Miljöpelle

Året var 1984. Sommaren kom och Myran var höggravid. Vi skulle få vårt första barn. Huset var nybyggt och tomten en lervälling.

Kanonservice. 

Kreditivet hade öppnat ett svart hål i ekonomin och Cadillacen stod mumifierad i garaget. Att köra med den var bara att glömma. Jag hade lyckats behålla den, det var stort nog.

Tidigare hade man haft raggarbil och vinterbil.
Vinterbilen kunde vara vad som helst. Hål i dörrar. Slut sommardäck. Väck koppling. Den hade inget liv efter maj. 

I maj skrotade man den och tog ut jänkaren till vardags och till fin.

Ny tid. Pappabil
Men nu var man pappa. Nu måste man ha en anständig kärra med samma färg på alla dörrar samt vinterdäck OCH sommardäck.

Olika bilar varje kvartal.  Köpte en frontsmällad Rekord-74 av en arbetskompis och riktade framvagnen med slägga. Letade framskärm med innerskärm och frontplåt i samma färg som bilen och svetsade ihop så den lille skulle ha en anständig bil att åka i. Pappbil check!

Babysen kom ur från BB Sundsvall på en masonitplatta med handtag.  Babylift. Jag hade plockat ut passagerarstolen och ställde babyliften direkt på en överbliven bit, grön våtrumsmatta mellan skenorna vilka utgjorde fäste för den urplockade stolen
-Hur bra som helst.

När Myran var ute själv slapp hon krångla in plattan i baksätet.  Hon öppnade bara passagerardörren och hivade in junior på golvet.
– Bälten och barnstolar var för slipsnissar.
In med grabben på golvet. Där hade han det bra. Från förarplats hade Myran full koll på’n.
Man fick vara litet försiktig med golvvärmen bara så man inte grillade fontanellen.

Var jag ute och spelade hade jag instrumenten inne i bilen och tryckte upp babyliften med Alfred på  hatthyllan i bakrutan.

Pengarna tog slut i mitten av månaden och barnbidraget den 20:e var räddningsplankan fram till lönen. Allt var nytt, bottenlån, barnbidrag, åretruntbil och Lapis. Jag var 24 och livet handlade om att ”greja sej”.

Det oerhörda
Mitt i allt krigande detta kom dråpslaget som fick verkligheten att svaja. Det oerhörda höll på att ske, det otänkbara. Allt var ju väl och den nya familjen kämpade för att passa in men så kom piskrappet från högre ort. Man förstod ingenting. Vi var redan ekonomiskt riskutsatta för att inte säga utblottade.

Nu skulle vi dräneras på kulturen? Nu skulle de djupare värdena tas ifrån oss? Denna glädje som hade varit en fri tillgång i markerna, som utgjort utflyktsmål och berett oss andrum. Jag tänker på skogens prydnader. De gamla bilarna. Bland spädbarnsbilder av den förstfödde i albumet finns två uppslag med skrotbilar. Det nya livet var viktigt men också den nya döden.

Sjuttiotalets Håll Sverige rent.
-Men, vi hade ju redan haft en korkad Håll-Sverige-Rent hysteri på sjuttiotalet!?
En galenskap som redan tagit alla fina byskrotar ifrån oss och som för alltid berövat oss Isabellorna och Kapitänerna. Den smärtan från mopedåldern värkte ännu och nu kom detta!  Ska kuvningen aldrig upphöra? Ska folket genomleva en ny, nationell våldtäkt på kulturföremål?

Såg Myran allvarligt i ögonen
Den nya familjen hade knappt råd att tanka, än mindre slösa med framkallande av bilder. Jag såg Myran i ögonen:

-Jag måste göra detta, sade jag, tog Instamaticen från skänken, gick ut och startade den gröna Rekorden.
Hon sade inget. Kvarts tank, det skulle inte bli någon lång resa. Vi behövde soppan till annat. Jag besökte tre byar. Under stor sorg tog jag dessa bilder en sommarkväll 1984.

Frihetsbilarna nedan fotade under en timme.
Tre byar! Man kan förställa sig skövlingens omfattning över hela riket. Tusentals Duetter. Hundratals Chevor, Fordar och Chryslerbilar. Det som förundrade mig var hur mina grannar duperats att dra fram bilarna till vägen? Varför forslade de inte rikedomen längre in i skogen när de hörde om denna skövling?

Sverige mot svenskarna
Det var ett mästerstycke i psykologisk krigföring mot det egna folket. Ungefär som batteribilspropagandan som härjar i ditt bredband nu  2021.

Det radiostyrda Sverige
Radiostyrda av Sveriges Radio 1984 drog de fram guldet till vägen för den ryslige att bortröva för alltid. Den ryslige i modern tids största kultursvek, Miljöpelle.

Den nya döden. Vi hade redan berövats våra byskrotar. Nu svepte en ny desinformationskampanj med en ny kulturskövling över det svenska folket.

Under stor sorg togs dessa bilder en sommarkväll 1984. I bakfönstret låg en vacker, benvit telefon med nummerskiva. Den tog den unge fotografen hem.

Stolta bärare av friheten. Den nya friheten som gav den lille mannen möjlighet att resa och uppleva. Representanter för demokrati i sin vackraste form berövade på all värdighet i högar av hopfösta kadaver.

Det fanns undantag. Människor som var förmögna att tänka själva. ”Får ej röras” stod det sprayat, Ett tydligt budskap till Miljöpelle. Bilen var en 1946 Hudson. Efter detta försvann bilen spårlöst. En skräckhistoria cirkulerar om en Chev 57:a som råkat parkera längs vägen och blivit krossad. Blev denna också bortforslad i rovjakten?

19 år senare ”finner” min numera avlidne vän, fotograf Kent Åberg, en Hudson. Texten på sidan avslöjar att det är samma bil. En överlevare. Bilen var flyttad men kvar i samma område och året var 2003.

Så mycket värt att bevara borta för alltid. Bilderna är tagna inom ett område av 4 kilometer i Gussjö i Västernorrland.
– Man kan bara tänka sig hur många skönheter som försvann nationellt.