Den där bilen i stan.

Du vet vad jag pratar om. Det kan finnas 400 jänkare i en stad men så dyker ”den där bilen” upp på gatan eller utanför butiken och man undrar. Vem ääär det som äger den? Den fuktigt röda Fleetlinen från 48 hade skimrat förbi flera gånger.

Cape Coral är sydvästra Floridas största stad med två miljoner invånare och många gamla jänkare.  Det finns mycket på gatorna men när ”den där” kommer kokar blodet.
Alltid långsamt rullande när man är off guard. Den glider förbi på på armlängds avstånd från tappad haka och rullar bort på klassiska raggarhjul.  Så en dag stod den parkerad utanför kyrkan som anordnat en bilträff.-Ingen ägare i närheten. Typiskt.
Hämtade gratisfika och kröp upp i skuggan med ögonen på bilen.  Jag skulle vänta ut henne eller honom.

Så kom han. Ray Vaughn från Indiana boende här nere i värmen som så många andra. Jag snavade omkull Colan i gräset och älgade iväg. 30 meter senare hälsade jag på en fantastiskt trevlig kille.

– Fota min bil? Den är väl inget speciellt men om du vill så sväng förbi. Jag bor borta vid Pelican.
– Va! Pelican, sade jag.
Vi bodde på samma sida av stan. När jag kom dit någon dag senare vred han om kniven.

Chevan var till salu! 
– Nejdå, Chevan var inte borta, krockad, trasig eller otillgänglig. Det var något mycket jobbigare.  Den var till salu!  För rätt pengar dessutom.
Till på köpet bjöd han på skjuts och jag svettades floder i plånboken. Ofta när man gör reportage blir man sugen på bilen. Jag kan hantera det men nu var jag inte sugen. Jag var förlorad bortom alla besinning. Bilen gick som en dröm! Tyst, skrammelfritt.
– Jag tar den till Florida på hösten, sade Ray.
– Va, vadå?
– Jomen när det börjar bli kallt i Indiana låser jag huset och puttrar iväg mot palmer och ljummet hav.Vi snackar 160 mil enkel och om några veckor skulle han åka hem.
-Men då lämnar du bilen och flyger?
– Va, nä, jag gillar de här resorna. Den är kul att köra och jag brukar ta två dagar på mig med övernattning på något hotell.
– 110-120 är lagom och det är alltid trevligt att träffa folk på mackarna när man skall tanka.

Fatta! Jätte-PV:n var en pålitlig  landsvägskryssare, en trogen vän, en tyst, snabb, bekväm, rödmetallic raket som bara funkade. Chevy 350 med 350-låda och 10-bultad Novabakaxel.  Framvagnen var från Mustang II med kuggstångsstyrning och servoassisterade skivbromsar.

Jag hade köpt den på stället om inte det varit något fel på mina pengar.

Täppt
De beter sig inte som andras. Mina är sällsynta. Jag har förberett bra med plats för dom men det piprinner bara i inloppet.

Tittar man noga kan det komma en hundring singlande ibland men det sprutar inte in liksom. Jag hade dessutom precis skrapat golvet och fått ihop till project Cadillac. 
Ray ville ha 28.000 dollar för bilen. Utprovad, nyckelfärdig, skön-skön och man bygger inte en för det priset även om man gör allt jobb själv. Vill ha!!!
– Jag har alltid varit svag för 30- 40-talare. Femtiotalarna är för nya,  sade Ray och berättade om sina tidigare bilar när folk tjoade bakom oss.


Nio av tio gånger i USA. Folk kommer fram mitt fotningen exhalterade över bilen. De avbryter allting, berömmer ägaren och vill bli fotade med bilen. Glada tar de för sig och  efter fem minuter tackar de och avslutar med ytterligare superlativer.  Händer aldrig i Sverige.Inte choppad. Original.  Varför var det alltid bättre förr? Notera intelligent montering av backspegeln på senare tid. Smutt.

– Jag hade en Willys som jag gillade men av någon outgrundlig anledning bytte jag den mot en 1962 Nova.

Tänkte väl att åka ”modernt” och komfortabelt men . . . på en sån där resa hem lessnade jag och svängde in till ett ställe de handlar med gamla bilar.

De hade den här inne och efter en provtur så lämnade jag Novan och åkte därifrån i den här.

Enkelt va! Ray är en cool kille. En sån man gärna tar en kaffe med.

På en träff i Florida satt en tjej och pinstripade bilar.  Ray backade dit Chevan.

Chevan ja, det är en Chevrolet Fleetline från 1948.  Original kom de med sexa som alla vet. Vidare tre-pet, diagonaler och markfrigång som en Unimog.  Klossar bak och värmda fjädrar fram gör susen. Det blev litet målning i motorrummet också samt en tillverkad dekal av de tecknade gangsterkungarna Bugsy and Mugsy som kom 1957 och som Ray gillade.
– Jomen även om bilen var klar så ändrar man alltid litet, säger han.

AC har Ray också monterat in. Den gamla skylten i bakrutan är från tiden butikerna skyltade med att de hade AC.  ”Kom in, vi har cooled air” står det. Skylten i bakrutan är på så sätt anrik men även modernt dubbeltydig. Ray har alltid varit en bilman till och med i yrkeslivet.

-Vi tillverkade kolvar åt Ford Motor Company, GMC och Caterpillar. Företaget hette Zollner, berättar Ray Vaughn som väntar på sin son Scott.  Han flyger ner i dagarna för att denna gång göra pappa sällskap i Chevan på resan till Indiana.

Låter som en bra far-och-son grej.

Prenumerera gratis