Jonas Westerbergs resa till drömrodden för tankarna till 1972 års superhit med The New Seekers. Låten hette Beg steal or borrow.
Låten hette Beg, steal or borrow. I Jonas fall Beg steel or borrow då det mer handlade om stål än stöld.
Jonas såg rodden flera år innan körkortsdagen. Han hade svetsat upp en hålig 142 A-traktor till takchoppad ungdomskiller med flippfront. Vägen mot custombyggare av rang och sedermera hotrodägare hade påbörjats med pappa plåtslagare som beledsagare.
Han åkte till Gnarp i traktorn och svimmade nästan. Urstigen ur den choppade A-traktorn som andra svimmade åt han han, i sin tur, sett något oöverstigligt.
Den då svarta rodden från Timrå var precis så som han tyckte att en 32:a Ford skulle se ut. Den hade allt. Den var inte färdig men takchoppningen på två tum, skärmlös med bakaxeln i stegar och de vackraste hjul han sett parkerade i hans unga minne.
– Jag kollade in regnumret. Kanske en dag.
A-traktorn var lättsåld och istället blev det ett Amazonprojekt till 18-årsdagen. Listerna rakades bort och stötfångarna integrerades i karossen. Parallellt gick Jonas plåtslagarutbildning. Inredningen ändades och Volvon blev en skön, silverfärgad gatbil som snabbt hittade en ny ägare. Jonas var en bilbyggare nu och bästa projekt väntade där ute.
Jonas hade aldrig glömt rodden och åkte till Timrå med ett seriöst bud och bad att få köpa den. Ägaren avböjde. Kompisens 58:a Cheva riktades och lackerades. En bra raggarbil som de två vännerna åkte mycket i. I garaget hade Jonas en T-Ford på jäsning. 2013 ställdes den ut på Bollnäs Motorrevy, en tung utställning i Mellannorrland alla åker till som avstamp för sommarsäsongen. Nu var han showbyggare.
2014 köpte Jonas 51:a Chevan vi skrivit om här. Jonas trampade gasen i botten, jobbade med bilar på jobbet, tog övertid på kvällarna och körde vidare i garaget på nätterna. Han sträckte sig efter en 1959 Impala cab som också hamnade i garaget men nu var ekonomin fullt ut ansträngd.
Precis där dök rodden upp till salu. (Varför är det alltid så. Drömbilen blir till salu när man sitter tight med stålar? / reds anm.) Tio år hade gått sedan den där dagen i Gnarp men Jonas hade inte glömt Forden, en Tudor från 1932 med två tum choppat tak, vild utan skärmar och de synnerligen passande hjulen satt fortfarande på.
Den var inget objekt längre. Bilen fanns nu i Östersund. Bilen hade fått en inredning och det mattsvarta var borta till förmån för en brun metalliclack med mattpasta.
– Ett klart lyft och Jonas visste att det kunde dröja tio år till innan den blev till salu igen och nu kommer tredje pusselbiten från låten ovan, borrow.
Han lånade pengar, drog till Östersund, tippade av stålarna, vevade på Forden och åkte hem med tio års uppdämd lycka gungande på flaket.
Jonas sålde T-Forden för att pumpa ner lånet. Han gick igenom sin drömrod och fann att han inte ville ändra något.
Ja, en startkrans dårå och en ny startmotor blev det liksom ny fördelare till den friska 355:an sockrad med dunderstereo och delvis nytt elsystem men det var småsaker för en bilbyggare med farten uppe. Rodden var ”klar” för tillfället.
När Worldkustom hälsar på Emelie Grannas och Jonas Westerberg i Hudiksvall har det hunnit bli september 2021 och gården är full med roliga bilar. Jonas bygger 1950 GMC-pickis och funderar på sitthöjd. Det går till så att Emelie står utanför, framför vindrutan. När han ser sin tjej bra genom rutöppningen är sätet perfekt.
Jaha, så kan man göra, tänker Krantz som tror han är klar med då ser han ett ”garage” han inte tittat in i. Ett litet ett.
– Äsch, det är ingen säger Emelie. Det är min sommarbil jag vinterställt där.
Häng med på upptäcktsfärd läsare när gubben mjukföser den hemlighetsfulla kvinnan i höstgräsets ackumulerade dagg.
Gaveln går upp och en välbehållen 1965:a Kadett står där som byggd i fjol.
– Den är kul på sommaren säger Emelie. 6V systemet är ombyggt till 12V.
Emelie är billackerare så omlackering och kulör var lätt fixat.
Alltså byggda 1965 hade framskärmarna rostat bort innan 1970 på dessa Oplar men den här !!! Vilken kul bil i ett friskt busigt, skick. Vinteride eller inte färgen poppar direkt där inne.
– Hallonrost heter färgen passande, säger Emelie med en vink till märkets rykte.
När vi går och gården med alla garage och bilar ligger under oss i utförsbacken frågar jag Emelie.
– Men allvarligt, vad gör ni annars? Fiskar ni, golfar, fjällvandrar, släktforskar, spelar mandolin, bridge eller samlar på Single Malt kanske?
Hon stannar , vänder sig mot mig, sänker hakan och lägger en ostyrig hårslinga bakom örat.
– Vad menar du? säger hon.
– N-nä, det var inget. Jag skall nog tänka på refrängen nu, säger jag och molokar ner mot min bil.
Varför kan jag aldrig hålla käften?
