Jerry Conklin cruisade på Van Neus Boulevard 1959

MAINE USA. Den elektriskt gula blysläden rullade in sent till Holy Donut Morning Meet i Maryland. Allas blickar riktades mot den. Det var något med hur den rörde sig. Sakta, med ett dovt muller parkerade den vant under en uppstigande sol. Ur klev en silverhane med vit t-shirt och bakåtkammat hår. Det kunde ha varit på film. by Lars Krantz

Var det verkligen som i Sista natten med gänget? Är allt uppdiktat? Är filmen en spegel av verkligheten eller har den format densamma att bli som filmen? Låt oss åka med den hetaste bilen på träffen och snacka med den coolaste raggaren jag mött. -Hop in, lets take her for a ride, sadeJerry.

Jag kollar mina bakfickor tre gånger så inget vasst eller färgat finns där som kan lämna avtryck på den vita klädseln och glider sedan in i customdrömmen. Det skinnknakar i den spänstiga klädseln. Man sitter lågt och taket får Jerry att anta den karakteristiska gamnacken när han orienterar sig ut från träffen. Den kraftigt masserade Chevroleten från 1951 är hård. Stenhård i fjädringen. På ventilationsrutan står det No Bags.
-Jag blev less på att frågan om den hade luftfjädring och skrev dit det där, säger Jerry.
-Så gjorde vi och så förblir det, säger Mr Conklin och drar på så lådan snabbt växlar genom registret, sedan slår han i tvåan och låder motorn bluddra på motorbromsen.Det är 92 grader varmt och håret reser sig i rysningar på armarna. Han tuggar långsamt
på ett tuggummi. Han kallar morgonmötet för ”kyrkan”.
-Jag har kommit hit i över tio år. Är man karosskille så är man, säger Jerry.
-Ska du till kyrkan på söndag frågar kompisarna och då vet man att det är hit
de menar.
Han har byggt allt på sin gula custom i början en 1951 Chevrolet Fleetline. Allt från ram till kaross och avslutande lackering.  Han skruvar på den lilla ratten och tar en vägbula på diagonalen. Bilen är fast och skrammelfri, svarar exakt på gasen och luktar ny inuti. Den skrapar i vägbulan ändå och Jerry flinar bakom de tonade glasögonen.

-Man var inte så noga back then, säger han och syftar på Kalifornien på 50-talet. Han var 18 år 1959.
-”Vi cruisade på Van Neus Boulevard på kvällarna med det man hade. Man kunde köpa en bil på eftermiddagen, spruta den på kvällen och åka på natten. Jag minns när de där första upplysta hamburgerbarerna kom. Det var Bob’s Big Boy som gällde. De var först med dubbelhamburgaren. Jay Leno var en ung kille som sprang omkring bland bilarna. En kväll skar han av huvudet på Bobdockan och satte det på en hamburgerdricka som var fäst på en bil. Vi åkte varje kväll hela veckorna.

Det var massor med folk ute och radiostationerna spelade rock and roll. På dagarna jobbade man i verkstan. Det var bilar dygnet runt”. -Det är hedrande att åka med dig, säger jag. Han tittar på mig. -Vadå? Jag är bara en bilkille och numera måste någon hålla en pistol mot huvudet på mig för att jag skall orka spackla och slipa. I do bodywork for livi’n och jag gillar fortfarande att tillverka grejer i plåt.

Vi kliver ur. Chevan är lååg. Fram har en Camaro subframe fått ersätta originalets ramben. Bakre kickuppen har fått en 10-tums c-section d.v.s. ramens kickup har flyttats upp 25 centimeter för att bakaxeln skall krypa längre upp i karossen. -Jag får ha två domkrafter för att hissa upp den bak numera, säger Jerry. Reservhjulet har utgått. 2 flaskor punkaspray ligger i bagaget. Hjälper inte det är det bara att bärga bilen eller åka dit med pickis och verktyg. Choppat tak på bilar har Jerry gjort många gånger. Den senaste var en 32:a Ford. -Jag satt i garaget och tittade på Chevan i två månader innan jag hade bestämde mig för hur det skulle se ut, säger Jerry och berättar vidare: -Jag började med att såga av taket och sänka det fyra tum fram och två tum bak. Sedan flyttade jag fram taket mot vindrutan, lutade B-stolpen, vinklade om bakrutan och sektionerade bakluckan. Fenderskirtset byggde jag högre först och fyllde på i nerkant tills jag blev nöjd med linjerna.

Söndagsmorgon, 92 grader varmt och ödsliga gator. Då rullar den på het asfalt i veteranernas kyrka.

Han väntar otåligt på att fotograferingen skall bli klar. Han vill köra. -Skit i det där nu, hop in, säger han och vi cruisar stadens gator klockan elva på söndagsmorgonen. -Man skulle önska att flera unga ville vara med men de kommer till träffen i dambilar med plastkjolar. Det är som det är, vi håller väl på tills vi dör.

Jag berättar om Sverige, om rockabillykulturen, mexarfiltarna och om raggarträffarna med alla unga i hobbyn men han lyssnar inte. Amerikanare lyssnar inte och jag har börjat förstå varför. Allt utanför gränsen är ett svart hål. Man läser inte geografi som vi i skolan. Sverige är ett litet land och vår överlevnad är att vara just informerad om den stora världen utanför. Vi lär oss engelska, tyska, spanska och vi förstår att vi är små.

Amerika Är den stora världen.
Amerika ÄR den stora världen och amerikanska barn lär sig det i skolan vilket är till nackdel för dem i mötet med andra kulturer men handen på hjärtat, hur intresserade är vi att lyssna på en indier som kommer till oss och babblar på usel svenska om hur en enklav i hans hemland under några helger i juli äter Pitepalt med lingonsylt, går i Fristadsoveraller kör SAAB 92 på åkrarna och spelar Kalle Jularbo på rullbandspelare?

-Det är troligen så det låter i Jerry Conklins öron, the real deal som var med i verklighetens 1959 innan filmens Bob Falfa, Steve Bolander, Laurie Hendersson och John Milner ens var påtänkta.