Samma kassettband i raggarbilen i 27 år.

Sillen har ett enda band i bilen. Det sitter i bandaren och startar automatiskt när man vrider om tändningsnyckeln. Under större delen av sitt vuxna liv har han haft samma C90 i cruisingbilen.  Det går på autoreverse runt, runt. 

Är ute och åker med Sillen från Gnarp. Han heter egentligen Jan Silén och har en taksänkt 1955:a Buick. Ja, det är han som skriver kåserier i Worldkustom. Idag skjutsar han mig i PT Cruisern.  Vi är på väg till Bergsjö och skall göra reportage.

Jag berättad om mina Spotify-listor med möjlighet att ta med musiken vart man än befinner sig. Om möjligheten att dela mina listor till vänner, följa andras musiklistor och att få förslag på ny musik utifrån det man lyssnar på.

– Jaha. Jag har haft samma musik i bilen sedan 1995 jag, säger Jan Silén som han heter på riktigt.
Det blir tomt i huvudet. Kommentaren är så olikt allt annat jag hört att det uppstår en vakuum. Efter en svart sekund frågar jag:

– Vad sade du nu?!

– Jag har haft ett och samma band i Buicken i 27 år. Det räcker bra.
Jag blev tyst igen. Vem är den här människan jag åker med egentligen? Vi har känt varandra i tjugo år men jag vet inte vem han är.

Här är hans egna ord
Jag bytte åt mig Buicken den 23/12-95 som en bra julklapp åt mig själv. Det sitter en skaplig ljudanläggning i bilen i alla fall efter nittiotalets mått.  Kassettbandspelare, slutsteg med kylflänsar, 120 watts högtalare och två jättebashögtalare. 

Här är högen med skivor som bandet är inspelat ifrån.

Nu skulle det bli Rock’n Roll i Buicken. Ett gäng LP-skivor med de rätta rocklåtarna letades fram och spelades in på ett C 90 band som döptes till ROCK. Inte rockmusik eller Rock’n Roll lutan bara Rock. Gamla hemmastereon kom till användning vid inspelningen.  Mina favoritskivor räckte nästan till de två sidorna på C 90 bandet. Det blev 3-4 utfyllnadslåtar på slutet.

När jag hade haft bilen i  tio  år kom jag på mig själv att jag aldrig hade bytt band i bandspelaren. Några år senare hade jag hjälp av Edwin Edwinsson från Voxnabruk i Edsbyn att spackla på Hanomagen, ett custombygge jag håller på med alltjämt. (Längst in i garaget)

Vi tog en åktur i Buicken ibland och jag berättade för honom att jag hade spelat samma band i 16 år.
-VA???? Har du inte bytt band på 16 år??? Tokjävel!!!

Så såg Buicken ut när jag köpte den. Det har hänt mycket på bilen men ingenting i kassettspelaren.

Passerar 19 år.
Han var här och hjälpte mig lite då och då under några år och brukade fråga:
Ska du byta band i Bucken till sommaren? Svaret blev ”nej”.
– Nähä, sa Edwin  och skrattade och då hade jag spelat samma band i 19 år. Jag träffade Edwin igen för två år sedan och han frågade om jag hade bytt band. Nej blev svaret.
-Nähä vad konstigt,hmm haha.

Nu har jag spelat samma band i, ja det blir i 27 år till sommaren. Krantz brukar också kommentera mitt band. Det är en speciell känsla när man tar första turen med Buicken på våren och får lyssna på bandet igen. Jag vet precis vilken nästa låt på bandet är. 

Kunde inte sova
Krantzen vaknade på nätterna och tänkte på Sillens band.  Hur många varv hade det gått? Hur såg det ut? Var det ett spänstigt Chromdioxid eller ett slakt BASF? Vad var det för låtar? Till slut upptog det större delen av mitt lösa tänkande.  C 90:n flöt upp som en boj som skymde allt annat. Jag blev tvungen ringa Sillen.

– Okey, hör nu här.  Jag måste få sinnesro.
-Jaha, vadå då?
Samma band i 27år. Du måste ju vara ensam på klotet människa. Vad är det på bandet?
– Rock, sade han. Mina skivor.
– Åsse litet Bonnie Tyler som utfyllnad på slutet för jag tyckte hon var så snygg på omslaget.
– !?

Han lade på.  Veckorna gick.  Jag hörde på mitt Spotify och tänkte på Bonnie Tyler. Jag blev inte fri kassetten.  Jag fick ringa igen.
– Hörrö, kan jag få spela in bandet?
– Varför då?
– Jag vet inte.
-Du vet inte?
– Nä, inte annat än att jag måste lyssna på det.
– Men skivorna var böjda  när jag spelade in så stiftet hoppade på en del låt ….
– SKIT I DET, jag vill lyssna!
– Du får inte slarva bort det. Minns du hur du slarvade bort bilnycklarna.
– Suck, det var tio år sedan. Får jag låna bandet nu?

Några veckor senare satt jag i hans kök som en febrig lama. Jag skulle få låna bandet.
Hemma hade jag redan letat fram mitt gamla kassettdäck och slangat in det i datorn.

Jag fick trycka på EJECT och ta ut bandet som suttit där sedan 1995. Jag fraktade hem bandet inuti en påse i en annan påse som vore det guld.  Jag spolade hela B-sidan så det skulle börja på rätt sida alltså sida-A precis som Sillen spelat in det, tryckte på REC på datorns inspelningsprogram och på PLAY på kassettdäcket.

Sedan satt jag förtrollad i nittio minuter.  Stiftet studsade direkt i första låten. Gamla låtar, kända låtar, rasp och hopp och hesa Bonnie Tyler. När det var över sparade jag inspelningen på datorn som en MP3-fil och kände lugnet infinna sig.

Vad som än händer…
Avmagnetisering, brott, bandsallad eller … Jag minns en gång när jag åkte med en kompis i unga år. Jag gillade inte hans band i bilen så jag tryckte på EJECT, tog bandet och slängde ut det genom rutan. Tänk om Sillen får en sån dåre i bilen men vad som än händer nu är kassettbandet ”Rock” räddat för eftervärlden.

Går och längtar att få spela MP3-filen i raggebilen i sommar.
– Sillens C90 slår Spotify.

… och här kommer Sillens band som MP3 så alla kan lyssna. 
Only in Worldkustom

Sillen undrar om det finns någon mer som spelat samma band oavkortat i 27 år.

Gaaaahh! Det hände en grej. 
Sillens kultband tappade originaletiketten när jag tog ut det ur bandaren.  Tog hem den varsamt i mobilfodralet. Sedan tappade jag bort den lilla remsan här hemma. MEN etiketten dök upp efter två nervösa veckor.