Rita goes off grid

Hon ses ofta med en bandana runt ansiktet på sin stora gräsklippare. I Floridas hetta håller hon tomterna välklippta och ansade.  Bara solglasögonen syns där hon svänger runt i dammet. – Nu skiter jag i det här, sade hon en dag. Jag flyttar utanför systemet.
Sånt här går inte att läsa utan annonsörer! FATTA!
– Tack vare dessa fantastiska människor kan DU läsa gratis. 
Du som har företag och vill medverka till fortsatta nummers tillblivelse.  Gör som Karlssons.  Greppa ditt ansvar och Annonsera NU.

Supercoolaste Leif-Ivan Karlsson med familj ser till att hobbyn och Krantzens rader lever vidare. Besök Karlssons museum i Tumba. 
Inget gör sig själv.  Det handlar inte om hur många klick din annons får och hur många plåtpluttar du kan kränga till följd av annonsen. Det handlar om något MYCKET STÖRRE.

DU SKAPAR INCITAMENT FÖR  HOBBYNS FRAMTID GENOM ATT GE TILLBAKA.
Ta ditt ansvar för bilkulturens och berättarkonstens  fortlevande.
– Vi snackar långsiktighet serru!
Att fortsätta lägga grunden för fortlevande av den hobby vi växt upp med och älskar.
– NU ÄR DET DIN TUR ATT GE TILLBAKA TILL HOBBYN. ANNONSERA.

Då åker vi igen. GRATIS TACK VARE DE SOM TAR ANSVAR OCH ANNONSERAR.
– Mycket nöje. 

Jag låg vid poolen i Florida och halvsov som vanligt. Januaris höga luft  och klara himmel vecka efter vecka har ett sömnigt välbefinnande över sig.  Föga anade jag att jag två timmar senare skulle sitta i en bil tre dygn i sträck på en trehundramilaresa in i vildmarken och tillbaka.

Människan slamrar med sin klippare på framsidan huset. Den dånar som en korntork på hjul där hon kommer.  Snabbt räjsar hon runt. Hon har 65 tomter att sköta.
 
Nu kommer hon upp på min högra sida och jag vinkar från solstolen. Då stannar hon, drar ner bandanan och ropar.
-Mr Lars, do you want coffee. I have buns.

Rita klipper inte bara gräset hos mej utan är också housekeeper och efter tio år har vi blivit kompisar. Nu har hon köpt bullar och undrar om jag vill ha kaffe.
-Va, säger jag och försöker få min svettiga rygg att släppa från plaststolen. Hon är redan inne i huset och fingrar på bryggaren.

Jag hasar över till trädgårdsmöbelbordet och hon hoppar runt med servetter och koppar och kladdiga äppelsyltbullar. Kaffet hälls upp och hon skrattar åt den bleke svensken som kisar nyvaket.
-Du, säger hon.  Jag slutar hos dej nu. Jag skall flytta off grid. Har ett stycke vildmark på gång i Tennessee. Mitt boende här ska säljas och sedan drar jag bort från allt.
Off grid är en rörelse på frammarsch i USA. Googla på youtube så fattar du. Det handlar om människor som ledsnat på statens inflytande och flyttar ut i skogen utan el, utan vatten, utan telefon skapande sig ett eget place med hagelspruta, solpaneler och vattenkraft från bäcken.

Och nu skall Rita dra off grid.
Hon häller upp mer svagt kaffe åt mig och berättar:
– Jag drar 150 mil norrut i eftermiddag.  Ska kolla på 16 hektar som inte har någon adress. Området kallas djävulens rygg av ortsborna.
– Jag har besökt flera ställen till salu men de har varit för nära bebyggelse. Det här skall vara rena vildmarken inne i Tennessees djupa skogar.  En tjejkompis skulle hänga med mig men hon freakade ur igår så . . . det blir litet långt att köra 300 mil dygnet runt men jag sticker ändå.Jag hostade till och fick kaffe på låret.  Rita for upp och släckte ”elden” med servetter och kall disktrasa.
-Det är lugnt, det är lugnt sade jag. Bryggkaffet är bara ljummet.
– Oj, oj, oj Mister Lars ömkade hon sig och så har hon hållit på i tio år. Alltid hjälpsam och alltid på pass för att hjälpa och ställa saker till rätta.  Jag såg på henne. Kanske var det min tur nu.

– Jag kan hänga med dig och hjälpköra, sade jag.  Vi kan turas om. 300 mil är långt och spänningen med att du skall köpa mark och allting. Du är ju helt ensam.
– Äsch, jag klarar mej
– Klart du gör men jag ligger bara här vid poolen ändå.  Jag kan hjälpa dej för alla gånger du hjälpt mej.
– Hon stelnade till. Rättade till baseballkepsen och sade.
– Det skulle vara bra att vara två men jag kan inte begär . .

Ett par timmar senare satt jag i Dodgen på väg norrut. Vi skulle vara på vägen i tre dygn i sträck.  I Georgia hörde vi ett slammer. Rita var ute med fälgkorset. Hjulen satt fast. Jag hittade ljudet. Dragkroken är på amerikanskt maner inte helsvetsad utan sitter med en sprint. Därifrån kom ljudet. Allt väl. In i bilen vidare in i natten. Vi måste vara framme vid lunch i morgon.

Tankning i Alabama. Jag har följt Ritas GPS i en oändlig  dans på småvägar i mörkret. Hon har sovit några timmar.

Hittade en hatt till min dotter Ellen på macken. Floridavärmen borta. Kallare här. Lånad jacka.  Hemin mullrar. Iväg igen. 
Solen går upp. Krantzen har varit vaken hela natten.
Bara de anställda behöver tvätta händerna efter toabesök, jaha.

Gratis våfflor. Vad är det för dag idag?
-Onsdag, säger Rita. 
Ok, då blir det frukost XL med fria våfflor.

Lägger mig. Rita kör in i Tennessee medan jag sover.

Vaknar. Fotar från baksätet och klättrar fram. Landskapet har ändrats. Större, vidare ödsligare.

-Men det där var väl avsides och  på vischan Rita?
– Nä, för nära vägen.

-Därdå, ensam på kullen med skogen bakom och en propantank utanför fönstret.
Hon tittar klentroget på mig.

– Där då. Kossa mu och en bäck och allting.
– Du fattar ju ingenting, säger Rita.
Vi rullar på. Vägarna blir mindre och mindre. Till slut gungar vi fram i tio km/h utan att se en käft på en halvtimme.

-Det här ser lovande ut, säger hon.

Vägen består av smet och vattenpölar. Mäklaren dyker upp. Området är obefolkat, har inget postnummer, ingen adress och ligger inne i skogarna mellan oändligt böljande dalgångar, höga platåer och långa sluttningar.

Ser ut så här. Det gröna är sluttningen som reser sig på andra sidan dalen. Däremellan går marken ner i  en djup sänka. Dal efter dal, ridge efter ridge.

Man får arbeta sig fram i lövsly och snår. Rita är överlycklig.

Djävulens rygg. Vägen stupar brant ner. Fyrhjulsdrift är ett måste.

Nere i sänkan. Rita studsar fram. Ödemark. Det här är himmelriket ju!

Störtfloder av vatten river hål i marken på våren.  Ingen permanent bäck men en rasande ström korta tider på året.

Rita kollar mottagningen på sin telefon. Heldött. Inte en plupp. Soprent.
-Toppen, säger hon. Jag köper stället.

Nyblivna markägaren Rita tittar till sin tomtgräns. Här skall hon bygga hus, förråd, solcellsanläggning, borra efter vatten och anlägga avlopp.  Här skall hon leva lycklig utanför samhällets tentakler. Glöm räkningar och försäljare. TV-reklam, politiska debatter och svarta rubriker.  Här skall hon värma sitt kaffe med 48 volt från UV-batterier, plantera ärtor och låta duschvattnet få sin värme från solen.

När vi åker därifrån har en bil parkerat ett par kilometer bort. En man kommer gående. Han har en 357:a på höften.
– Vad gör ni här, frågar han?
– Jag har köpt marken längst bort vid dalen,  säger Rita.
– Jaha, välkommen då men akta er för skallerormar. Jag har precis skjutit två stycken här på mina ägor.
– Han pekar in i ingenting förutom ett skymtande tält obetydligt större än en keps.
Han låter oss åka.  Rita kramar ratten med raka armar och ler nöjt.
– Perfekt ranger i skogen, säger hon när vi åker vidare.

Vi kommer ut på asfaltvägen och kör mot det som skall bli stället där Rita provianterar i framtiden.  Samhället befolkas av pickisar och män i snickarbyxor.

-Jag gillar detta, säger Rita.  Bort från storstäderna. Tillbaka till det riktiga Amerika. Här känner jag igen mig. Rita är från Michigan ursprungligen. Hon lärde sig köra pappas truck bakom gården. Hon var så kort att pappa satte klossar på pedalerna till lillflickan.  Klart elvaåringen skulle köra pickup.

Det gamla USA livs levande 2019.

-Jag har egentligen aldrig trivts i Florida, säger hon. Grinden med försvinnskyltar bekymrar henne inte. 
Det sitter säkert en good ol’ boy därinne.  Kanske en krigsveteran som bara vill vara ifred. Jag vinkar litet till honom så blir han glad.

Ligger i baksätet igen. Rita har hittat hem, tänker jag.
Frukost någonstans. Hon tvingar upp mig på tailgaten.  Måste få sova i  en säng.  Nittio mil hem.

Restaurang på logen om 5 km. Vi kör förbi.

Tennessee dirt på väg tillbaka till Florida.

Hittar en skrotgård. 
Tidlöst land och på jeansen fastnar . . .

. . .  bomull.Natt igen och pizza on the go.  Det blev grumligt på slutet men vi kom hem, hon fick sin mark och sin dröm.  Går inte att kontakta längre. Hoppas du har det bra Rita.