor.

Han skruvade mödosamt ihop allt till en färdig rod, lackerade, tog en billig trafikförsäkring och ……satte hela rasket i ett betongfundament första dagen.

Fiaten på logen fick sällskap av Ford 32-skrotet.

?????????????????????????????!
Men vad fasen! Du skriver ju så Inge verkar vara jordens klant!  Du Krantz som brukar vara så positiv till de entusiaster du avbildar?!
-Ja, jag vet läsare men . . .  jag kommer till det positiva nu.
Detta var då. Ett liv senare känner man spontant:  Men oj, vad hände Inge !?  Du blev alltså inte golfare av allt det där i början?
Inge ler.
– Nädå, jag hade ju köpt Tudoren innan. Det var väl -95 tror jag som jag köpte karossen från Överkalix.
Nu gick det ju lätt. Jag hade plats i garaget då 32:a coupén också hamnat på logen och jag hade ju lärt mig hantverket.
–  ”Nu gick det ju lätt”!!! ???
– Bilfolk alltså.

Röda Mercuryn har vi skrivit om tidigare här. Över till roddarna.
– Tudor’n går kanonbra! Jag har kört ifrån kompressormatade bilar med den, säger Inge och jag blir alldeles nervös av att han inte lutat gasa.94-95 höll jag på med motorbyggande och till Tudor’n satte Lasse Eriksson ihop en borrad Cheva smallblock alltså 355 c.i.  Med Musse Piggtoppar och kam blev den liksom en hottad 350 LT1  som original var på 370 hästar.  En klassiker. Sitter en mekanisk fördelare där på gammalt vis.  En åttatums Fordbakaxel med 4,11:1  är  upphängd i en tvärställd bladfjäder.
Inge gillar ämnet och det glöder bakom glasögonen när han berättar:
– V8:an varvar lätt 8.500 rpm och skjuter iväg Forden från 1932 på ett sätt som fått kompressormatade bilar med elektronisk tändning och fix att hamna på aschlet.

Karossen har originalstuk. Den engelska instrumentbrädan ger mer plats, Gene-shiftern ger tajtare lägen och SAAB-stolarna från Sybo ger en bekväm resa.Åker man bak räcker inte ordet bekväm. Man har kungligt utrymme.

Buicktrummor på riktigt stoppar rodden.
-Det här är favoriten, säger Inge och fortsätter:
–  Den är rapp, jag åker med dessa Kalle Ankadäck på stripen och årsmodellen är 1932 i papperen. Motorn är fantastisk.
 

– Annat är det med den där.
Han nickar mot en skönhet i form av en ”orörd” 34:a.
– Jag står efter vägen överallt, säger denne lugne man som verkar immun mot krångel.

– Få se nu – 34:an var det ja.

Original så när som på den kromade rutramen. Startar gör den alltid men den stannar efter tjugo minuter.
-Motorjävel, säger han men så mjukt att ordet andas kärlek.

Forden såldes ny i Sollefteå 1934 då med en four banger.  Förste ägaren hette Ingemar Bergman. Bilen kom till Sundsvall 1957 då en Bäcklin köpte den. Den såldes till Håkan Lundström här i Sundsvall som drog till USA på sjuttiotalet.

Motorlegenden och MC-åkaren Sten Thorén i Njurunda köpte då bilen men den kördes inte. Den stod från 1957 – 1966. Inge Staaf såg bilen då.
– Den var blå med svarta skärmar. Det var när jag höll på med Fiaten.
1966 typades den om med hydrauliska bromsar från en Mercedes 190 SL. (!!!!) Orten var Stockholm och ägaren hette Svante Jansson.
Fatta. Man tager bromssystemet från en tio år gammal lyxbil och sätter på en gammal Ford med 33 år på nacken.  Ett år senare 1967 typades den igen, då med V8.
– Svante Jansson var en cooling. Han byggde sig en hotrod medan TV:n var svartvit.

Vi åker i 34:an. Jag har åkt i hundratals roddar men aldrig i en original Ford 34:a.  Går hur underbart som helst.  Ståpäls.
-Jag frågar frågan som far runt i huvudet som en svetsloppa i overallen. Hur fick du tag i denna superbevarade, historiska hotrod?

– Nä, jag … Det kom en kille förbi garaget. Han såg sig omkring och sade:
– Jag vet var det står en.
– ???
– Vad menar du, frågade jag honom?
– Jamen, jag vet var det står en övergiven Ford, sade besökaren
– Jag fick veta adressen i Armsjön och ringde ägaren.Tidigare hade den varit omöjlig att köpa men jag ringde i exakt rätt ögonblick, kom dit, kastade en hastig look och betalade.  Jag ville inte låtsas om att jag var totalt lycklig över priset. Jag bara lastade så fort jag kunde och åkte.
– Ingen hade fått den att gå riktigt. Motorn bara krånglade. Krantz tittar på klockan.
Inte 20 minuter än. Den går ett tag till.  Inge berättar vidare:– Topparna var avrivna och de var tillbehörstoppar från Canada som kickade upp effekten en bit över originalets 85 hästar och det satt en gammal 6V Scintilla superspecialmagnet på den.  När jag rullade hemåt hade jag knappt tittat på vad jag köpt. Jag tänkte:
– Är jag total-lurad eller?  Den kostade trots allt en bra slant.  Jag svettades hela vägen hem. Tänk om det är en plastbil?!  Har blivit på vägen någonstans. Det skulle förklara priset.
– Jag backade in släpet på  gården och kastade mig under den. Nä, den var av plåt. Den var orörd.
-Puhh.


”Motorjäveln” med huven öppen. Vi är hemma igen. Felfritt. Inge har systematiskt bytt allt i bränslesystem och tändning under flera säsonger. Nu senast fugge och ännu en ny rotor.
– Den har gått i tre veckor nu. Jag vet egentligen inte var felet satt.  Det var nog en kombination av olyckliga saker säger mannen med tålamodet som vinner och apropå vinna.
 – Den totalkvaddade coupén har kommit ner från logen och det är nu jag kommer till allting.

Vilken fantastisk rodman Inge Staaf är! 

Coupén står i garaget som förr! Inge har meckat sig igenom mörkret och brottat ikull Murphy.  Han har behållit kylan över decennier, saxat uppförsbacken och vinner så det värker här i år 2020! 

Yeahh, något för oss att ta efter som ledsnar på sommarjänkaren bara för att styrsnäckan glappar och lådan läcker Dexron.  Kolla på mäster.

Hemin som satt i när det tog stopp på jungfruresan närmast väggen . DeSoto.
-Jag gick en sån där plåtkurs hos Lazze som numera huserar i Californien. Rullade två dörrskinn och fick en dörr av Peter Lund. PlåtConny har grovriktat och Mikael Sundin har hjälp till, för att nämna några, säger Inge.

Den kommer tillbaka. Kanske som en sextioårspresent. 
Blir traditionell med sidventilare från Ford och original, luftiga bromstrummor.

 

Mer på gång. Det som började så illa blev en livshobby med enorm kunskapsbank och massor av fräna bitar monterade och i delar.  Inge Staaf. En klippa.