Frälsningsarmén säljer bilar och håller cruise in. Metodistkyrkan har stans största tivoli varje år och det lilla kapellet hade bilträff efter förmiddagsmötet. Fikat inomhus är fritt och solen är gratis.
På svensk TV tas det alltid bort. Det kommer aldrig med i översättningen. Det är allt för fjärran för svenska översättare, svenska producenter och svenska sändningar.
-Det blir bara för mycket … för landet Sverige.
-Vadå?
-Amerikas Gudstro som genomsyrar allt inklusive deras vardagsspråk, jämt, överallt.
När svensk TV visar en familj som precis fått sitt hus utplånat översätts deras talade meningar med orden.
– Vi har förlorat allt men vi överlevde i alla fall. Vi var skräckslagna när tornadon var över oss men det finns de som har det värre, de som förlorat sina nära och kära. Vi lever trots allt. 
Så står det på svenska textremsor i svensk TV men det sade inte paret ordagrant. Vad de sade är för magstarkt för svensk media, svenska översättare och svenska producenter att sända till världens mest sekulariserade folk svenskarna?
Ord för ord sade amerikanarna egentligen.
Vi har förlorat allt men tack Gud vi överlevde i alla fall. Vi var skräckslagna när tornadon var över oss men vi bad allihopa och det finns de som har det värre, de som förlorat sina nära och kära. Gud var med oss denna gång och vi lever trots allt.
Så pratar amerikanarna i vardagen. Så funkar deras inre och deras språkbruk.
Genom svenska översättningsglasögon befinns det som sägs så oförståeligt att det inte fäster. Det processas inte i våra medvetanden. De kanar av översättningsremsorna i Rapport.
-Det var dagens upplysning. Över till kromade motorrum och kapade fjädringar.
Dale.D.Moeller sitter bakom sin 1935 Cheva.
Bilen bygger han på själv och den modernare Chevy 350 V8:an får den gamla bilen att ånga iväg som ett skvaller på lunchen. 
Dale själv har ångat färdigt. I en tygstol från Walmart slöar han in söndagen.
Choppad Mercury och Vette och en ovanlig Pontiac 1967 2×2 pryder kyrkbacken idag.
Ovanligt bland gamla jänkiejärn. Ungdomar. I USA domineras hobbyn av 70-taggare men i kyrkan är de unga mycket vanliga. Don&Linda Pelton gillar inte bara att titta. De har köpt en egen krigare.
-Inget att skriva om säger de men Krantzen har redan sett och fotat deras bil längst bort på parkeringen. Impala 67:an ville de inte köra fram men berättade drömmande om allt som skulle fixas på pärlan.
Kromad armbåge i Sverige blir tio i två i USA när barnbarnen tar sig an farfars bil.
– Right on Don. Right on.
En liten Chevelle 67:a är en waowbil och en originalliknade SS med 396 bigblock är en samlarbil men ännu lever raggen med spunna kylarslangar och kromade luftfilter. Starta den och filmen börjar.
Elliott Hoffman åkte 2006 Ford GT med kompressormatad, bakmotormonterad V8
650 hästkrafter under hatthyllan ger uttrycket ”flås i nacken” ny innebörd.
Dagens konstiga. Seniormättat hantverk i trä blandat med plastkaross, gigantisk huvkråka från customkatalogen och det fortsätter runt om.
Ribbad baklucka andas trettiotal. Dubbla, dubbelpipor något annat. 1932 International Station Wagon Pete Landon style.
Gospelrock i talarna. Inne uppdukade bord med Cola och tilltugg. Söndagen levererade.
Mja, alltså jag fastnade här. Ni vet hur det är. En del bilar har det.
Ford Falcon Futura med alla rätt. Fråga mig inte varför. Magkänsla pratar inte
”Känd” Anglia. Bilen med norsk nummerplåt fram är ännu en historia. Ägaren från Norge byggde bilen hemma men Bilsynet studsade när de fick se det bortsågade taket. Att köra den bland fjordarna bedömdes livsfarligt för hela landet. Ägaren och byggaren tog den till sitt boende i delstaten Florida som, likt många andra länder, inte dras med besiktning. ”Hä-bar-å-åk”.
Cadillac 1959! Mycket ovanligt.
Dagens nobb. Jag föll pladask. Forden är världens vackraste. Färg, form, stance, stil, looks och placering sammanföll till en film .. igen. 
Ett tidlöst skådespel väl regisserat. Inte den dyraste på planen men art har inget med stålar att göra.
Jag for runt bilen i en halvtimme. Jag visste inte att det fanns sådana här.
Hela mitt liv har passerat och jag är lurad.
Det finns alltså 1967 Ford Fairlane med flak! Denna modellen heter Ford Fairlane Ranchero XL 500.
-Halleluja.
När ägarna kom funkade engelskan som aldrig förr. Jag sprutade ur mig alla superlativer på en gång och avslutade med att jag ville fota dom … har ni jeans och cowboykläder, kanske en kaktus i gummi, häst eller hagelgevär?!
Med halm på flaket och spretande timotej i gipan kan vi ses på Burnt Store Road för en tvåtimmars session i sunsetet, rappade jag?
– De bara blinkade.
-Vad var det här för kemiskt stimulerad konstigpratare med trekiloskamera?
– Nej tack, sade de och drog sig undan i säkerhet.
– B-b-b-but…?
Jag brände det. Sorry flickor. Nobben. Det blir inget reportage. De drog. Får bli så här då.
Minifeature i reportaget:
1967 Ford Fairlane Ranchero XL 500.
Ford var först igen. Redan 1957 gav de ut personbilspickisen Ranchero första gången, två år före Chevrolets El Camino 1959.
Tio år senare, 1967, tog Ford upp tråden igen. Några år hade passerat där Fords pickis baserats på den mindre Falcon men till 1967 gjordes den på Fairlanebas igen.
Just denna version, där motorn är en 390 med ”Z” – kod på motorblocket samt växelspaken i mittkonsolen, gjordes i 494 exemplar.
Dessa bilar skrotades ut snabbt av naturliga skäl då de var just arbetsfordon. Få överlevde och just en sådan här ovanlig edition ägdes av Elvis som gillade den starkt.
-A cowboys Cadillac, kallade han den.
Grejen var att den nystartade familjen skulle kunna ha en arbetstruck på veckorna och en bil att åka till …. ni vet vad … på söndagarna med.
-Mycket religiöst denna gång.
Det blir så om man återger Amerika som det är .
-Amen.
