Barn find Impala som gått 6000 mil.

Thomas Jonsson i Hudiksvall har en bra husgrund. Under golvåsarna står bilar stuvade. Fina bilar. Sömnen torde vara god med alla jänkare under kudden. Det senaste fyndet, en 1958 Chevrolet Impala med bara 600 svenska på mätaren,  är otroligt. by Lars-Åke Krantz

Augusti. Allt är varmt. Luften, marken och broräcket du hänger på. Bäcken bär sitt vatten till sjön på samma sätt som när du var liten och fiskade här med hemmagjort metspö.

I dalgången är ljuden, dofterna och minnena klara och rena. Allt är oförändrat. Vinden böjer blad och strån på samma sätt, strömvirveln i kanten leker likadant.

Du sparkar en sten och följer den med blicken såsom du alltid gjort, lämnar räcket, rundar en bakskärm från samma tid och låter Chevroleten jaga genom din barndoms ängar med öppna rutor.  Tid finns inte. Du är fem och femtio.

Klicka på bildernaUnder alla år Thomas Jonsson växt, utvecklats, mött gläde och sorg, bytt jobb, skaffat familj, mognat och åldrats har 1958 Chevrolet Impalan stått i samma garage i Texas. Medan ett liv passerat har bilen vilat hos samma ägare. Genom decennier av förändringar har den inte rörts. Efter 55 år har den, när ägaren dör 2013 körts 6000 mil. Farbrorn parkerade sista gången 1970. Den då tolv år gamla bilen har sedan stått i ytterligare 43 år.

Thomas Jonsson missade en lågmilare som Järudds tog hem för inte så länge sedan och smärtan hade inte lämnat honom.

När Nina på Järudds ringde igen med detta otroliga fynd tänkte han inte göra om misstaget.

Bara på inledningen av telefonsamtalet hade han bestämt sig. Sedan fick ha höra: Bilen hade 348 motorn, alltså Chevrolets första bigblockmotor, ny för året. Vidare hade den AC, radio med elantenn, servobromsar och servostyrning. Tyvärr hade garaget den stått i varit fuktigt men den var inte rostig och dottern till den avlidne hade berättat att pappan hade tagit bort fördelarlock och bodytag för att förhindra stöld. Bilen hade gått 39000 miles. Remington diagonaldäck satt kvar på bilen.

För att få alla läsare att dunka skallen i skruvstädet skulle det nu vara kul att skriva att priset var 5000 dollar men si så kul ska vi inte ha. Dödsboet hade gjort sin läxa. Bilen var dyr. Lasse Jonsson, född 1955 skulle få väcka upp sitt bankkonto rejält och avlossa en brottarbetalning över Atlanten.

-Hur kändes det Thomas?

-Nja, inget särskilt. Jag har handlat bilar förr och har en bra kontakt jag litar på så jag var ganska trygg, säger han och häller upp kaffe i det stora, ljusa bondköket medan katten hoppar ner från soffan och sträcker på sig med raka framben.

Utanför betar hästarna. Det är tyst. Ingen radio, dator eller TV med konstlat uppåtsnack förminskar livet. Nuets närvaro, ljuset, de breda tiljorna, minneslappen på kylskåpet och  sommaren utanför försätter vardagen mitt i händelsernas ljuvliga centrum.

 

Jag är hungrig och nybakat smakar mer.  Under  golvet står en röd P1800, en Camaro -68 , en Challenger -70 och en 1965 Impala cab. Det känns bra. Lasse skär upp mera bröd.

– Impalan kom hit till gården med transport. Den hade inga bromsar och motorn gick tungt när jag drog runt den. Samtidigt är detta den mest färdiga bil  jag köpt, säger han.

Motor och låda plockades ur och öppnades. 348:an var helt osliten. En lätt honing, nya ringar och nya packningar blev det i bigblocken. Lådan, den gamla gjutjärnspowergliden, fick också nya packningar innan allt gick tillbaka med yrkesmässig noggrannhet och alla brickor på rätt plats.

Uppstarten gick bra men den missade på någon cylinder. Thomas bråkade med tändföljder, fördelare, kondensator och allt som hade med tändningen att göra. Plötsligt verkade problemet löst bara för att återkomma efter några minuter. Ett kompressionsprov visade full komp på alla cylindrar.It- och datakillen Thomas önskade att han kunde köra F-disk, lägga in ny programvara och starta om Impalan men det gick ju inte. Felet hittades i förgasaren. Fyrport Carter AFB är en utomordentlig blandare av luft och bensin men liksom motor och låda visade det sig att den också ville ha kärlek. Efter detta och nya bromsar backades bilen ut med snäll maskin och Thomas kunde börja njuta, nästan.

-Vindrutetorkarna var elektriska för första året och de betedde sig oförklarligt. De gick sakta och vid stängning backade de ett varv och allt såg helt komiskt ut.

Orsak: Råttskit.  Mecka med gamla bilar är intressant.

Inuti är bilen som ny. Få gånger har man haft tillfälle att få sitta, känna in  och se hur det såg ut orört, oslitet, obrukat. Här flyger man tillbaka till 1958 och lukten!!  Nytt skinn, nytt läder i all ära men detta är omöjligt att återskapa. Original, frisk amerikanare från femtiotalet.  Drömskt.

Nycklarna dinglar i tändningslåset. Blanka, vackra med sin välkända form, alltid lockande, glittrande, pockande. Vinden är ljum. Thomas plockar med historiska dokument som aldrig lämnat handskfacket. Ska det bli en provtur tro? Han glider över på helsoffan, sätter foten på gasen, vrider om nycklarna, drar växelväljaren åt sig och … allt är så oerhört vackert.

Bilen faller av åt höger och vindrutan går från att visa himmel och horisont till asfalt  sockrad med gröna vägrenar.

Vi sitter tysta. Bilkillar gör så. Män, tysta inför upplevelsen de levt med sedan de knappt var stora nog att nå upp till ryggstödet. Hjulen mot underlaget, blå ratt, bara det, blå ratt, rattar i Sverige var svarta, alla var det.

Motorvarvet, automatens växling, hastighetsmätarens nål, ventilationsrutornas krom, huvens gungande inramad av välvda skärmar med kromade fenor och sjunket, sjunket vid rattstångens infästning, allt så vackert att man vill gråta.

Vänder mig om. Där väntar baksätets ryggstöd med högtalare i mitten krönt med kanske världens vackraste bakruta. Vi säger inget. Bilkillar gör så.

Landskapet böljar. En man vid vägen skrabbslår för hand.

-Stanna, kommenderar jag.

De gula fälten, ladorna, mannen i Föreningsbankenkeps med grönt brätte,  Impalan, allt är perfekt,  jag tar bilden. Mitt Sverige 2014.

-Thomas Jonsson… tack för den upplevelsen!

Den patinerade utsidan har Thomas funderat på fram och tillbaka och har beslutat att behålla den som den är med den färg som lades på hos Chevrolet 1958.  Öppnar man huven är det likadant. Betänk att ägaren har levt ett liv med bilar, renoverat många och skapat många motorrum.

Att plocka ur motor och låda och sätta tillbaka på detta sätt …

– Kungligt,Thomas Jonsson i Hudiksvall. Kungligt, säger Worldkustom.