Här är ditt liv Arne Friberg.

Som en björn hukar Arne Friberg under garageporten, stegar ut i solen över infarten och skakar om min hand. Det är som att hälsa på en planet. Man känner av gravitationen och jag går in i en bana runt gubbe och bil.  På balkongen står Anette och vinkar.  – Kaffet är klart, kvittrar hon. by Krantz

Kapitel I

Lobonäs känns för en förstagångsbesökare som två kurvor i skogen. Husen med  den nedlagda macken, nedlagda skolan och Lobonässkylten far förbi innan intervalltorkarna hunnit veva fem gånger.

Sveriges guld. Landsbygden och dess byggare.  Här föddes Arne, här lekte han, gick i skolan, körde ”olovandes” och här började han arbeta.

BSA 125:an var hans första motorcykel innan fyllda tolv.
-Vi bodde vid en brant backe.   Taxigubben hade en DeSoto. När han körde uppför kändes det i hela kroppen, minns Arne. Senare, när skolskjutsen stannade och han fick hoppa in i en ny Chevrolet från 1957 visste Arne Friberg , – det skall vara amerikanska  V8:or..

Vi ligger under Crew Caben från 1986.  Arne vill visa mig bakdäcken.  Majsolens bleka värme har inte förmått torka marken. Vi blir blöta.  Det luktar försommar och olja.  Arne pekar på däcken.
-Special, säger han.
Jag tar en bild, känner den kalla jorden mot knäna. Vi är två  sjuåringar som får lera på byxorna.  Arne är lätt att lyssna på. Orden kommer inte uppifrån. Han strör med försiktighet litet här och litet där.  

Glosor som 454, modifierade rulldäck, 9600 mil och Cummins   pytsar han ut på måfå och min nyfikenhet exploderar i det försiktiga ordlandskapet.
-Men hallå,   vänta på mej Arne!

Den väldige stannar upp och vargrinar under kepsen.
-Fyrhjulsdriven, vill du ha fika, säger han men jag vill inte sluta leka nu och vi tar ett varv till runt krutcabben.

 

Arne köpte den lågmilade brandbilen med 454,  stoppade i Cumminsmotorn, monterade flak  och lät en kompis lacka den.

Han tog bort dually-hjulen, letade fram två lastbilsfälgar, tillverkade adaptrar till bultmönstret och beställde två feta rulläck (däck på långtradare som inte driver) med storleken 445x15x19,5.

 

Det fanns inga sådana med drivmönster så  gummiverkstan fick vulka på drivmönster och han har nu nästan en halvmeter breda däck bak.

Eftersom bilen är fyrhjulsdriven måste han ha samma diameter fram. Han valde 285x70x19,5.  Bilen har höjt tak vilket Arne gillar så han får plats.  Registrering återstår.

Vi går in via källaren. Bredvid frysboxen ungefär ligger en hög tyger.  Anette skalar av några lager och si, en Corvette C4 med glastarga!
-Min bil, en 85:a, 9600 mil, glittrar hon.

Bilar ingen får se.
Jag har redan sett två bilar jag inte visste fanns hos familjen och det är en annan sak också.

Familjen har områden dit ingen kommer. Bakland dit ingen hittar och där står bilar, sägs det.  Tanken kliar men jag säger inget.  Detta är Friberg land och Arne är Kung.

Huset har de renoverat själva.  Arne har köpt  fyra- fem hus i byn allt eftersom folk flyttat till stan. Arne berättar:
-Vi var en lantbrukarfamilj med 120 nöt, åkrar, skog och ägor runt byn.

Vi hade torvbrytning med vad det innebär i maskinpark och dessutom ett åkeri.

Man jobbade jämt. Alla dagar, alla tider. Det fanns inga spärrar. Traktorerna rullade.  Jobbet skulle fram bara.

Det var skogen och skörden och åkeriet och reparationerna och byggnationerna.

På nätterna böjde man till bilar och motorcyklar. Triumph 650 chopper kom till 1970 efter att man sett Easy Rider.

När skolan lades ner skötte vi byggnaden åt byn.

Vi hade en förening och i den ordnade vi Lobonäs Veteranmarknad.

196 knallar och fyra hektar parkeringsplatser. Vi höll med marken och klippningen och fixade infarter.

Hemma byggdes maskinhallar och torkar. Telefonerna ringde konstant och en gång ville jag bara komma bort från allt och ha semester. Jag  tog en lastbil, hämtade Anette och vi åkte till Mo i Rana och fikade.  23 timmar i hytten. Det var vår semester det året.

 Kaffe och hembakat  smakar gott till Instamaticbilder från sjuttiotalet. Arne utbildade sig till verktygsmakare. 1974 hade han en 1969 Volvo med uppdaterad front och bakände. Cragar SS var vad alla pojkar önskade sig då men som ingen hade råd med.  Verktygsmakaren Arne tillverkade sina egna!

Vi åker vidare mot skolan i den handknackade 31:an. Man får ta det litet lugnt så inte grannarna blir störda, säger Arne och skottar bara 20 meter.  Bilen har isdäcken på efter vinterns körningar på sjön.

Idag har de köpt skolan också.  I skolan tillverkar Arne och sonen Björn (som är en kopia) egna bilar och hjälper folk med nytillverkning av omöjliga karosseridelar.

En högprestigebil har just lämnat verkstaden efter att ha fått en helt ny karossida där Arne mallat av och spegelvänt den friska sidan.
Just nu  byggs en minirod åt sonsonen Christoffer 8 år. Allt i plåt.

Kundjobb. Skum kärra från 1937 med kuggstångsstyrning och centralsmörjning görs i ordning.

-En föregångare till Folkvagnen, säger Arne om den österrikiska Steyern.

Sonen som heter  Björn är en kopia av pappa. Hans egenbyggda  T-23:a innehar hastighetsrekordet på is. Samma där. Jobbar på dagarna, skruvar på nätterna.

Älvis on Ice drog familjen igång för några år sedan  efter att Arne och Björn plogat upp sjön.

En återkommande succé med deltagare ända från Norge.

Dragracing och rundbana körs där jänkiejärnen studsar mellan snödrivorna i en underbar centrifugering på blixtrande snö (och Arne voltade med sin 31:a cab ena året. ) Tävlingen körs nu den 20 februari för den som vill åka dit och kolla.

2013 var Arne nere och kände på isen medan sjön ännu var öppen utanför vassen.

Anette  skyndade sig ta  några sista bilder på gubben ifall det skulle vara så.

 

Kapitel II

I Lobonäs har barnen funnit sin plats att vara på och hus finns att välja bland.

Den gamla macken mitt i byn blev ett perfekt boende åt sonen men ägaren till fastigheten klagade efter ett tag på ”nedskräpningen” med alla bildelar.

 

Gnället pågick ett tag tills Arne en dag ledsnade.
-Vi köpte det huset också så var det bra med det och pojken kunde hålla på med sina bilar, säger Arne.

Vi fortsätter in i skolan. Korridorer och klassrum är en dröm för bilälskare.

Hotrods och byggen och verktyg bland svarta tavlor och ribbstolar.
– Vi har många bilar säger de och så börjar den där tanken på ryktet att klia igen men jag säger inget.

Fribergs bygger flera roddar samtidigt.
-Jag gick en kurs hos Lazze Jansson och åkte hem, köpte en kantbock och gjorde ramen, säger Arne som även besökt Lazze i Pleasanton Californien.

Den gula 31:ans ram är byggd i  Lobonäs och byggbesiktad. Arbetet fortgår med karossen.

Christoffer kommer från skolan och har tankar om förbättringar på sin 34:a hotrod, försedd med skotermotor på 198 cc. Tredje generationen är väl bevandrad i verkstaden och bygger själv på bilen när inte pappa och farfar är i vägen.Men nu vill pojkarna köra. Sagt och gjort och alla tre ställer upp sig.

Då får Christoffer motorproblem.  V8:orna går rent men skotermotorn vill inte starta.
-Kanske lika bra det. Det är nog svårt att hålla reda på vart man är då man är två, säger Björn och jag förstår inte riktigt.

Vad pratar de om?

V8:orna startar och Christer springer upp på lastbryggan.

Jag förstår inte det riktigt heller.  Då trycker båda fullt bakom mej.

Jag hinner sno runt och få upp kameran.

Isdäcken skapar en 40 meter lång vall av jord mellan de båda.

Pappa Arne har vikit av till vänster . Farten är hög. Björn kanar ut på tvären i  sin T-23:a  spanande mot jordmuren fadern rivit upp. Han svänger rakt emot den och  …

… siktar mitt i muren. Vrålet från V8:orna på högvarv  i hög hastighet mot varandra utan sikt och berg av jord flygande i luften får mig att flämta.

Då kommer Arne  från ingenstans, hjälp! Han vrider upp och skär Björns bana som slänger sin rod åt sidan.

Arne håller ner gasen  och vänder upp mot sonen.

Båda försvinner för ett ögonblick. Bara vrålen från motorerna hörs.

– Jasså kom du där, sade Björn efteråt?
– Ja, jag  trodde du for åt andra hållet, svarade Arne.?
–  Jaja. Man ser inget  för all jord.

Kapitel III

Bilarna har tystnat. Christer har kommit ner från lastbryggan.  Vi står utanför skolan.

Jag har material till en bok och upplevt något jag aldrig mer kommer att få se. Jag tackar för mig och för en overklig dag.
– Ska vi visa’n det som ingen får se, säger Björn.
Arne tittar på mig. Vi har litet mera som står Krantz.
-Vill du se, frågar han?

Worldkustom skall alltså få gå dit ingen släppts in.  De två fyrtornen till väktare av de dolda skogsbackarna har öppnat vägen.  Här trampar ingen oinbjuden men jag har Björn och Arne på var sin sida.

En fyllig artikel i en papperstidning innehåller 18 bilder. Vi har redan passerat det dubbla och nu fortsätter det.  Välkommen till webtidningens gränslösa möjligheter.  Du hade inte fått se en tredjedel  i Wheels, Power, Gasoline, Bilsport Classic eller i någon av de andra trätidningarna.

Koka mer kaffe och njut läsare.  Worldkustom öppnar nya möjligheter. Är det inte å ena gången igenbommade träskmarker i södra USA,  å andra gången dolda vapenrum i centrala  Florida  så är det svenska oåtkomliga outbacks.
– Tidningen  har fått tillträde till det hemligaste … igen.

Detta är första 1974 Chevrolet stepsiden intagen i Sverige. Det skede under de omöjliga åren 1982-1984 då ett,  i prakt-iken  importförbud rådde.

Jag åkte till Strängnäs med pickupen, beställde alla upptänkliga intyg  och höll på i två år med myndigheterna, säger Arne. Det gick inte.

Verktygsmakare är han och arbetsnarkoman är han men att begripa sig på den svenska maktapparaten  gick han bet på.

Motorn behövdes vid ett senare tillfälle och den fina pickisen slaktades.
Senare har en 6,2 diesel hamnat där men det är fortfarande  avstannat bygge och den skall ju också nagelfaras av  ”Travikvärken” i  läget den skulle bli klar.
-Ja, vem orkar?
Den fina  lilla lastbilen förblir fruktansvärt olaglig. Skamligt Sverige.

Ögonen skelar där vi raskt går förbi guld efter guld.

En i taget en dröm att drömma.  Här klasar.

Inne i ett av alla förråden .  36:a Fordcupa med direktinsprutning och airride.

Den första EPA-traktorn registrerad i Ljusdals kommun.  Byggd på en Ford lastbil.

Rostfri ram med papper.

Mormors PV.
– Vad förbannad hon var 1973 när hon fick de nya skyltarna, minns Arne.

Vi är i pickup country

På samma plats för ett halvt sekel sedan. Arnes bygge.  Motor från Opel på Singer ram.   Arne är 14 år på bilden.

Telefonen ringde efter några veckor
-Hej, det är Arne i andra änden. Ville bara tacka för besöket.  Det blev mycket på en gång.
-Känns som om man varit med i Här är ditt liv, sade den vänliga rösten.

Så kom han att inspirera såväl rubrik som final.

Här är ditt liv Arne.  Cirkeln är sluten.