Förregad Impala 348 på banan efter tio år i skuggorna.

Mästerstycket från Chevrolet har numera längre historia än brukarna av bilen. Jan-Erik Thunell är ett utmärkt exempel på det.

Efter många år i hobbyn kollar jag alltid med Verktygsboden först. /Lars-Åke Krantz

Chevrolet Impalan föddes 1958 på en tid och plats så olik vår att en verklig resa tillbaka skulle vara en chock för en Bluetoothraggare.Bilen har bestått i odödlig skönhet genom historien och för den svenska lillkillen, sett ur Impalans perspektiv, Jan-Erik  56 i nådens år 2018,  är Impalan högsta drömmen.  
-En bil tillskrevs en livslängd om tio år  på femtiotalet men Jan-Eriks Impala levde ännu 1973, femton år gammal då filmen Sista natten med Gänget gick upp på biodukarna i USA och Sverige. Premiären i Sverige var i Uppsala i oktober samma år.
– Då var Jan-Erik elva.– Jag har alltid gillat Impala 58 ända sedan Sista natten med gänget, säger hälsingen lågmält.

Bilen glänser på den vackert belägna bondgården.
Låt oss anta att han såg filmen och modellen som femtonåring första gången alltså 1977.

Den aktuella Impalan vägrade under tiden att dö. Utskrotning hade pågått i två decennier i USA men någonstans levde bigblockimpalan ännu.  Sedan kom ett nytt årtusende. Impalan klarade det också och stod rak i milenniestormen.
2005, när Jan-Erik var en vuxen man på 43 reste den till Sverige. Impalan stod frisk och förregad i Göteborg och väntade på skjuts till Dalarna. Förregistrering finns inte längre.  Det var en gammal grej som innebar att bilen fick svensk identitet med nummerplåtar och allt, utan att vara registreringsbesiktad.

Åren gick, bilen monterades ner i burkar och kartonger. Ägaren köpte allt nytt han kunde hitta ty han älskade också den gamla bilen. Två år senare lackerades den blåmetallic.Jan-Erik i Hälsingland  som skulle fylla femtio 2012 hade fortfarande aldrig ägt en amerikanare. Han hade raggat och åkt och allt det där men någon egen bil hade det inte blivit. Året blev 2013 i Hälsingland. I Dalarna gick Impalan  mot en ny vår med nytt krom och renoverad motor och renoverad låda men delar av den stod dammiga i ett garage i Stockholm.
Jan-Erik hade blivit gubbe. Hans kompis Ulf Finnström hade färdigställt en 1958 Pontiac cab med 348-motorn. Ulf tyckte att det var minst sagt dags för kompisen nu.

 

Året är 2015.
Betonghåltagare Jan-Erik Thunell fick ett tips om 1958 Impalan på Blocket.  Efter tio år med bilen i de svenska skuggorna hade ägaren tröttnat och köpt en rullande bil. Jan-Erik hade noll erfarenhet av amerikanare MEN han hade kompisen  Ulf Finnström med en 1958 Pontiac 348 (se tidigare reportage).

53 år gammal åker således Jan-Erik tillsammans med kompisen Ulf att titta på sin första jänkare. Det blir affär och han startar sin första renovering.  Bilen har ingen inredning monterad, är bara delvis lackerad, motorn är ostartad och de grejer som saknas ska visst finnas i en verkstad i Stockholm sedan åtta år tillbaka.Den vackra 348-motorn får tre tvåportsförgasare. Dubbelt bromssystem monteras liksom växelströmsgenerator och AC (!)  Förstagångsrenoveraren gasar fullt direkt och skapar en bil i toppklass.
– Det var kul att öppna alla kartonger tidigare ägare inhandlat och montera, säger Thunell.
– Kromlisterna satt exempelvis uppsatta på frigolit. Det var bara att peta loss och skruva dit. Connie kit, kofångare, allt var nytt.

Bilen hade varit ramren och blästrad men allt behövde liras ihop till en fungerande bil.
-Utan Ulf hade köpet aldrig blivit av och utan Ulf hade jag aldrig fått ihop bilen, säger Jan-Erik som lärt sig massor under resan och nu fått upp farten.
Han letar efter en bil till.
-Jag vill ha en 1959 Chevrolet HGV åkbil, säger han.Bilar som varit ramlyfta kan ibland kännas  . .  ehh gistna. Det märks att de varit totalt isärrivna och ja, begreppet oskruvad hyllas inte för inte.  Den här är däremot  totalt stum och tyst med dörrar som stängs med ett dovt klick.Man blir irriterad. Den här killen har hoppat över kokande Dartar, Mustanger med sladdriga hänken och Cadillacs som rullat tjugo somrar med åtta personer i. Han ser oförstående ut när jag går igång på att ingenting hörs,  ingenting vibrerar och ingenting kajkar. En fälg kunde väl åtminstone vara litet vind men nä. Som en ny bil. 
– Gick allt som en dans, morrade jag? Berätta något skit Thunell.
– Nämen allt rullade på bra. Det var julafton varje gång man öppnade ett brunt paket och drog upp nya rutor, bränsleledningar, dörrsidor och …tyyst, avbryter jag.

– AC:n går inte, säger han då. Vi har inte fyllt den ännu men originaloptionet värt 40.000 var  trevligt att hitta i pappkartongerna.
-Gills inte, säger jag. Försök igen.

Han tänker.
– Det var spännande när vi skulle starta motorn första gången. Allt skulle ju vara nytt inuti och den small igång direkt mycket riktigt och gick jättefint.
– Men …..?  Men . . . ? Jag spänner ögonen i honom.
– Det sipprade ut vatten under båda topparna. Inte kul om de var spräckta, sönderfrusna eller nåt.

Den erfarna mekanikern Ulf Finnström behöll lugnet. Han skruvade ur en pinnbult som höll 348:ans toppar, studerade den och sade uhum.
Ulf, som själv skruvat ihop en 348 till sin Pontiac Parisienne (de var Canadatillverkade och hade Chevamotorer), tyckte att den såg aningen kort ut samt att  … ja, den kändes inte rätt. Nya, original, bigblockbultar beställdes och Fibban som han kallas släppte momentet på en pinnbult i taget, rullade ur den, snurrade i en ny och drog hårdare.

Den rätta fjongen infann sig i originalpinnbultarna.  Packningen avlägsnades aldrig eller ens lättades då Ulf bytte en och en pinnbult med bibehållet tryck på de övriga.
– Det skulle kunna gå, sade han och bad Jan-Erik starta.
– Motorn vroomade till som tidigare gick ner i varv och tuffade på tomgång.
Temperaturen steg, lukten av varm färg och rester av glykol belägrade garaget. Gubbarna kröp och kände och lyste och glodde.

-Torrt, snustorrt. Den smarta försiktighetsmeckningen hade lyckats. Motorn behövde inte öppnas, packningarna höll och moment och pinnbultar var nu de rätta.Det var en intressant känsla att drömbilen, sedan man var liten, startade och gick och att den var ny fast gammal, säger Jan-Erik långsamt.
En alldeles utmärkt summering av en norrlänning som hushållar med orden.

Prenumerera på Worldkustom gratis