Leif-Ivan köper Alice Timanders Skyliner till sitt museum

Året var 1959, och den 4:e maj rullade en ny Ford Skyliner ut från monteringslinjen vid en fordfabrik i New Jersey. Den var försedd med hastighetsmätare graderad i km/h och med fastborrade runda reflexer i stötfångaren bak. Bilen var avsedd för export, och efter en båtresa över Atlanten stod den strax därefter hos Firma Motorcity, auktoriserade Fordåterförsäljare på Birger Jarlsgatan i Stockholm.

Den nya Skylinern, en av endast två svensksålda 59:or, var en udda vagn i bilhallen. En såpass exklusiv bil, dessutom med plåtcab, sålde man inte varje dag. Vi vet inget om nypriset i Sverige, men Skylinern var nästan dubbelt så dyr som en vanlig Ford 59:a i sedanutförande borta i USA vid denna tid.

 I samma veva höll filmregissören Olle Hellbom på med filmen ”Raggare”, som skulle ha premiär framåt vintern.

Christina Schollin och Hans Wahlgren var två av de mer kända skådespelarna i filmen, som för övrigt hade en rätt hygglig budget.

På något vis tror vi att filmbolaget lyckades låna den helt nya bilen till inspelningarna.

Den trefärgade Skylinern skymtar i flera scener i filmen, tydligast utanför ”Café Torpet” ungefär mitt i filmen.

 Bilen blev sedan stående hos Motorcity till den 13:e maj 1960 innan den såldes. Nye ägaren blev Torsten Timander, då gift med skådespelerskan Alice Timander. Vi vet att Alice genast fattade tycke för den nya forden, och i hennes memoarer nämns den på detta sätt:

”Torsten introducerade Miranda. Det var en Ford Fairlane, ett stort rött slagskepp med hard top som automatiskt åkte ner i bakluckan om man ville åka öppet. Eftersom den verkligen var värd att beundras kallade jag den Miranda.”

Bilen blev kvar i familjen Timanders ägo till juni 1967. Under dessa år användes den flitigt, och på sommaren tog man ofta Skylinern till sommarhuset på Gotland. Naturligtvis körde man nercabbat hela resan, bara vädret så medgav.

 Bilen bytte ägare ett antal gånger under åren, bl.a. var den under en period registrerad på Gran Canaria.

Kanske ett sätt att få nyttja bilen lite mer med nedfällt tak under de regniga svenska somrarna.

Så småningom hamnade bilen i Dalarna, först i Borlänge där den plockades ned fullständigt, sedan i Orsa hos en kille som äntligen hittat sin drömbil. Tyvärr visade det sig att renoveringen skulle bli övermäktig för honom, och en god vän retades ofta för att det inte verkade hända något med renoveringen.

– ”Köp den du då, istället för att stå där och vara stor i munnen” sa han plötsligt en dag till sin gode vän.

 Den gode vännen var Hasse Jansson i Mora. Erbjudandet kom plötsligt, och Hasse som då var 22 år, fick lov att fundera lite. Visserligen hade han trots åldern en mycket gedigen erfarenhet av bilrenoveringar, och första renoveringsobjektet, en Fairlane -64, köpte han som 17-åring.

Med fordonstekniskt gymnasium i ryggen, och massa tid hos byns lokala bilverkstad, Vika Bil & Mekaniska, fick bilintresset en rivstart. Dessutom hade Hasse en farbror som drev bilplåtslageri och lackering, så det fanns ju alltid någon att fråga om råd. Påpassligt nog anställdes Hasse också på lokala volvoverkstaden som 17-åring, och jobbade där parallellt med skolgången. Som sagt, 22-åringen bytte bort sin Cougar XR7 cab -71:a som han noggrant renoverat, och blev ägare till Skylinern år 2000.

Då var den i ett bedrövligt skick, nedplockad i molekyler, tidigare uselt rostlagad kaross, inredningen omklädd i vit galon och alla kromdetaljer bubbliga och anfrätta. Original 292 Y-block och 2-stegs Cruise-o-matic automat följde med, om än bara som renoveringsobjekt. Garaget fylldes med kartonger och skylinerdelar, och projektet kunde starta.

Om detta nu hade varit en vanligare bilmodell så skulle ju en massa delar finnas nytillverkade, och andra grejer skulle enkelt kunna anskaffas från bilskrotar i USA eller finnas som NOS-delar. Men Skyliner -59 blev ingen storsäljare, endast 12916 tillverkades. Därför finns inte heller, och har aldrig funnits, någon nytillverkning av modellspecifika delar. Ingen ekonomiplåt, inga kromdetaljer, inga delar till den avancerade cabställningen.

Svårigheterna hopade sig, men som tur är taggade detta bara Hasse ännu mer. Efter ett besök hos lokala blästerfirman var det bara att börja kapa i karossen. Bort med en bit, nytillverka, och sedan svetsa på plats. Men vid hjulhusen bak på båda sidor var de gamla lagningarna så omfattande att det inte gick att avgöra hur det sett ut från början. Bara att åka runt en sväng och titta på några andra fordar, så visar det sig snart, tänkte Hasse.

Men tyvärr, efter att ha tittat på 6-7 andra bilar, så visste han fortfarande inget mer. Alla var nämligen lagade eller sönderrostade just här. Bara en sak att göra, beställa resa till USA. Och utanför Phoenix, hos Hidden Valley Autoparts, stod en helt rostfri Skyliner. Med smörpapper och krita mallades de intressanta måtten och formerna av, och resan gick hemöver igen. Av bara farten skickades även en helt rostfri Galaxie -63 1/2 hemöver, bra att ha så fort Skylinern var klar, tänkte Hasse.

 
Leif-Ivan och Susanne Karlsson utvecklar sitt museum med nya bilar eftersom. 

Väl hemma blev karossen upplagat minutiöst noggrant, och helt enligt originalspecifikationerna. För att få en uppfattning om hur seriöst detta gjordes, kan vi berätta att det tillverkades specialverktyg för att göra exakt de rillor i golvplåten som fanns på denna bil. Ett annat exempel är trösklarna. Det absolut enda i ekonomiplåt som finns till denna modell är just trösklar. Men passformen var usel, och profilen var helt fel. Hasse slängde dessa i skrotlådan och tillverkade nya istället, enda sättet att bli riktigt nöjd, tydligen.

Chassie och drivlina renoverades och karossen grundmålades. Men sedan var det dags för fru, några barn och bygga hus. Renoveringen av Skylinern fick ställas på sparlåga några år, innan huset blivit klart och frugan avyttrad. Under tiden nosades en oskruvad Skyliner -59:a upp, bara för att plocka delar ifrån. Speciellt cabställningen och all elektronik kring denna var ett gissel. Men med delar från två kompletta bilar att pussla med, gick det att få ihop även detta. För att få en liten inblick i detta kan vi nämna att cabmekanismen bl.a. innehåller tio reläer som måste slås till i rätt ordning via en massa microswitchar. Kopplar man detta fel kommer något att brytas sönder ögonblickligen, var så säker. Även injusteringen av takrörelserna och passningen i både öppet och stängt läge var en riktig mardröm, liksom utmaningen att fixa till alla kromdetaljer och lister.

 Efter alla umbäranden kunde bilen så godkännas hos bilprovningen våren 2015. Lågt räknat hade då renoveringen tagit 8000 timmar fördelat över 15 år. Bilen hann provköras ett par vändor, totalt kanske 10 mil, innan Leif-Ivan Karlsson hade spårat upp Hasse och Skylinern. Naturligtvis var inte bilen till salu, men med tanke på hur svårt det är att använda en så här fin och unik bil utan att vara nervös mest hela tiden, så blev svaret slutligen ändå ett ja.

Leif-Ivan bygger upp ett i bilmuseum, World of Classics, och tanken på att Skylinern nu skulle få stå på museum och ha det varmt och gott, samtidigt som ett stycke svensk bilhistoria blir tillgängligt för allmänheten, hjälpte Hasse att fatta beslutet.

– ”Åja, jag hann ju med några pilsner i den innan den blev musieföremål” skrattar Hasse.

Bilen står nu hos Leif-Ivan och Susanne och muséet i Tumba

– ”Nu har jag precis bogserat in Galaxie 63 1/2:an i garaget och slitit ur golvmattan. Men nu ska det inte behöva ta några 15 år denna gång, hoppas jag…”

Vi håller tummarna för Hasse, och tillönskar honom ett stort tack för hjälpen, med att bevara denna unika Skyliner för eftervärlden.