Reportageresan i Norge går mot sitt slut. Intrycksbank och minneskort är mättade. Omtumlad har jag fått se de vackraste bilar i de vackraste landskap. Väskan ligger packad i Lincolnens bagage och tandkrämstuben blev kvar på rummet. by Krantz
Det blåser från nordväst. Oktobersolen har slösat med sitt krut men nu tippar jorden över och stjärnans strålar rusar förbi, ut i rymden. Jag, Jorden och Norge rullar in i skuggan bort från dess brinnande energi. 
Vinden från ishavet bär dess skummande vågor. Det regnar inte men sjön mättar stormbyarna med fukt och jag gömmer kameran bak skinnjackans öppning.
Nere i byn hittar vi en gata som sticker ut i solsystemet som en glödande selfiepinne i ett för övrigt skugglagt landskap. I Kristiansund tar vi bilderna på parkeringen som sträcker sig ut i Vintergatan likt en amatörmålare som inte vill flytta stegen.
Forden från 1970 har aldrig sett bättre ut. Henry Fords enkla arbetsfordon till folket på prärien, till mannen i smedjan och till kvinnan i snöstormen står spikrakt spegelblank som en motsägelsefull historiemetafor från kampen att bygga världens mäktigaste land.
Ford F-100 är världens mest sålda modell. Igår, i förrgår och idag.
Jan Oddvar Eide bor på Frei och äger monumentet på hjul. Han letade noga och länge efter en perfekt pickis. Allt började med att han besökte släkt i Virginia och Texas.
Ni som sett Texas vägkrogar med enorma skyltbelysningar, bolmande köttrökar och oändliga rader av pickups utanför fattar vilken närmast intravenös dos som levererades rakt in i blodet på herr Eide.
Man glömmer aldrig röken, ljuset, hattarna, musiken eller bilarna. Idag har han besökt 27 stater och fler blir det.
Bilen är inte en amerikarenovering. Forden kom till Stavanger där förre ägaren Jostein Henden bara skulle åka med den som en bruksbil.
Året var 2002. Han skulle fixa det viktigaste men så lyftes flaket från ramen och ja . . . därifrån gick det fort till en totalrenovering.
Motorn är en 390 som renoverats. Bakom sitter en stadig C6 växellåda följt av en 9-tums bakaxel med 3,00:1. Sätet som satt i var från en Chevrolet och det gick ju inte så ett säte från en Ford som gått i SAS tjänst spårades upp.
I Sverige hittades en framruta med Fordmarkering, sidorutorna köptes nya och tonade och bakrutan har fått en toningsfilm för att matcha. Massor av dämpningsmaterial har satts in i arbetsfordonet som nu går tyst och skrammelfritt på nya bussningar och leder.
Elsystemet är nytt och draget via strömbrytare så man kan välja amerikansk originalfunktion eller det som passar norsk lag. (Att småländer som Sverige och Norge aldrig kan lära sig att det som funkar för 350 miljoner bilägare i USA också funkar för några glest utplacerade nordbor i närheten av Polcirkeln.) 
Ja, detta är en Gute-dröm, säger Jan-Oddvar lågt. Pickupen njuter han av soliga dagar och ett bättre skick kunde han inte önska sig. 
Uppdaterad dash som synes och med det nya elsystemet funkar allt som på en ny bil.
Vi åker en sväng och bilen är som en Mercedes inuti.
Fast och fin med ett dovt avagsljud som bryter tystnaden när det blir uppför och det blir det ofta i Norge.
Totalt isärplockad och återförd till nyskick med många extra tillbehör som kommit i bruna paket från Amerika.
Planeten kuggar över en grad till och Kristiansund övergår i kväll. Det känns inte än med några droppar på huven talar sitt tydliga språk. Regn.
Jan-Oddvar vill till garaget och jag förstår honom.
Jag tackar för denna sista bil från Norgeresan och hoppar in i Lincolnen som får sin huv ställd mot Sverige och värmereglagen förda till de röda markeringarna.
Med handen på startnyckeln tittar jag över axeln efter den vackra pickisen en sista gång där han rullar iväg. Han har lagt hatten i framrutan och försvinner med en hand på ratten.
