Måste en tillfräschning av bilen ta tre år, ruinera samlivet och avslutas med en lack för 35 000? Frågeställningen ledde till Mission 47. Uppdraget var att laga rost, sänka fjädringen fram och bak samt att lackera bilen, allt på 47 timmar. Inga proffs fick delta och kostnaden fick inte överstiga 10 000 kronor. by Lars-Åke Krantz
Samuel Strand hade målat sin pickis inför uppdraget. Han började varje arbetspass med en burnout. Idag kan man se amerikanska TV -program där verkstäder har med en burnout i varje program. Samuel gjorde det 2008.
Fortsättning från Worldkustom förra numret:
Gänget hade jobbat 11 timmar och gått hem fem på lördagsmorgonen. Nu var de här igen, nio på lördagsmorgonen efter fyra timmars sömn.
De fem hade jobbat hela fredagskvällen och natten till fyra på lördagsmorgonen. Buicken hade gömt mer rost än väntat och allting hade försenats. Vi hade blivit tvungna att plocka ut sidorutorna bak. Nu hade vi inga filtlister. Ett rop på hjälp hade sänts ut på nätet via usabil.nu. Gänget hade till slut gjort kväll tio över fyra på morgonen.
Tillbaka efter fyra timmar. Dennis Sepp, Robert Gustavsson, Per Johansson, Bert-Ove Lundgren, Samuel Strand och Micke Ström som kom med frukost. Notera tidningen Classic Börsen på bordet som redan var i tryck. Normalt väntar man till projektet är klart innan publicering. Mission 47 gjordes i brinnande nuet plus i direktsändning. Datorn till höger uppdaterade verkstadsbilden från webbkameran var femte sekund. Tusentals följde dramat på nätet. Bert-Ove var den som fixat datahanteringen också.
Nu var de här igen. Jag tittade på klockan. Fem över nio. De hade sovit fyra timmar. En kille kom med räkmackor. Han hade följt förloppet via webkameran.
-Hej, jag heter Micke Ström, jag bjuder på frukost.
Idag började fjädringens dag. Fram och bakvagn skulle sänkas och bilen färdigställas så lackering kunde ske mot kvällen. Jag såg fram emot en tidig kväll efter långnatten. Föga anade jag vad som skulle komma. Bert-Ove Lundgren som älskar problem hade tilldelats uppgiften att montera de sänkta spindlarna från Fatman i USA.
Det gick åt skogen. Spindeln är delad och består av en så kallad upright som håller hjulaxeln.
De två hade suttit sammanfogade i 58 år och jag tror ni fattar resten. Totalstopp och Bert-Ove försvann bort till sitt jobb där pressverktyg väntade. Bert-Ove visar sänkningen.
Bakfjädringen tog Per Johansson hand om. En enkel match för den flinke ynglingen om inte Samuel Strand hade gömt ena fjädern.
Samuel hade röstat på fjädern längst till höger från en VW transport som skulle ha gett Buicken ett Gällivarehäng som skickat bensintanken i asfalten.
Nu blev det mittenfjädern, en Monte Carlo Heavy Duty från 1973 levererad av Norrlands Custom och när den andra skulle monteras hade Samuel gömt den. Originalfjädern till vänster. Jag svettades. Inga lister, sänkningsarbetet hade avstannat i båda ändarna, de här lekte och klockan tickade.
Buickens fjädrar var ihopspunna i båda ändar. Att kapa dom var utseslutet. TACK Norrlands Custom som tålmodigt slog i kataloger, mätte och kom med förslag på lämpliga, kortare fjädrar.
Klockan 12:00 Buickens lack var crackelerad och hade stora ytrostiga kratrar i plåten. Robert, Rabbe Gustavsson var den som klarast insåg vilket enormt förarbete som ännu återstod. Han sade det aldrig men hans slipmaskin stod aldrig stilla.
Dennis Sepp hade inte slipat förut men Rabbe såg hans talang, gav tips och de två blev ett radarpar i slipdimman. Bakom dem gick Samuel och lade på nytt spackel och sprutade slipgrund.
Bert-Ove ringde från sin utlokaliserade mekplats:
-Houston we have a problem. Jag har fått isär grejerna men de nya bussningarna passar inte. Just nu har vi ingen framvagn. Vi enades om att montera de gamla bussningarna från 1950. Ingen gillade det men vi hade inget val.
Telefonen ringde igen. Hasse och Ann Sjöberg, två fantastiska entusiaster från Örnsköldsvik med utställningsbilar, åkbilar och jättegarage, hade sett mitt rop på hjälp på nätet.
-Ähh, vi kommer ner. Jag tar med de lister jag har, sade Hasse.
Vi fick ta vad vi ville ha. En Guldstund att minnas.
Myran kom med lunch och lokaltidningen låg på bordet
Mission 47 var på första sidan, Mittnytt ville göra TV, 6000 hade varit på usabil.nu där sändningen låg, flera hade lämnat glada hälsningar och trötta kroppar fick bränsle.
Samuel började dela ut pinstripade specialminnen vid bordet till alla. Guldstunder.
Bert-Ove hade med sig spindlarna och började montera men saknade saxpinnar. Flera i verkstan saknar grejer och vi skickade Gottfrid Krantz 12 år med en inköpslista till Mekonomen som låg i samma hus.
-Mekonomens kassaapparat hade gått sönder, rapporterade han när han kom tillbaka med påsen full med grejer.
-De sade att de inte kunde ta betalt. . .Jo hej du! TACK MEKKO.
15:30 Mot eftermiddagen sitter hjulen på plats. Bilen sänks ner på sin nya höjd och hjulen kryper in i hjulhusen. Gänget samlas, fläktarna slås av och det blir tyst i verkstaden. Ett välbehövligt andrum. Fram blir det perfekt.
-Åhh, vad snyggt tycker alla och en tacksamhetens tanke går till Fatman Fabrications i USA. Bak kunde vi ha tålt ett par tums sänkning till. Två man ställer sig i bagaget och bilen ser bättre ut. Med full tank, vattenfyllt reservhjul och verktygslåda i betong kan det bli ok. Solen går ner för andra dygnet. Jag tittar på klockan, halv fyra – redan! Det var som om garaget var en kapsel varifrån man såg solen gå upp och ned över jorden.
Alla går över på karossen som har långt kvar. Dessutom är huven är inte klar, inte gangsterkepsen, inte fälgarna. Allt krom skall åtgärdas och . . . jag ser att alla ser det dumma i hela grejen, vansinnet, ändå säger ingen något. De bara fortsätter.
Timmarna går. Samuel svettas. I Dennis ansikte rinner fåror av svart sot. Det räcker att en kastar verktygen av trötthet, av insikt och går så rasar allt men det är tyst.
Jag tittar på Per. Den unge. Håller han på att bryta ihop?
-Vad är det, säger han och jag går in till datorn och skriver på usabil.nu
20:22 ” Klockan är 20:22 Nu har grabbarna varit igång i 28 timmar med totalt 4 timmars sömn och nu ökar farten, intensiteten. Nu går det att ta på tröttheten men också på energin runt bilen.
Vi måste komma till målning. Alla tittar på klockan men alla vill göra litet mer, slipa litet till, bättra, justera, Rabbe skakar på huvudet, för litet tid. Samuel vet att vi måste börja måla, alla är trötta, slitna, Rabbe handslipar vansinnigt.
Taket är dåligt, huven är inte bra, tiden rinner ut. Ingen vill dra strecket, alla vill göra litet till. Jag har aldrig sett något liknande…..”
22:10 Proffslackeraren som följt oss på nätet och äger lokalerna, Leffe Eriksson kommer ner. Han har sett hur tiden går. Han får inte lägga sig i men han ser att allt håller på att gå åt skogen. Han säger inget. Alla vet ändå. Vi måste börja måla nuu! Samuel som skall lacka går och lägger sig i baksätet på Pers Impala. 
Grundfärgen är en tone filler som har till uppgift att isolera allt underliggande så topplacken inte drabbas av obehagliga överraskningar. Den är bruten i grönt för att ge bra mättnad åt den slutliga mintgröna kulören. Rabbe plockar med färgburkarna.
23:00 
. Samuel kommer ut igen nu med ny hammare och nya riktningsverktyg. Han ger sig på en buckla !! Men va i ..?
-Den skulle ha dolts av kofångaren bak men nu ser jag att den inte kommer att göra det, säger Samuel, vispar ihop mera sprutspackel och drar det sista.
-Uppseendeväckande
Dennis och Bert-Ove drar om webkameran så publiken får följa med in i lackboxen. Alla thinnertorkar. Rabbe blandar grundfärgen och återgår direkt till att slipa på huven medan Samuel sprutar grund … det är kört nu att kunna lacka hela bilen.
00:10 Det är söndag. Klockan har passerat midnatt, ugnen härdar och däckmaskinen går för fälgmålning. Sedan fredagsmorgon har de varit vakna i 40 timmar och slavat i 32 av dem med avbrott för 4 timmar sömn och de står fortfarande upprätt.
Mitt i natten, bilen är bara delvis grundad. Huv, ratt, gangsterkeps, fälgar och andra smågrejer är ogrundade. Om några timmar skall Buicken vara helt ihopplockad och klar. Det tar två timmar att måla. Den skall torka. När skall de sova? Samuel och Rabbe blandar toppfärgen och Samuel skall till att börja. Då blir det fel på sprutan . . .
Följ fortsättningen i nästa nummer.
