Kansas Joes seven window sedan.

Det första man ser är profilen med alla fönster. Normalt borde det ge ett upphackat, stökigt intryck men inte. Silverplyman med svarta rutor suger ögonen till sig. Annorlunda, fräscht, fräckt. Jakten på Kansas Joe har börjat. by Krantz

Worldkustom hittar bilen på South West Florida Hotrod Nationals i Jetblue Park, Fort Myers. Bland cupéer och cabbar, muskelbilar och Mercuryslädar sticker den ut som en ringklocka på ett HD-styre. Den långa, låga rodden av märket Plymouth är oväntad, överraskande och udda.

Ingen ägare syns till. Jag vet inte att jag jagar en cowboy från Kansas.

Efter någon timme passeras bilen igen och nu sitter en man bakom bilen.
– Jaså fota bilen för en tidning! Det skulle vara en ära.

-Se grym ut cowboy.

-Mäh, hur gör man det i kortbyxor och sandaler, Lars.?
-Jag saknar mina boots.
Good times with Joe Jenkins, Kansas/Florida.

Joe Jenkins är uppväxt på en farm i Kansas. Livet har tagit honom på en ekonomisk berg- och dalbana där han först blev välbeställd och sedan, i fastighetskriser och ekonomisk stagnation, höll på att förlora allt.

Som investerare och förvaltare av värdepapper och egendom valde cowboyen tidigt att sadla om från att rida häst till att rida tjuren på Wall Street.

Idag är han tillbaka på hästryggen. Farmen i Kansas är kvar liksom boendet i Florida och han ser framtiden an som aktiv pensionär, fortfarande med några papper i portföljen som skall signeras.

Plymouthen är från 1934 och köptes som ett långt gånget men oavslutat projekt.
-Jag fastnade för färgkombinationen direkt, säger Joe.
En ljus silverkulör från 1939 Pontiac balanserad mot en sen Mustangfärg i mörkare, gröntonat silver toppad med svarta rutor.
-Jag visste direkt att jag ville ha den även om den inte var klar.

Att färdigställa bygget var inget problem för Joe som kört dragracing med en 1965 Nova, ägt massor av bilar, renoverat dragbåtar och som även gillar ombyggda motorcyklar. Han började med Ford för att bli en GM-kille, som han säger och nu blev det alltså en rod från Chryslerkoncernen. Mätarna var flyttade från brädans mitt till in bakom ratten. Joe gillade det.

Plymouth presenterades första gången för köparna den 7 juli 1928 som ett budgetmärke hos Chryslerhandlarna.

Några fristående Plymouthförsäljare fanns inte. Detta var Chryslers försök att komma åt lågprissegmentet som dominerades av Ford och Chevrolet.

Plyman var från start något dyrare men kunde erbjuda finesser som hydrauliska bromsar och från 1934 individuell framvagn.

Motorn var en sidventilsexa med treväxlad låda. Bilen såldes hos Chrysler, DeSoto och Dodge och den sålde bra. I depressionens trettiotal tillskrivs Plymouth till och med räddande insatser för hela koncernen.

Joe Jenkins 34:a är från början en Sedan De Luxe. En bil med lång hjulbas, låga rutor och vackra proportioner. Linjerna har förstärkts med choppat tak, sänkt fram- och bakvagn med ingredienser från Corvette och Fatman samt stora fälgar med lågprofildäck. Luftrenaren har Joe byggt själv. De åtta trattarna är motorcykeltillbehör. Notera hur lackeringen löper över torpedväggen. Motorn är en Cheva 383 stoker med TH700-låda.

Resultat: En svullig, hungrig, stor rod, aristokratiskt silversober med svarta rutor som ger limousinekänsla utan långdojjefeeling men med väl bibehållet rodryt.

En tuff bil! Sjufönsters för att man brukar kalla karosser efter antalet fönster vindrutan borträknad.

Femfönsters och trefönsters har man hört talas om men aldrig sjufönsters.

Självmordsdörrarna är original och lirar fint med nya flammor från customvärlden.

 

Borttagna handtag och huvsidor räcker för att bilens originalkaross ska bli en fullfjädrad hotrod.

 

-Den var till 75 procent klar när jag köpte den, säger Joe som startar motorn och lägger i driven.
– Jag har låtit sy upp en ny inredning och adderat en elektrisk taklucka.

Motorn raskar på och palmbladen blir en grön smet utanför den öppna sidorutan. Kansas blir 30 år yngre på tre minuter. Han bromsar till, slänger in bilen på en sidogata och kör med kromad armbåge längs kanalen där sjöfåglarna torkar vingarna på pålar i vattnet.
-Här skulle vi kunna fota, säger jag, om det inte vore för alla skyltar.

Vi parkerar och nu har Joe blivit 25 där han ger sig på vägmarkören.

Plötsligt har vi förflyttat oss från Floridas tillbakalutade konformitet till Kansasranchens testobökande med stängsel och tråd.

Svetten rinner. Vi flåsar. Hettan tar överhanden. Joe tittar upp, och vi känner det båda.

Vad håller vi på med? Är vi tonåringar eller?

I just den sekunden är kontakten total.

 

Torparpojken från norra Sverige som blivit skribent och cowboyen från Kansas som blivit portföljbärare. Båda enade i kampen kring en pinne i Mexikanska Golfen.

-Joe Jenkins, en skön lirare med en skön rod.