Krantz Krönika Pannproblem

Två dagar kvar tills turnébussen skall rulla 100 mil och allting blöder.Som ni märker pendlar krönikorna mellan nostalgiskt och dagsfärskt.

April 2017.  Det bultar i pannan och tummen brinner.  Bussen är ett öppet sår och Krantz&Krantz rockband  är annonserade i Stockholm i övermorgon.

Det snöar.  Solen går ner. Jag ligger under bussen. Det är minusgrader och de vita flingorna fastnar på barskinnet mellan träskorna och arbetsbyxorna. Jag huttrar.
-Vad är detta? För fyra veckor sedan låg jag på rygg i polen och tittade på en Karlavagnen åt fel håll. (Florida)
– Sveriges vår är inte vår utan någon annans.

En magnetventil har gett upp. Den sitter på ett lättmetallplenum med flera olika ventiler hängande under bussen. Det är trångt. Grejerna drogs ihop med muttermaskin på Volvo 1983.  Jag får inget tag. Det där långsamma, svarta molnet som heter Omöjligt sipprar in i hjärnan. Då ser jag den plötsligt. Blindningen!!  Den stora bultskallen som sitter i ett oanvänt ventilhål intill.
– Det blir ljust i hela skallen på en sekund.
Känslan är underbar.

Åhh, vad jag är smart. Åhh, vad jag är rutinerad. Åhh, vad min erfarenhet tänker brett.  Åhh, vilket proffs jag är. Jag låter den trasiga ventilen sitta kvar och skruvar dit den nya i det fria hålet! Problemet löst!

Varför kan ingen ingenjörstrupp komma trampande förbi just nu som kan förundras över min genialitet?

Varför är inte NASA:s utsände här?  Såna hjärnor som min skapade industrialiseringen och byggde månlandaren.

Nu skall jag bara ta bort blindbulten och det är lätt.

Jag värmer bulten med van hand och ett ego som jäser under bussen.  Bredvid mig ligger hylsa 28 med det längsta handtaget PLUS ett förlängningsrör. Jag är rasande rutinerad, jag är smart, jag är bästa skruvaren i länet.  Vad dumhuvet inte vet är att han står på kanten till avgrunden och kommer att störta om 12 sekunder.

Jag sätter hylsa 1-1/16 på bultskallen, skjuter på röret och .. men det är trångt under bussen. Vinkeln blir konstig, jag kan inte ta spjärn och axeln värker. Precis här känns det som när det slår om till gult. Ska jag gasa eller bromsa. Jag trycker gasen i botten och PANG säger det när tumbenet slår in i pannbenet så skinnet spricker på båda.

Smärtan var eldgaffel i ögat. Huvudet flög bakåt och nacken flög in i balken. En exploderande smärta på elva ställen samtidigt och ondast gjorde egot.

Krälade ut. Satt. Suckade. Tittade på bulten. Jo, den hade släppt sig den råttan men glädjen var inte det huvudsakliga intrycket.  Det huvudsakliga intrycket var den intryckta hjärnan. Jag hade vunnit slaget men förlorat kriget.
-Jag var samma pappskalle som i morse.