Gubben ska fasas ut och nytt blod skall in i hobbyn. Krantz tog rygg på unga Denise Hägglund från Timrå. Där hon stannade stannade jag. Varsågod. Carshow med Deniseögon.
Det är maj 2022. Bilarna är åter efter pandemin. De är snyggare, parkeringen öppnare, asfalten svartare, musiken bättre och högtalarna nyare. Eller är det bara jag på kosläpp typ fast bilträff?
Varmt såklart. Denise har nån isig smet i muggen. Hon har tillhört familjen i fyra år nu i egenskap av sonen Gottfrids tjej.
Självständig, smart, teknisk, lyssnande, analyserande, älskar djur och sovmornar.
Isdricka? Jag vet inte. De hittar allt möjligt jag är blind för. Här på hemmabanan ser jag bra dock. Vana ögon röntgar 300 bilar med automatik. De sorteras och rangordnas …. men vänta nu. Låt oss göra något nytt.
– Denise, säger jag, nu bestämmer du vad som skall fotas.
Hon står och suger saft med luggen hängande. Jag ser inte ansiktsuttrycket. Hon fnyser till, tittar upp och ögonen smalnar.
– Nä, mumlar hon.
– JO, KUL, frustar jag. Jag får ingen konfirmation att hon godkänt förslaget men jag flärpar henne i nacken som ett lossnat plåster där hon glider in i plåten.
Första riktiga stoppet. Hon stannar nyfiket och går runt. Denise är ingen dununge på något vis. Efter fyra år med Edelbrocks cfm vid matbordet och en rad av bilar som passerat bilnördfamiljen har hon koll.
– Säg något, fröken Hägglund.
– Färgen såklart men även hur den är byggd. Lagom sänkt, ja den här skulle jag gilla att åka i.
Jag skriver lydigt.
Chevrolet Stepsiden från 1955 .. ja det skall vara stort S i Stepside för detta är Chevrolets namn på modellen. Ford gjorde aldrig någon Stepside. Det är en förvanskning av GM folk att ge Fords motsvarighet, Flareside, Chevanamnet Stepside.
Tidigare fanns bara en sorts flak (utanpåliggande skärmar på flaklådan) så det fanns ingen orsak att ge flaket ett namn. Detta ändrades 1957. Ford och Chevrolet kom nu med ett flak med slät karossida och hjulhusen inne i flaket. ( Spionage eller? ? Hur kan Cheva och Ford få samma idé samtidigt? men det är en annan artikel)
På Fordspråk hette den släta karossidan Styleside. På Chevaspråk Fleetside. Det gamla flaket kallades Flareside hos Ford och Stepside hos Cheva.
Denise strosar vidare i sin långa solklänning. Hon ger inte 36:a Forden minsta blick. En oemotståndlig klassiker hos rodfolk.
Här blir det däremot tvärstopp. 1968 Chevelle. Svart med svart inredning. Fetaste bakhjulen på träffen och frånvaro av huv.
Hon ba åhh ….
– Vad tänker du, flåsar jag.
– Jag vet inte riktigt, jag bara känner. Två turbo och sån där insprutad, modern motor som går bra. Den här … jag gillar den, säger Denise.
Lacken är rak, bilen genomarbetad med massor av attityd. Båge och sportstolar.
– Fast jag gillar mer original inuti, tillägger den unga bilkonnässören.
Efter två minuter stopp på stället. Denise ögonshoppar. Chevellen från -67 är intressant. Är det färgen igen?
– Inte så mycket, svarar fröken Hägglund. Jag gillar brända bilar och patina men den här var en sån som jag skulle vilja ha fast jobbigt med manuell när man ska cruisa.
Hon låter blicken följa sömmar och lister. Denise har jobbat som bilrekonditionerare. Hennes egen, sänkta Merca coupé är alltid tvättad och välstädad. Hon lämnar Chevellen med en gillande min.
Vi kommer närmare musiken och sekretariatsbussen. Hon svänger då bort från trängseln och pulsen och går en lov i periferin.
Jag fattar ingenting. Finbilarna kommer alltid först och tar de bästa platserna i centrum av träffen. Den här spanar’n nosar i marginalen. Och hon får utdelning. Hon svänger upp håret i vinden där hon bromsar.
– Mmm fiin. Väldigt röd. Vit inredning hade jag gillat men fiin, säger hon.
Hon stannar länge.
– Vi har en sextia. Jag tycker om instrumentbrädan som är lika.
Denise cruisar i en Bel Air av 1960 års modell. Denna Chevrolet Impala från 1959 är en karamell i rött. Påkostad. Relativt nybyggd. Ser dyr ut.
Sedan går hon en bra stund utan att reagera. Sicksackar. Dricker ur muggen och njuter av solen. Inget tycks beröra. Jag börjar bli orolig. Har hon ledsnat? Då ser jag den!
Gullebilen. Liten, rosa, söt med originalinredning som hon vill ha och krom under huven. Jag tar upp kameran redo till skott. Men hon går förbi Thunderbirden. Jag vill dra henne i armen.
– Hörrö, ungefär men jag hejdar mig. Säger inget. Jag släpar litet. Kollar på Forden. Jag kan inte årsmodellerna på dessa 55-57 men …. och jag har gett upp att veta.
Går på känsla numera. Njuter. Behöver inte kunna. Chansar mig fram. Det här känns som en 57:a , varför vet jag inte. Rätta mig om jag har fel bästa läsare. Och motorn. Thunderbirdmotorn som också kunde fås i Fairlane mot tillägg. Visst var den väl på 312 kubiktum? Sitter den i Fairlane har bilen ett emblem på framskärmen men vart tog hon vägen?
Hallå var är du Denisen?
Där! Hon har stannat vid plåtfälgar, dogdish och stolpe.
– Den här fin, säger hon i det hon kapat bort det överflödiga ordet ”är”.
– Big … block?
Hon svävar litet på målet men har så rätt igen. Dessa kunde fås med 396-motorn på 325 HP som i horsepower ungefär motsvarande våra SAE-hästar.
Varför denna?
– A-men snygg bil, enkel, prydlig, gillar det vita taket och fint i motorrummet.
Det här var ju kul att höra, tänker jag. Vi har inte pratat bil så förut. Rusig av framgången säger jag:
Jo, jag tänkte …
– Är vi klar nu, avbryter hon.
– Va, ja, jo visst … precis.
– Bra, säger hon och försvinner på lätta steg mot sin pojkvän.
Jag är ensam som vanligt. Drar mig mot mitten
Oh, my God! En trettiåtta. Skimrande röd men inte candy utan snarare en sån där ny Toyota- eller kanske Lexusfärg. (Ni hör hur gubben chansar) Jag gillar när dessa har stötfångare och strålkastarna .. jag vet inte. Tycker bättre om de gamla, välvda glasen och blinkersen går bort direkt men hotrods speglar ju ägaren så …
Samma här. Älskar vit inredning och banjoratten. Guldet runt mätarna skulle ha varit aluminium för att lira med ratten och rattstångsfästet hade jag lackat rött. Litet så men jag gillar den. Jag gillar den mycket men kommer förmodligen aldrig hinna äga någon.
-Det är helt okey det också.
. Går vidare i egna tankar. Tar nån bild. Efter en halvtimme stöter jag på dem.
De står vid 68:an igen. Den med LS7:an och 4L80e-lådan. Hon pratar entusiastiskt och ser honom i ögonen.
– Det här blir dyrt Gottfrid, tänker jag.
Gillar reportaget starkt. 👍👍👍