Året var nog 2011. Er reporter var inbjuden att åka med det motorstarkaste ekipaget framfört på tvären av Gunnar, Gasfoten, Forsström. Med endera höger- eller vänster sidodörr i färdriktningen kunde det bara gå på ett sätt…
Club Nostalgia i Hammarstrand välkomnade till start för femtonde året. 58 bilar
i startlistan, varav många amerikanare, bådade gott för den stora publiken och
var illavarslande för er utsände. Gunnar Gasfot hade många att triggas utav
denna dag där han linkade med sin tiokilos högersko i depån.
Glädjande nog var det två unga brudar som höll i arrangemanget. Hoppades att de skulle uppmana förarna till fridsam körning, gärna med stopp för blomplockning i hårnålen men
när de tog till orda i förarmötet hade de ett enda budskap:
Välkomna till en kul
dag för alla, burna så mycket ni vill på startplattan och glöm 70-skyltarna.
-Vilka svikare.
58 förare grinade elakt i skogen och ambulansen backade till rätta i startområdet.
Alec Lif från Upplandsväsby drog på sig Per Eklunds rallyoverall.
-Det här är Sveriges bästa backe, sade han och hoppade in axeln i
världsmästarsärken.
– J-ja men det gäller väl att åka två så lika åk som möjligt för att vinna, frågade
er förtrogne.
Han såg klentroget på mig.
-Du, ingen är här för att vinna. Alla är här för att gasa, sade han varvid min
chaufför utstötte ett gillande läte.
Jag hoppades att Gunnar skulle ha en Lloyd men det hade han inte. Gunnar hade
mönstrat en Chevrolet Chevelle 1969.
När han öppnade huven fick jag en chock.
Där satt en 502:a! Sådana motorer fanns inte 1969 för tusan. En 502:a på asfalt
är som att åka på is! Bakhjulen var en meter breda och backen var nypreppad
med rullgrus. Högtalarljudet studsade mellan niporna, kvinnor och män raskade
på stegen, bildörrar slog igen och motorer varvade. Jag ville inte dö i Jämtland.
Först ut var motorcyklarna. Thord Gustafsson vred wiren i botten och lät sin
sexcylindriga Honda CBX plöja en fåra från start till mål. I långkurvan efter
starten kom våghalsen i bredställ med full gas och båda fötterna på fotpinnarna.
Ruskigt!
Sedan var det damernas tur. Rebecka Hansson 17 år övningskörde i en blå
Bubbla. Hon hade finklänning, blomma i håret och bilen hennes nådde inte upp
till hastighetsbegränsningen. Varför åkte jag inte i baksätet med denna
behärskade dam istället för att handsvettas i ett övermotoriserat vidunder hos
Gunnar Loonatic.
Det blev vår tur och jag försökte med att säga:
-Torde funka bäst om man smyger iväg med tanke på bottenvrid-eeet!
Han hade satt plattan i mattan. Galne Gunnar slog ur ettan efter 0,8 sekunder,
tvåan lika så. Automatlådan måste ha trott att bilen var uppallad för trean
kommenderades i med fullt hjulspinn medan vi fortfarande såg startern.
Hastighetsmätaren sprätte i botten som en VU-meter på en överstyrd
bandspelare. Chevan flög på tvären och fladdrade in i första kurvan likt en raket
med avbruten träpinne.
Gunnar Forsström släppte faktiskt gasen en tiondels
sekund och bakändan kom ut på min sida så jag såg kofångaren. Därefter
ställdes spjällen på vid gavel i förgasaren.
Motorn råmade till och vi sköt fram
mellan stammarna och sprejade skogen bakom oss med sten. Det här kan inte gå
bra, tänkte jag. Ny kurva, nya sandblästrade stammar.
Bilen vred upp sig med
sidan i färdriktningen, fick en retur så väderstrecken kollapsade. På andra
returen räckte inte grustarmen till väg till.
Den blanka gatbilen rusade mot stock
och sten och döden i Jämtland. Gunnar orkade då på något sätt lyfta blyfoten
från gasen.
Det måste ha gjort väldigt ont i ljumsken för med bakhjulen nere i
diket satte han tillbaks den igen varvid vi flög upp på vägen och lättade över
krönet som ledde oss in i hårnålen, branten och målsvängen.
Vi stannade. Jag
kände på mig själv. Jag levde.
-I Hammarstrand gör man det över hela vägen.
Bara gört. Krantzjackan. Riktig svensk vintage.
