Det här är berättelsen om en bigblock Chevy och två unga pojkar, en svensk och en amerikansk. Tillsammans skulle de komma att bevara en kulturskatt från tiden back then i hjärtat av det Amerika vi alltid drömmer om.
Nej, läs inte detta om du har bråttom. Spara. Frilägg tid, koka kaffe och njut. Vi kan läsa ut mycket av dokument som följer med bilarna men Worldkustom har, med hjälp av Per Johansson, gjort mer än så. Vi har spårat den ende ägaren till Texas, USA och fått en unik intervju med Leonard Posinski, idag en gammal man, men en man som minns sin första bil som var det igår.
Myggdörren slog igen bakom Leonard Posinsky. Eftermiddagens långa skuggor gav svalka i det han stegade lätt över gårdsplanen i Tomball, en håla i södra Texas fem mil norr om Huston. Det var sommaren 1965, som Bruce Springsteen sjunger. En lång het sommar för 18-åringen som just skulle sluta High School. Han skulle inte plugga vidare. Mor hade inga pengar och han ville inte heller. Körkort hade han haft sedan länge och på järnverket hade några gubbar pratat upp honom så när han kom till personalchefen på intervju sade han bara:
-Well, så långt jag kan se pojk kommer du att ha häcken full att nå upp till allt som sagts om dej, du är anställd.
Tomball Texas.
Nu hade han jobb innan skolan slutat och papperet i handen var hans allt just nu. Han hade gått in till mamma som tidigare undrat vad han ville ha i gåva när han gick ut skolan. Leonard visste att familjen inte skulle kunna ge honom något så han sade:
-Mor, den största gåvan du kan ge är en signatur på det här papperet. Det kostar dig ingenting men ger mig allt jag vill ha i den här världen, en ny Chevrolet Impala.
Med fast jobb kunde Leonard ta ett billån utan borgen om föräldrarna samtyckte.
Efter några år började framvagnen säcka. Leonard åkte till en chassiefirma och fick specialfjädrar tillverkade med ett varv mer samt utav tjockare stål.
Hon hade skrivit på och han studsade i dammet mellan den stora eken och hönshuset. Dagen efter stod han hos Mr. Ford´s Chevrolet Service i Tomball Texas och fyllde i en order.
-Det här är den sista svängen jag tar hem 65:orna så du skall få en bra pris, sade säljaren.
Visste inte vad en 396:a var.
Efter en månad ringde säljaren:
-Du, de där 327:orna på 300 hästar är slut. Kan du ta en 396:a på 325 hästar istället?
-En vad för något, sade Leonard?
-En 396:a, vet du inte vad det är, det är nyaste nytt grabben. Senaste tekniken i en gigantisk bigblock. Dom har en i lager och med manuell låda som du ville ha, en blå, det blir 50 dollar extra. Ska du ha den eller inte?
-J-jag tar den, sade Leonard som fick åka till dealern och be om broschyrer på motorn.
Hitech 1965. 325 hästars Turbo Jet 396:a. Första året för den hypermoderna bigblocken efter den mystiska 409:an sprungen ur 348:an som kom 1958. Leonard fick betala 50 dollar extra, något han aldrig ångrat. Notera hans luftrenartrimning som tillsammans med dubbelbrytarfördelare kom dit efter racet mot GTO:n.
Tisdagen den 17 augusti 1965 minns han som igår. Det var den största glädje han någonsin känt ute hos Chevadealern. Bilen hade kommit. Han hade läst och förstått att motorn var något i hästväg och nu satt den i hans bil. Han öppnade huven, såg de breda ventilkåporna och han darrade. Ingen, ingen hade en sån i stan.
12.000 mil. Mer hann inte bilen rulla innan den ställdes undan 1974.
Radion spelade sommarplågan King of the Road med Roger Miller och Leonard knäppte med fingrarna när han körde. Han tog det lugnt i början men snart att han fått kläm på växlarna och han noterade att bilen stöp vid full gas. Han åkte till en verkstad som hissade upp bilen. Bilen hade ett grovt avgasrör.
-Nä men du vet att… du här räcker inte, sade den äldre mecken. Du måste ha dubbla rör till den där enorma motorn.
En ny tändkabel. Annars behövde bilen inget. Original grenrör sitter kvar. 3399 dollar kostade bilen totalt. Leonard lämnade 206 dollar i handpenning. –Den gick alltid perfekt. Svek mig aldrig, säger Leonard.
Leonard försökte själv montera ett men gav upp. Det fanns inga som passade det annorlunda grenröret så han åkte tillbaka och fick ett specialtillverkat med särskilda dämpare och allt.
-Du vet man tog alltid av luftrenaren när man skulle gasa, säger Leonard.
-När jag skruvade av den , satte mig i bilen och gasade fullt med det nya avgassystemet … det var någonting fantastiskt!
Ettan och plattan i mattan. 396:ans vrid lyfter hela fronten och höger framhjul hänger lätt i hjulhuset. Bakaxeln är 12 bultad och diffbromsad med 3,31:1 i utväxling.
Pass på. Per Johansson fullgasväxlar, tvåan är på väg. Två pedaler i golvet. Synkringarna i M21:an bytte Leonard på sjuttiotalet.
Fullträff, tvåan går i, bilen sätter sig på bakaxeln och skjuter iväg. Kolla det leendet!
Från den dagen var det ingen som tog mej.
Impalan körde ifrån allt i flera års tid. Många ville dra mot mej och det fick dom väl men när jag lade i tvåan bara försvann dom.
Nu har Leonards minne vaknat och vi låter honom berätta:
Original varvräknare med rött från 5100 varv på bigblocken. Hur utomordentligt coolt är det. Dessutom originalradio och extra klocka.
Boy, en kväll var vi ute och jag körde 90 kilometer på en liten smal asfaltväg i regnet. Jag såg inte vägtrumman och puckeln så bilen lättade och när den landade var det slut på asfalt. Det var en grusväg som var bara lera.
När Leonards dotter fick diagnosen cancer vid tre års ålder 1974 startade ett långpendlande till sjukhuset. Allt annat blev oviktigt och den törstiga racern i energikrisens USA ställdes undan till förmån för en mer ekonomisk bil. Dottern är idag frisk.
Bilen sladdade men jag höll den på vägen men den gled mot diket . Kompisen kastade sig ut och tryckte mot bakskärmen medan jag gasade så den höll sig på vägen tills den nådde fast mark. Han hade 2 tum lera på byxorna när han satte sig i bilen. Där fick bilen sitt dop.
Bröllopsdagen i Texas.
Dorothy and Leonard Posinsky, the great state of Texas, USA 1967.
På väg till andra sidan av Huston där vi hade flickvänner, som nu är våra fruar, körde vi förbi några träd i kvällningen. Det var Halloween. Några ungar i träden kastade ägg. Jag fick ett på huven, tvärnitade, tryckte in parkbromsen i botten och vi hoppade ur bilen medan den kanade på låsta bakhjul.
Här landade ägget, Halloween-helgen 1966.
Kompisen hade en stor röd peruk. Det var ju halloween och vi skulle skoja med våra flickvänner. Vi rusade uppför vägslänten bara för att höra en Jeep åka iväg. På backen låg en kartong med 24 ägg av vilka tre saknades. Vi stoppade dom i tid.
Visade rumpan åt allt.
Repan på bakskärmen syns fortfarande efter snart 50 år. Någon repade bilen längs hela sidan när den var helt ny och stod på jobbet. Leonard lackade aldrig om bilen.Orörd nummerplåt såklart.
Mustang 289:or hade ingen chans. En gång kom en Chevy II Nova upp vid rödlyset och varvade. Han hade tre dubbelförgasare upp genom huven. Vi såg och hörde men han verkade vara på en dubbeldate för han hade två tjejer i bilen och jag menar, visst kan jag dra ifrån några grabbar men han hade flickor med sig och ville visa sig … och man kan inte … du vet , det är taskigt att göra bort någon som är ute med tjejer.
Med dubbelt avgassystem funkade inte originalhjulen. Leonard ville ha något annorlunda än de Cragar S/S som alla andra hade. Han valde 14 tums American Racing mags med Firestone radialer – allt orört.
Jag smög iväg men vid nästa rödjus var han där igen och jag gjorde likadant men när han kom vid tredje ljuset och varvade då varvade jag upp motorn också. Jag tog en halv billängd direkt i starten. Jag hörde hur hans bils skrek och sedan en stor smäll. Sedan hörde jag hur han växlade och växlade utan att det hände något. Troligen rasade lådan.
Visst kan man läsa ut mycket av medföljande dokument men Worldkustom gick ett steg längre. Med Pers hjälp intervjuade vi ynglingen, idag 64 år som var ende ägare på bilen i södra Texas.
I Spring Branch City finns en väg som heter Long Point Road. En natt 1968 satt vi på ett fik och drack kaffe när en kille kom in och undrade vem som ägde Impalan där ute.
-Det är min, sade jag.
-han var trevlig och tog också en kaffe och så satt vi där till ett på natten.
Han hade den där nya GTO:n med tre tvåportare och han undrade om vi kunde prova mot varandra.
Utanför fanns ett vägbygge där de lagt 4 filer med ny, grov cement. Vi körde ner i vägbygget och gav järnet. GTO:n tog sex tum direkt i starten och det varade in i mål.
Han kunde inte köra ifrån mera och jag kunde inte hämta in. Vi provade en gång till och då blev det precis oavgjort.
Det var enda gången jag fått stryk med bilen men det märkliga hände, och det kan min kompis Alfred intyga, när jag slängde i tvåan hade jag vänster hand klockan tolv på ratten.
När tvåan gick i for min hand ner ett halvt varv till klockan sex, jag ryckte automatiskt upp handen till klockan tolv igen men det konstiga var att bilen gick rakt hela tiden. Vi pratade om det mycket efteråt sekund för sekund och vi är övertygade.
– Den natten 1967, på den grova betongen, lättade Impalan på framhjulen.
Flera bilar. Per Johansson i Älandsbro hade fräckheten att köpa en rostig Impala från andra sidan jordklotet osett. Idag är bilen en celebritet i stan. Original Texasbilen med bigblock och manuell som går som tusan. Tack Per och Leonard för storyn.
