Krönika: Indraget körkort i Miami.

Klockan var redan två på eftermiddagen och jag hade inte lättat på trycket sedan sex i morse. Åtta timmar men nu skulle det bli skönt med ett break.

Jag skulle tanka bilen och gå på en sånt där nyservat restroom med gul varningsskylt för blött golv innanför dörren. Sedan en bit mat och friflygning hemåt mot västkusten i solen.

Miami hade varit intressant med besök hos nystartade Get Logistics med svenska Susanne som hade tio års erfarenhet av att skeppa bilar och gods till Sverige och hela världen.

Jag hade druckit frukost i bilen på min tretimmarsresa dit bestående av en halv liter näringsdryck.  Hos trevliga Susanne hade jag stannat alldeles för länge och druckit upp hennes kaffe i flera omgångar.

Nu var jag hungrig och nödig  och bilen behövde tankas. Ögonen sökte en sån där mat- och bensinexit som finns överallt.

Ögonen fastnade istället på blåljus i backspegeln. Polisen låg i min kofångare som de gör när de vill att man skall svänga in till kanten.  En ung konstapel smög upp i min döda vinkel med handen på pistolen och väste att han ville se registreringshandlingar och körkort.  Jag gav honom det lugnt förvissad om att allt var ok och han gick till sin bil.

Efter ett tag kom båda ut. Den andre var ännu yngre och såg spänd, nästan rädd ut. Båda var liksom i knark-dödskjutning-katastrofläge fast det satt en svensk snälling på 58 i bilen.
– Vår dator säger att du har en C-skylt så vi beslagtar den. Ditt körkort belägger vi med spärr och vi skriver ut böter.  Du får från och med nu inte köra bil i USA och din bil får du bärga härifrån. Ge mig bilnycklarna.

-Men pojkar sade jag. Tycker ni inte att det här är litet overkill. Vad har jag gjort? Vad är en C-skylt? Hur kan ni ta mitt körkort? Vad skall ni med bilnycklarna till?

Solen hade gått i moln men de behöll sina svarta solglasögon på sig och höjde tonläget ännu mer.
– Vi kan inte se vad du har gjort med du har nåt ekonomiskt otalt, kanske ett missat underhåll.
-Så ni kan se tillräckligt för att ta skylten men inte tillräckligt för att informera mig. Hörnu, sade jag. Låt skylten vara så åker jag hem till Cape Coral och reder ut det här med bilregistret i morgon.
– Om du vägrar på det där sättet så tar vi dig med till stationen,  sade dom och gick tillbaka till bilen.

Jag fotade  de överdrivna leksakspoliserna  genom bakrutan och förbredde en utskällning på papper till deras överordnade.  Jag råkade ut för samma tokerier i New York. En gaphalspolis. Jag skrev brev och chefen på stationen rev böterna.  Nu var det dags igen. Jag såg dom komma i backspegeln. Böterna hade de med sig.

– Den äldre öppnade med att han ville ha nycklarna.
– Varför, sade jag?
– Om du inte ger mig dom tar jag dom själv, sade han. Du får tillbaka dom sedan, skyndade han sig att säga. Det är en säkerhetsåtgärd så att du inte backar över mig när jag skruvar bort skylten.

 

Men hallå. Vi hade pratat i 20 minuter och han hade kvar sitt knark-dödskjutning-katastrofläge. Han hade inte tagit in den faktiska situationen. Han var fast i skräcken att bli dödad på jobbet. Stackar’n tänkte jag. Gå och vara rädd och blåsa upp sig hela dagarna.  Jag gav honom nycklarna. Han skruvade loss skylten och kom tillbaka med knippan.

Jag skrev under böterna lämnade fingeravtryck (!) och fick några nummer till bärgningsfirmor i närheten. Han tog av sig glasögonen och bad om ursäkt . Det är inget personligt sade han. Vi bara gör vårt jobb.
-Lyssna pojkar, sade jag vänligt. Be inte om ursäkt.

Ni hade kunnat lösa detta på ett snyggare sätt om ni velat så be inte om ursäkt i efterhand.
– Ni kunde ha släppt mig och jag hade fixat detta i morgon men nu valde ni att dela ut böter, blockera mitt körkort och ta min skylt så be inte om ursäkt.
– Stå för vad ni har gjort pojkar och jag tycker ni har betett er korkat och kommer att ta upp detta med era överordnade.

De åkte iväg och jag ringde bärgare. 900 dollar skulle det kosta. Nästan 8000 kronor.
Glöm det tänkte jag och ringde Bengan 30 mil bort. Bengt har Nostalgiimporten och säljer möbler och restauranginredningar och jukeboxar på Sveriges stora träffar.
– Vad gör du, frågade jag?
– Näe, vi skall till att äta.
–  Vad sägs som en trettiomilatripp till Miami att hämta mej med trailervagn?
– Bengans fru Eva stängde av ugnen och hoppade in i deras Ford F250 Van. Kompisarna som var på besök Christer och Lena hängde också med på utryckningen rätt över Florida.  Trailervagn hyrde de på U-Haul. Underbara Bengan.

Plötsligt kände jag hur kissnödig jag varit. Tittade på klockan. Snart fyra.
Snutarna hade lämnat mig mitt i en på- och avfartskarusell bestående av sexfiliga spår åt alla håll där bilar rusade fram i 110 knyck. Jag hade sex filer 40 cm utanför dörren. Bortom dessa ytterligare tre filer sedan ett järnvägsspår och sedan mera vägar. Till höger hade jag en motorvägspåfart till och sedan kunde jag inte se längre.

Poliserna hade stoppat mig 14:20. Nu var hon 15:40.

16:13 ringde Bengan.
-Nu nu har vi vagn hyrd. Vi är hos dig om tre timmar.
– Jag är kissnödig och kan inte gå någonstans och du vet hur snutarna är här om  man slår en drill bakom bilen på asfalten. Jag kommer att bli skjuten i huvudet innan detta är klart, sade jag

– Nu ska du inte vara så pissemistisk, sade Bengan, asgarvade och slängde på luren.

16:21 En blinkande truck stannar. En vägsamarit.

Han beklagar och ger mig en flaska kallt vatten.

Jag har inte ätit något idag. Halsar den. Det bättrade på trycket kan jag säga.
16:31 Skickar min exakta GPS position till Bengan på sms.
16:36 Städar handskfacket.
16:51 Sitter. Väldigt nödig nu.

17:10  Går ut och tar några bilder på trafiken till min senare polisskrivning.

Hur kunde de lämna mig här? Är detta trafiksäkert?  Varför inte eskortera mig till en bensinstation.

Snutbilar kör förbi var femte minut i någon av de 17 filerna jag kan räkna till.

Ingen stannar.
17:20 Tåget dundrar förbi. Där inne har de toaletter.
17:30 Jag har sneglat på vätskeflaskan jag hade en halv liter näringsdryck i ett tag.  Den är tom och har ett stort lock man kan skruva av.
17:34  Har kört fram förarsätet längst fram. Står på knä i baksätet och fyller min träningsflaska från Fitnessbutiken i Härnösand. Har kommit till tre fjärdedelar utan tendes till tryckförändring. Då ringer Bengan!

Javisst, alldeles sant precis som allt annat jag skriver. Bengan kan kolla sina utgående samtal. 17:34.

Mitt körkort är indraget och det är körförbud på bilen. Jag står på knä i baksätet hukad med huvudet pressat under taket för att hålla balansen när tradarna drar förbi i 100 och bilen gungar, locket är öppet, flaskan håller på att bli full och är varm i min vänstra hand samtidigt som telefonen ringer i min ficka.
– Äntligen händer det nåt i mitt liv, tänker jag.

Jag går ur bilen, tömmer innehållet, slänger flaskan i bagaget och ringer upp Bengan
-Det har varit köer och rusning här men nu är vi uppe på Interstate 75 . Vi är hos dej om tre timmar, säger han igen.
Krantz känner sig så oerhört lättad av nån anledning. Tre timmar har gått och tre timmar till som en laglös på denna gungande, rungande viadukt är väl ingenting.
-Bring it on folks, bring it on.

18:34 . Mörkt, tänder varningsblinkersen på lilla Lincoln.
19:12   Sparade stället i GPS:en också så vi kan återvända och fira denna plats på jorden.
19:36 Samariten kommer tillbaka. Vi har haft koll på dej, säger han. Vi känner med dig. Underligt att poliserna lämnade dej här. Jag får en flaska vatten till.

19:44  Bengan ringer. Han är på gång. Han vet var jag står.

19:56   Hans vita van svänger in med trailer och Christer som är nyopererad slänger sig ur och vevar spännband.

-Här kan vi inte stå säger Christer som är van långtradarchaufför. Folk kör ju som tokar.

Det första Bengans fru Eva säger när jag kliver in i Vanen är :
-Vill du ha pappersservett !!  Hur kunde hon veta ???
– Ja tack säger jag skälmskt.

Kort därefter svänger vi in på en Italiensk krog och vi äter gott, sitter bra och har tvättat händerna.  Fem i midnatt lossas bilen hemma och de tittar på mig när jag inte hoppar in i bilen.
-Jag har inget körkort, säger jag.
Ett sista garv innan vi skiljs åt.  De har precis sparat 7.000 kronor åt mig.

Dagen efter skjutsar Bengan mig till DMV (bilregistret) och jag tas emot av de vänligaste kvinnor som via sina dataskärmar upplyser mig. Gällande min bil annulerades försäkringen den 18 maj 2015 (ifjol alltså) .

-Ja det stämmer. Det var när jag åkte till Sverige, säger jag.
– Det är bara det att då rapporterar försäkringsbolaget numera det till oss men eftersom du inte lämnat in din nummerplåt så tror vi att du är ute och kör.  Du måste inkomma med nummerplåten när du åker hem.

( Till saken hör att detta är nytt. 2010, 2011, 2012, 2013 var det helt andra regler för icke Floridabor. Då uppmanades man ha skylten kvar på sin bil stående i garaget under bortavaron)

-Jaha, säger jag. Damerna fixar en ny plåt eftersom polisen i Miami tagit min, raderar alla konstigheter i registren, återställer mitt körkort till giltigt och ler vänligt.

Att skriva detta har tagit två timmar och nitton minuter. Under tiden har jag druckit näringslösning ur burken. Life is good.