Åter i Florida efter två förlorade år ser jag pandemins härjningar. Många är borta. Vänner och välkända ansikten finns inte längre på träffarna. Mikey var en mycket god vän.
Reportage från min tid i Bilsport Classic
Sliced Fiat 500 Topolino från 1938.
Bilbyggartermer gällande karossändringar har av tradition amerikanska namn. Chopped, channeled och shaved betyder taksänkt, sektionerad och rakad. Med Mike Clarks Topolino får vi lägga till ett nytt begrepp i sliced där skapelsen står skivad och uppfälld som en schweizisk armékniv.
AV LARS-ÅKE KRANTZ (TEXT & FOTO)
Mike Clark från Fort Myers som lekt med bilar i 70 år har provat det mesta. Pojkmannen går inte igång längre på Charger, Camaro eller Mustang Boss.
Kompressormatade Folkvagnar, ovanliga kit cars och Medelhavsbilar med usel komfort köper han däremot med stor upprymdhet.
-Jag vill inte ha en enda ”mee too car” till, säger han och förklarar:
-Du vet man står i hamburgerkön och säger att man har en 69:a Camaro. Då vänder sig framförvarande om, skiner upp och säger: ”mee too”.
Topolinon står i ett gathörn downtown Fort Myers en het lördagseftermiddag när Krantz får se den. Mikey har lämnat den ”uppfälld” och en folkmassa har bildats. Folk mumlar och fotar och några står på knä och glor under. Plötsligt kommer den alltid fryntligt leende ägaren och berättar ledigt historien om den lilla bilen. Sedan fäller han ihop den och åker iväg med två svartstreck.
– Åker iväg? Svartstreck!
– Jajamän, den går alldeles utmärkt att köra och åka i. Den kompressormatade V6:an drar gott och skrammel finns inte i den påkostade inredningen. De rejäla hjulen håller bilen på plats i snäva kurvor och inget avslöjar under färd att bilen är en konservburk öppnad i alla ändar.
Fiat presenterade minibilen 500 1936. Den fick omedelbart smeknamnet Topolino (=Musse Pigg). 1948 kom en ny kaross. Då hade 110.000 bilar med den älskade karossen tillverkats.
Många av dessa bilar kom till USA genom hemvändande soldater från andra världskriget som förälskat sig i den lilla charmiga bullen. Otaliga kördes med hiskeliga motorer på racebanor och dragstripar. Detta exemplar hittades ursprungligen av Marc Hammero från Minnesota 1985 som beslöt att bygga en streetrod på det ovanliga ämnet. Han började med att tillverka en ram av stålrör. Idén var redan från början att göra en hydraulisk flipkaross. En Super Bell hotrodaxel kortades 14 tum och hängdes in fram. Bak hölls hjulen på plats av en maximalt kortad 1966 Dodge Polara bakaxel.
Byggets ursprungliga motor var en fyra från en 1962 Chevrolet Nova men har därefter ersatts av en kompressormatad V6:a från Chevrolet. Skivbromsar från Opel runt om får stopp på hela rasket och styr gör man via en kuggstång från Subaru. Show and go. Den lätta bilen överraskar vid rödljusen vilket dekalen på instrumentbrädan vittnar om.
Bygget hade blivit skabbigt och lacken hade crackelerat efter närmare 30 år när vår lockige vän, Mike Clark, kom förbi den udda skapelsen. Han tände så klart på alla cylindrarna, köpte objektet och rev isär det. Bilen slipades plåtren, även på insidan. Inredningen syddes om, alla bussningar byttes ut, en kompressor adderades och hål togs upp i huven.
Med all ny kraft det innebar fick en skottsäker Ford niotumsaxel ta plats mellan bakhjulen. Mikey, som haft fem Anglia i olika galna stadier och tävlat på dragstripen i decennier, skulle inte spara på krutet i sin Topolino.
Fiaten från 1938 går som ett troll, snabb, fast och fin med ett häpnadsväckande vrid när kompressorn laddar ut ur kurvorna. Vi sitter i en närmast engelsk miljö av välskräddad velour, specialsydd heltäckningsmatta och paneler i röd ek. Som att sitta inne i en omsorgsfullt snidad möbel. Jag skulle kalla det lyxbilskänsla om vi förbiser storleken för ett ögonblick.
Väl ute i Floridasolen trycker Mikey på dolda knappar och bilen vecklar ut sig som en Transformer exponerade alla skrymslen och vrår. Här börjar skådespelet. Med dörrarna stängda tillåts hydraulpumparna starta. Först fälls flipfronten framåt. Allt är snyggt. Allt är gjort med imponerande ingenjörskonst. Här finns inget förutsägbart eller igenkännande och kanske är detta inte din ultimata dröm men hantverket är oklanderligt och detaljarbetet får ner betraktaren på knä i jakten på förståelse hur så mycket omöjligt gjorts möjligt på en så begränsad yta.
4,3 liters V6:a från Chevrolet krönt med en 4:71 John Hampton kompressor.
–De bästa enligt dragracern Mike. Karossen slipades plåtren även på insidan.
En switch på andra sidan instrumentbrädan reser karossen, snabbt och enkelt. Ett fullständigt överraskande tilltag och bilbyggeri när det är som roligast att utforska.
– En typisk Mikey-car som entusiasterna säger här i sydvästra Florida.
Så mycket att upptäcka. Rostfria tank under golvet nere till höger. Tanklocket på torpedväggen uppe till vänster. Hembyggda headers med collectorer under golvet på racevis och så styrpinnen som tar emot karossen på väg ner.
Man anar inte att allt är ”löst” när man åker i bilen. Bilen känns fullständigt homogen. Tiltratt och automatlåda underlättar liksom dubbla bränslemätare för de två tankarna på var sin sida under golvet.
Mike Clark, med veckorna bakom långtradarratten och helgerna på dragracebanan, har ägt det mesta i bilväg. Han åkte strippen ut på bakhjulen. Idag, som pensionär, gäller bara det mest extrema.
In memoriam
Var hemma hos Mikey många gånger. Gassernovan skulle han sälja.
Bara det mest extrema gällde
Vi skulle ta var sin båt, sade han i flera år och jag bara skrattade åt hans idéer.
Nån båttur hann vi aldrig. Livet går fort.
Vi åkte V8-trike på motorvägen. Han hade tre stycken.
När jag kom hit i mars -22 var du borta. Covid 19 tog dig som så många andra av mina vänner häröver.
Mike ”Mikey” Clark. Tack för allt.
