Inga reportage får så mycket uppmärksamhet från er läsare som strövtågen på den 25:e breddgraden. Så här kommer ett till. The Florida hang out.
Bäst på lister och krom, rostfritt, rikt eller nytillverkat. Grymt place.
Man skulle nästan kunna tro att ni inte är bilintresserade. Om jag inte visste bättre skulle jag läsa in att ni ruttnat på fyra hjul och en 350 mellan benen.
– Rambenen.
Det gensvar mina enkla slalomåkningar i den amerikanska bilkulturens fondvägg har noterats. Nu när hela jorden blivit förkyld och alla flygplan är sängliggande är det dags att resa fritt med Worldkustom. Fara gränslöst. Åka gratis. Kom med på framsätet. Cabben är alltid nere.
-Krantzen bjuder.
Året är 2019 och solen tvingar på rödskinnet Krantz solblock 110. Det är som att sätta en postlåda på huv’et. En bieffekt är att man inte åldras.
– Klibb, klibb jamen då drar vi in i härligheten.
Så där, stopp tusen meter från huset och en Sundae med hot fudge på DQ och kaffe. DQ är förkortning för Dairy Queen, en hamburgerkedja och grejen med ”min” DQ en kilometer från huset är att de har bord ute. Det är aldrig någon som sitter där.
Florida är hett! Bord ute är dumt. I Sverige en självklarhet på sommaren. I Florida är iskall air condition inomhus bakom mörktintade rutor en självklarhet men DQ på Skyline Boulevard har några bord ute.
Slänger ner mig. Jag sitter sju meter från gatan på en liten höjd och glor på trafiken.
Underhållning De Luxe.
Det brölar och åskar från 20-åringarnas höjda dieselpickisar med sjutums avgasrör och de är många. Du ser fem stycken i minuten.
Jordens tyngsta motorcyklar framförs av 60-taggare.
Tjejer och killar i flipflops. 
Bakvänd keps, solglasögon, tatuering på överarmen och riggen är total.
-Jag älskar det här landet.
Sölar kaffe. Jag kan aldrig lära mig dricka ur plastlock med pip. Bonnevillen kör själv. Jag lyssnar på No getting over me med Ronnie Milsap. (Högerklicka och välj ”öppna filen i ny flik” så kan du lyssna samtidigt som du läser. )
Bonnen drar på som tusan norrut längs Tamiami Trail med alla broarna över Caloosahatche river och påföljande vattendrag
De är fyllda med segelbåtar, fiskebåtar och färjor i de vitblixtrande solkattvågorna. Mr. Pontiac girar vänster på El Jobean jag stampar på bromsen mitt i flytet.
-Vad tusan?!
Radiostyrda modellbåtar med ettriga metanolmotorer!
Jag är en sån sucker for radiostyrt.
Det älskade torpet i Ullånger mäktade inte med denna utgift när jag var barn men jag läste allt om balsaflygplan, bogserbåtar som kunde tuta och avstämda racerbåtar som flög över vattnet.
Jag har tidigare tagit er med på Cape Corals flygplats för modellplan där det är full aktivitet sju dar i veckan.
Här fanns en sjö med bilar parkerade runt och båtar på släpvagnar som varvade 20.000 r.p.m och ungarna lekte . . .
-Nä, inga barn i sikte. Sjuttioåringar var det som befolkade pölen. . .
. . . och alligatorer. Jänkarna har stor tilltro till sina gummistövlar. Åkte vidare.
Hupp bilträff!
-Ja, just ja. Det är ju söndag förmiddag. Tiden då du har störst chans att se gamla jänkare i Florida.
1947 Plymouth Perplex De Luxe. Hur menar du nu Krantzen? Perplex?
Jamen, vad är signalen här? Vad skall jag som betraktare känna?
1. Karossen är orörd utan att vara en originalare.
2. Lakepipes säger lowrider men bilen är inte låg.
3. Navkapseln andas sextiotalscustom med schackrutor och bullit och bredställ men bilen är från fyrtiotalet och har trottoarvarnare a’ la putsbög jag-är- jätterädd-om-finbilen.
4. Skärmens text lovar femtiotalsmusik och heta nätter i baksätet men framför dörren hänger ett sakralt, kristet förtecken.
Sammantaget:
Come on over baby petting och party all night long på tvären halleluja i farfars paradbil De Luxe custom, lowrider veteran?
– Que?
Vi tar något som är lätt att begripa istället. Den här tjejen älskar sin gris. Jag träffade henne på en gristävling intill båtarna. När hon köpte honom var han bara en liten kulting. Idag är han tungviktsmästare som fått pris. Grymt!
Han har blivit litet divig det har han. Alexa ville väcka upp honom men Worldkustom fattar grejen. Det kostar att ligga på sågspån. En champion hur som helst var han och Alexa skulle sälja’n.
– Ska du sälja honom, din älskling?!
– Japp, Jag skall köpa en get.
– Perplex.
Mot cabbens stekheta galonsäte och vidare. Jag bara älskar Floridas välordnade Convent Centers / Fair Grounds med planerade grönområden, svängda, vida trottoarer och jätteytor var man går. Generöst, påkostat, inbjudande och så vackert. Alltid.
Sedan blev det dagens jobbigaste. Förbaskade Pontacen hittade en El Camino till salu. Indianen backade upp och hällde ur mig på garageinfarten.
Bilnäcken vet att jag är svag för de små lastbilarna från Chevrolet. Särskilt 1968, 1969. Detta var en 69:a. Det ser du på parkeringsljusens placering. 1968 satt de bredare isär. 
Bilen var i det närmaste rostfri. Jag kröp under och försökte hålla 100 kilo svävande mellan bakaxeln och pavementet på bootsens spetsar och handflatorna i det jag rödsprängd försökte titta uppåt med veckad nacke.
– Gick dåligt. Föll ner på fettet efter 7,9 sekunder men bilen var spotless under.
Det värsta. Nä, förresten det näst värsta var att det var rätt pris. Bilen hade ingen nummerskylt och det betyder på dessa breddgrader att säljaren inte har råd ha den försäkrad och då kan han heller inte ha den på tomten utan tag = han vill sälja snabbt. 12.800 blir 9.500 om du har bunten i fickan. Det var det näst värsta. Nu kommer det värsta.
Det värsta är att Krantz har köpt fulgrå cement, underliga sågar och osexig isolering till värdet av tio underbara El Caminos och har ungefär 300 kronor till glass på DQ kvar på nöjeskontot.
– Tvångskörde Dumbonnevillen därifrån.
– Vad skall du visa mig sånt där för, skrek jag på ångermanländska, skruvade upp Vince Gill i stereon och plöjde ut på 41:an med en hand på cowboyhatten.
Drog av på rampen ner mot inte vet jag nåt håla och blev genast glad. Den parkeringen alltså.
– Jag bara älskar sånt här.
Stod en stund på tomgången och bara njöt.
– Livet är bra gött i alla fall.
Där inne i ett av hotellrummen bodde en tjej eller kille som tänkte själv i morse.
Börjar bli hungrig . Snurrar in mig på backroads. Kanske skulle ha låtit Bonnevillen bestämma i alla fall. Frågade en kvinna efter vägen till mat.
Hittad Texas Longhorn. Pontiacen var också hungrig.
Tankade för 4.50 litern. Det är eftermiddag.
Gled på driven och tomgången längs gatorna ingen åker på. Stannade. Tog en bild.
Har du sett något liknande? En beatchrullstol med cup holder för sunny relaxation.
– Amerika gör det igen. Överraskar. Varje år, varje vecka, varje dag.
Kom ut vid en parkeringsplats. Det där var ingen Ford Perplex.
Den här var härligt tydlig. Centerline, raka rör genom innerskärmarna, slicks och svartfärg på burk från Tractor Supply. Jag ville ha den också. Och trailern den stod på och dragbilen.
-Men det finns väl inga bilar kvar i USA?
– Vi svenskar har väl dammsugit allt, säger Raggar-Rolle som har alla Colorod och Power Magazine sedan 1976 men inte varit bortom Oslo.
USA är alltid där för dig. Just nu när du läser detta, i morgon, förra veckan, på julafton 1971 och när du landar nästa gång.
– Vänligt, välkomnande, mjukt, alltid med den oändliga solen.
– Jag älskar dig Florida.
