Cadillacköpare längs vägen

Brunflo lördagen 10 oktober vid femtiden på eftermiddagen.  Bengt Andersson från Sveg har tankat och skall svänga ut på vägen igen.

Bengt Andersson är på väg hem. Bilen har han ägt i någon timme.  Följebilen, en Volvo med förare står en bit bort och väntar.
-Jag vågade inte lita på tankmätaren, säger han.
Cadillacen är stor på parkeringen och Bengt är detsamma på framsätet.  Med skogshuggarborst i ansiktet ingen man vill brottas med.

Den grove ler med hela ansiktet.  Man kan se mopedisten i honom.  429:an mullrar dovt  under huven och värmen fungerar. Vad mer kan man önska en lördag strax innan vintern?
-Jag har varit sugen hela sommaren, säger Bengt.
Cadillacen hade han sett på blocket men inte kommit fram på telefonen.  Veckorna hade gått. Bengt hade återkommit till den där Cadillacen och ringt gång på gång men utan framgång.

Årsmodellen är 1964. På framsätet ligger en osprättad Coca Cola. Instrumenbelysningen funkar och startnyckelns främmande nyckelringar dinglar hemtrevligt bakom växelväljaren.  Bengts Krantzjacka ser ren ut . Han har inte tvingats krypa under och skruva än.  Strax söder om Brunflo skall han svänga höger, bort från E14 och in i skogen mot Sveg i skymningen. Om drygt två timmar borde han vara hemma.

Han ringde igen på annonsen. Inget svar.  Nu hade den legat ute så länge att den hotade försvinna.

 Då kom han på …. kanske det står fel nummer i annonsen. Han slår bilnumret på datorn, får fram ägaren och ringer ett annat nummer.
-Hallå …….. säger någon.
-Jo, ehh jag ringer på annonsen på Cadillacen, är det kvar?

-Jae, det har varit heldött intresse på den, det är väl årstiden.
-Pang, sade det i Sveg, chaufför ordnades  och några timmar senare var han ägare till ett vackert patinerat slagskepp från det goda sextiotalets tidigare hälft. En Californiabil med black plates. 
– Jag köpte den i, …. minns inte  vad det hette, Lillhansjön eller nåt, säger Andersson och  bläddrar  i vikta papper i handskfacket.

Jag kommenterar hans rena jacka.
– Jag har två stycken, säger han.  Det här är den nyaste. Serienummer 883. 

Han har åkt mycket 66:a tidigare. Den har han sålt till Ö-vik nu.

 Idag blev det en 64:a.  Han pratar bara årgångar. Märket är självklart.
-Va’ tusan, åker du Lincoln, säger han klentroget till mej.  Är inte du en Cadillacman?
– Jo, ja , stammar jag och förfäktar att det även står en Cadillac cab i mitt garage fast jag berättar inte att den är sonens.

-Det luktar bensin, säger jag.
– Lugnt, svarar han snabbt. Jag tankade ända upp i locket. Jag litar inte på tankmätaren.
Han lägger i driven och de upplysta vingarna på bakskärmarna gungar ut från bensinstationens tryggt upplysta yttertak. Han  blinkar vänster ut i det mörknande landskapet med en svag doft av bensin i cupén, nya ljud och nya upplevelser.

-Är det någon som känner igen sig?