En jägare i Norrland hittar en av Sveriges första VW-bussar överväxt i en bäckravin. Han tänker såga loss fronten och hänga på väggen men ett par entusiaster bärgar istället vraket som faller sönder vid lyftet. En galen engelsman ser alltihop på nätet, åker till Sverige och köper skrotet. Nio månader senare kör han 320 mil genom tre länder tillbaka till ursprungsplatsen.
Född på nytt! Nio månader tog havandeskapet från bortrostat skal i en glömd bäckravin till motorvägskryssare men vi skall backa längre än så.
1951
Vi skall spola tillbaka till den 14 juli 1951. I Sverige fanns endast en radiokanal och fredagarnas nyhetssändningar började alltid med: ”Hans Majestät Konungen har i dag hållit konselj”. Povel Ramel, Evert Taube och Lennart Hyland var ungtuppar i etermedia. Sven Jerring (ovan) var kingen. Sverige fick religionsfrihet och Sossarna regerade tillsammans med Bondeförbundet.
Då kom VW-bussarna till Sverige och den mäktiga Torsvikssågen i Härnösand beställde en. Bussen levererades grundmålad i grått till Bil-Nordlunds där den fick färg och Torsvikslogga. Sju år senare, 1958 bytte man upp sig och då kom bussen in till Bil Nordlunds igen för omlackering till Kempes El. Där jobbade en 14-åring som hette Janne Sjödin, samme man som hittade vraket i skogen 50 år senare, men Janne skulle ha ett finger med i spelet där emellan.
-Jag minns när bussarna kom och såldes, säger Janne. Bil Nordlunds var stora på den tiden. Folkabussarna var slitvargar som gick i ur och skur i företagens tjänst. Så en dag 1961 kom Kempes buss in och blev stående hos firman. Den var slut. 30 hästarsmotorn med 6V elsystem var trötta grejer i början av sextiotalet.
Jannes pappa, som var en händig man, behövde samtidigt bildelar och frågade sonen om han kunde fixa en skrotbil. Janne frågade på jobbet och fick Kempes buss vilken släpades hem till byn Gussjö utanför Härnösand där pappan tog ur motor och låda.
-Vi drog sedan karossen ut i skogen och pappa hade den som jaktkoja. Jag var 16 år då och minns att pappa hade en kamin och eldade i den, berättar Janne Sjödin.
30 år gick och en dag kom Janne att tänka på bussen men då kunde han inte minnas vart den stod. Arton år senare, alltså när 48 år hade gått, var han ute med sitt gevär, korsade en bäck och tvärstannade. Rutorna! Han såg dessutom delade framrutor.
En rostig buss var begravd i en ravin och det växte granar uppe på den men framrutorna stack fram. Han böjde undan sly och skrapade bort barr med handen.
Kempes!!! Kempes EL! Han hade hittat pappas jaktkoja och bussen han fått som sextonåring.
Den var helt begraven men fronten med loggan syntes … han skulle såga av fronten och hänga upp den i garaget som minne.
Det otroliga
Janne berättade den otroliga historien som inte var ett dugg otrolig mot vad som nu skulle börja. Två fullblodsentusiaster från Sala, Bengt Nyberg och Thomas Lundberg ville bärga vraket.
Träden på den fälldes, en traktorgrävare i byn anlitades och ravinen grävdes ur men bussen var för dålig för att dra fram. Varligt lade man då spännband om den för att fördela trycket och lyfte upp den men den villa falla sönder ändå.
Janne mindes hur pappan hade lagt en kraftig träregel i mitten att sitta på men den hade förmultnat dessutom hade bussen blivit sopstation under sjuttiotalet. Det låg en massa ruttnande hushållssopor i den. Den gick i princip av vid lyftet. Bengt och Thomas åkte glada hem ändå med vraket och berättade sitt otroliga äventyr på nätet som inte var ett dugg otroligt mot vad som nu skulle hända när en ung dataingenjör i England fick fullständigt fnatt.
Ännu otroligare
Bussen är det bästa dataingenjören sett! Han tar bil och släpvagn och kör till Sverige för att hämta en nästan 60 år gammal Folkabuss som tillbringat de senaste 50 åren begravd i en norrländsk skog.
Det har blivit den 5 oktober 2008. Bengt och Thomas i Sala har förtjänstfullt byggt en stödram under så den skall sitta ihop och inte fälla ut sig och ramla av släpvagnen halvvägs till England. Mr Mark Spicer från Gloucestershire U.K. gungar i 80km/h hemåt.
På vagnen lutar en hög skrot. Han planerar att börja med vrakdelarna efter nyår men väl hemma kan han inte hålla sig!? Han går ut i garaget hösten 2008 och börjar återskapa bottenplattan ur raka plåtar han köpt på järnaffär’n. Han gör det med enkla verktyg och vidunderlig energi.
Han har nu blivit en kändis på nätet och tusentals följer den ensamme ynglingens kamp och man kan dessutom av bilderna utläsa en häpnadsväckande hantverksskicklighet. Det har blivit 2009 när Mark Spicer bestämmer sig. Han skall köra bussen tillbaka till den där bäcken i norra Sverige och se begravningsplatsen och han skall göra det till sommaren!
Det mest otroliga
Det är den 2 juli 2009. Gussjön glittrar. Den ringlande vägens asfaltslagningar kletar av hetta. Badplatsens gäster sms:ar varandra mellan filtarna. Sommarpratare är Joe Labero och vår stadsminister ser ut som Alfons Åberg. Då kommer den, den smala bussen från ett annat Sverige återuppstånden ur glömskan.
Med smattrande boxer motorbromsar den, blinkar och svänger av på grusvägen som leder till gården dit den boxerades 1961. Där står sextonåringen som blivit 67 och vinkar. Motorn tystnar. En handbroms dras åt. Det klickar i dörrlåset och dörren öppnas. Solen står rakt upp. Det mest otroliga timar.
-Good day.
En reslig engelsman glider ur den heta hytten. Han drar det bångstyriga håret åt sidan, sträcker fram handen till hälsning och ler med hela kroppen. Han har klarat det. Han har återvänt till källan, till bilens ursprung och till mannen som vet allt om bussen.
Han har gjort det omöjliga, det otroliga, på nio månader. Tyskarna var fullständigt galna när han kom med bussen till en träff på väg till Sverige. De hade följt allt på nätet. Att behålla bussen orörd på utsidan är det som alla talar om.
Mark Spicer har gått längre än så. Han har valt att reparera före att byta ut. En bromstrumma befanns oval när han kom till Sverige. Han fick en av Bengt i Sala men originaltrumman tar han hem och svarvar. Den skall tillbaka på bilen. Hjullagren är samma som 1961 liksom framvagn och bromsar. Lagat och uppsmörjt men inte utbytt.
Resan går vidare till bäckravinen. Den gamla bussen som gick av vid hämtningen puttrar för egen maskin tillbaka till skogsbilvägen där den legat till största delen under jord i 5 decennier. Mark fotar och Janne berättar.
Den gamle bilförsäljaren överraskade med perfekta dubbeltrampningar. Janne växlade den gamla ångaren bättre än Mark som förevigade varje sekund av de dyrbara timmarna vid ursprunget.
Mark återkommer ideligen till drivpaketet. Kronan på verket är förstås att ha originalblocket men ingen vet vart det tagit vägen. Janne letade och hittade ett block bakom ladugården hemma men det visade sig vara ett nyare. Frågan är alltså om motorn ur Kempes buss finns kvar i Härnösand? Janne Sjödins pappa plockade ur den 1961 men vad hände sen?
Solen sjunker och det engelska paret är rusiga av intryck när färden går in till Härnösand och bilens första hemvist, platsen för Torsviksfabriken som är borta nu. Mark plockar fram en svensk snickeribok från Torsvik 1944, tittar på bilderna och tittar på platsen. Här var det. Killen har gjort sin research.
Personalen på Kempes EL har stannat kvar efter jobbet för att ta emot Mark och bilen. Loggan är bytt och platsen är ny men föreningen mellan dem är total och Kempes har grävt fram grejer ur arkiv och förråd som Mark får ta med sig.
Hos Kempes EL.
–Vi skulle ha behållit den gamla loggan sade de, när de fick se firmabilen. Ingen är kvar i företaget från den tiden.
De tar en titt under bilen och får en chock. Den gamla krigaren, som inte ser ut att ta sig till nästa tankning, är inte som ny under. Den ÄR ny! All plåt är ny och lackerad och alla axlar renoverade och nymålade. Det är som två helt olika bilar under och utanpå. Elystemet är nytt med korrekt kablar och spunna höljen av tyg. Punktsvetsar och profileringar är nogsamt återskapade. Bråttom har det varit men detaljarbetet är lysande kombinerat med förmågan att bevara ursprunget.
Knockouten kommer när Mark böjer undan den engelska nummerplåten. Bakom den sitter fortfarande den svenska! Y14846 är tillbaka.
