Vad är det som händer här i 2017? Min tio år äldre syrra har alltid haft en nykter syn på tillvaron. Nostalgi har hon aldrig gillat.
Hon tycker det har något unket över sig att sitta och glo på kaffespillda Se från femtiotalet eller älta ”de vackra” rattarna på den gamla rörradion av skitplasten bakelit, som hon säger.
Jag däremot älskar nostalgi har gjort det till en konstart närmast men nu har jag gått vilse. Finns det något unket i alla fall fast det är bara det att jag behövt en dubbel dos för att fatta?
De sista månaderna har passerad nostalgi kört upp jämsides och hånskrattat mig i ansiktet.
Det började med fotografen Caj-Åke Hägglund. Hans kommande utställning skall innefatta subkulturer så han ringde mej och ville ha en bild när jag kammar mig med en stålkam.
– Stålkam, jag har ingen stålkam, sade jag?
Jag hade stålkam på sjuttiotalet i femtiotalsnostalgi tillsammans med Brylcreme men frisören sade att de nötte på håret. De fanns inte att köpa på Domus längre och många killar hade gått över till borste eftersom man skulle föna sig frän.
-Jag med. Jag slängde därmed nostalgigrejen stålkam.
I jeansjackans bröstfickor spretade två handtag när man drog iväg med en övernattning i sikte i ungdomen. Tandborste och hårborste.
Nu 2016 skulle den fram igen. Jag fick ringa sonen Alfred. Han gillar sånt där. Stiletter, stålkammar, butterflyes och bootsknivar.
Han hade flera stålkammar bl.a. en i oöppnad förpackning. Så satt jag där och kammade mig framför fotografen och det var nostalgi på sjuttiotalsnostalgin som i sin tur var nostalgi på femtiotalet.
– En underlig känsla i magen.
.
.
Slotmagsen slängde man på åttiotalet.
-Vad tusan den där gamla trötta magnesiumskiten kommer aldrig någon att vilja ha igen. Det var kul med återblicken till sextiotalet men nu kan jag det där. På med Centerline och 17-tums American racing.
Nu frågar ungarna på stan efter dem igen.
-Jo, Krantz har du några slotmags liggande, ungefär.
Nostalgi på åttiotalsnostalgi som i sin tur var nostalgi på sextiotalet.
Idag hände det igen i mitt eget hus!
Yngste sonens Gottfrids Cheva K20 från 1983 hade fått en tvåa på rostig reflektor. Han hade fått fel på postorder och undrade om jag hade liggande.
-Nä, sånt där slängde jag för 30 år sedan, sade jag.
Man drog ett streck. Nu har jag haft de här gamla sjuttiotalspickisarna och Blazrarna färdigt.
Nu var det nya tider. Gamla rattmuffar, varselljus och motorvärmarsladdar med blåa kontakten slängde man också.
De gick inte att sälja och själv skulle man aldrig mer använda det.
Så kom han triumferande med en brun papplåda och fingrade upp en helt ny insats. I en glömd trälåda i kallgaraget hade jag tydligen haft kvar några 30 år gamla, nya insatser.
Vad är det här? Vad händer i 2017??
Tre gånger på kort tid har jag rutschat tillbaka till ABBA, snörtröjor och åttiotal.
Nostalgi är femt
iotal möjligen sextiotal. Rutiga termosar, ratthandskar och stringskivställ. Nu seglar åttiotalet upp som nostalgi!
Man kanske ska hoppa över vinylen och ta fram CD-spelar’n direkt här i Spotifyland.
Hej Micke, Micke hej. Micke du e helt okey?
CD ser du… och nostalgi.
– En konstig känsla i magen.
Hälsa Britt-Marie!