Att bo i Amerika

Myran undrade hur överfarten varit. Jag berättade och hon började skratta halvvägs? Vad är det som är så roligt?  – Skriv, sa hon.
– Hmpff. 

Jag åkte hemifrån i onsdags med flyg från Midvinterlanda.  30 grader kallt och ramlaomkullsnö. Landade i terminal intevetjag och gick till Berlin Air på en fot. Jag har hälsporre.  Hälsporre är som att skjuta sig i foten med två luftgevär, lägga en glasbit i skon och trampa iväg.
Hälsporre går över av sig själv på två år.
– Hej 2019.

Kom fram till Air Berlins incheckning terminal 2  strax utanför Berlin kändes det som.

Stängt för kvällen. Gick tillbaka till Sverige.

Test and die.
Åke hade sagt att man skulle ligga i en kuvös på Rest and Fly för det var så centralt.
Jag skulle kalla det Test and Die. Fick bara en gratispepparkaka och en ståplats i hallen.

Jag trodde jag bokat. På nätet stod det Arlanda över hela hotellet jag snabbklickade på från Gussjö men det jag bokat var en Boeing med militärsängar skjuten i sank i Akalla kanske.
Jumbo Stay.

– Well min fot var jumbostay inne i en uppumpad boots. Inte ett steg till.

Sladdade in på Clarion vid midnatt medan Air Berlin redan stod på tomgång därute. Fyra timmars sömn på två hotell kostade mig 2000 kronor.  Funderade på att skruva loss TV:n.

I Stuttgart ringde Gottfrid.
-Hej pappa. Jag har ditt körkort.
Han hade fått det av mej för att lösa ut ett paket på Coop.

En annan grej var att jag tagit fel på datum. Det visade sig att jag hade hyresgäster i mitt hus – aha.
Landade bland palmerna enbent, utan bostad, utan bil, utan körkort.
Störtdök i queensängen på andra sidan stan i Casa Loma Motel, Cape Coral.

Jag har rest hit i sju år. Alla andra pratar om hur perfekt allting blir när man blir van. Jag flyter iland som en båtflykting varje år.

Det var fredag. Linkade bort till Dollar Tree och köpte tandborste, tandkräm, hyvel en bit kabel, mjölk, ägg,  förgreningsuttag,  eltejp och tång.

Byggde en adapter till vägguttaget så jag kunde få igång laptopen eftersom jag glömt den detaljen,  rakade mig, åt ägg och husets påskaffe och gick över gatan till en försäkringsfirma.

I Stuttgart hade jag fått reda på  att jag varit en usel kund och var nu portad på mitt försäkringsbolag i USA. Jag hade skickat ett mail om att jag ville försäkra bilen och svaret blev:
– Bästa herr Krantz. Tack för dessa år men vi har inte längre den produkt du eftersöker.
Försäkringsbolaget hade ingen försäkring.  Jag hade hört Denise morra året innan.

Denise var en kvinna i undre överåldern som bytt ut  barnen på skrivbordet  mot barnbarnen.  Inte så gulligt med en flintis fyrtiotaggare i en blå plastram kan man tänka.
-Du är en usel kund hade hon inte sagt men menat.
En sån som tar försäkring på sex månader och sedan avsäger sig den efter tre och löser in pengarna år efter år.

På andra sidan gatan var jag välkommen ända tills de fick klart för sig att jag var en invandrare.
– Vi försäkrar inte utlänningar, sade de med alla huvuden på sned.

Okey, jag är fast i ett hotell på andra sidan stan, kan inte ta mig någonstans, kan inte köpa försäkring, har inget körkort och kan inte gå.

Såg en busshållplats. Tänkte åka till ett försäkringsbolag jag fått tips om för skumma ickeamerikaner.  Stod i 20 minuter. Blev grillad. Ringde numret på skylten.
– Vi är så ledsna men nästa buss kommer tidigast om en dryg timme. Gick konstigt tillbaka.

Låg på sängen. Taket var nog nymålat. Jag får sitta här i fyra dygn, ta en taxi till mitt hus när det blir ledigt och  . . köpa en cykel. Somnade. Vaknade av att datorn vaknat.  Fingrade  och kom in på en försäkringsmäklarsida.

Fyllde i mina uppgifter. ”Plink” sade det så dök mina bilar upp förifyllda.

Systemet hade hittat mitt förra bolag fast hoppat över lokalkontoret med Denise och barnbarnen.  På nätet gick det heller inte att ”visa körkortet”.

Tryckte väl ”okey” sex, sju gånger och var plötsligt framme vid sidan för betalning med kreditkortet. Jag hade försäkrat bilen. Firade med påskaffe.
I lobbyn skrev de ut försäkringsbeviset och samtidigt såg jag stans billigaste taxi. Tog den till DMV ( de har kvar bilregistret) gick in och önskade en nummerplåt. När man ställer av bilen måste man lämna in nummerplåten men man får en ny mot uppvisande av försäkringsbevis och körkort!

Ett karl på 150 kilo ville se försäkringsbeskedet. Han knappade på tangentbordet. Hans glänsade fingar flöt fram på måfå som fuktiga kottar i en skogsbäck. Utan att kliva upp rullade han bort till en låda och fiskade fram en nummerplåt. Han ville ha 30 dollar och körkort.  Nu låg nummerskylten på bordet. Nu var det nära.

Kreditkort och körkort var det.
Jag lade lugnt fram Visakortet och låtsassökte sedan i plånboken.
– Ojsan, körkortet ligger kvar i huset, sade jag.
Han knyckte ner alla hakorna och tittade forskande.
– Jag har pass, sade jag lugnt. Inte för snabbt, inte för glatt.
– Okey, sade han.

Solen sken extra varmt  när jag hukade bakom min Lincoln vid mitt garage och skruvade fast skylten med de bekanta skruvarna. I huset fick jag kramar och svenskt kaffe av hyresgästerna.

Den direktinsprutade V8:an startade på ett halvvarv.

Bilradion spelade samma kanal som när jag lämnade. 106.3 Sunny.

Kör utan körkort.
– Life is good.

Obs. Du kan nu prenumerera på Worldkustom så att du får en mail varje gång det kommer något nytt.  Helt gratis så klart.
– Du missar inget i fortsättningen

Prenumerera på Worldkustom gratis