Worldkustom introducerar The Golden Archive. Ett återseende av godbitar för gamla pappersläsare och en unik möjlighet för nya readers att hämta in försprånget. Vi börjar med en het bil i dagarna då bilder med frågor cirkulerar på nätet. Här bjuder Worldkustom på originalreportaget från 2008 . by Krantz
Joe Cherry har jobbat med fordon större delen av sitt liv. Idén att bygga en El Camino av en Chevrolet 1958 stationsvagn hade han haft sedan länge. Så kom drömläget när han fick tips om en trött Nomad! Ännu bättre! Nu eller aldrig skulle Joe göra allvar av sina planer. Resultatet blev en 1958 El Nomado.
Krantz skriver:
Jag hade varit i Maybrook tidigare. Året var 2002 och då på grund av en felkörning.
Irriterad hade jag vänt för att åka tillbaka på väg 84. Idag, sex år senare, var stämningsläget ett annat. En hal skapelse av aldrig tidigare skådat slag stod ute i solen och förpassade allt annat till kulisserna.
Det var som att bli 17 år på nytt. Den där åldern när man inte visste vad man såg, inte kände till hemligheterna och sprang runt en Ford LTD tre varv för att försöka begripa vad det var för en Cadillac.
-Underbara tid, allt var nytt och outforskat.
På asfalten i Maybrook låg en … sak. En Chevrolet i bronsmetallic så välkänd men ändå så främmande att den där känslan infann sig igen. Man sprang tre varv runt bilen för att begripa vad det var för en pickup.
Så kom Joe Cherry, ägaren, idékläckaren och byggaren. Joe äger Cherry Tire Service Incorporated i Maybrook. En vulk tänker man då och ser en muttermaskin och en trave däck framför sig. Sanningen är att Joe har en enorm bilverkstad och gör all mekanisk service på personbilar, mobil homes, bussar och lastbilar. Vad sägs om dygnet runt service till långtradare! Dessutom har han en bodyshop där han bygger entusiastbilar åt andra och ibland åt sig själv.
-Jag hade haft den här idén om att bygga en 1958 El Camino hur länge som helst, säger han och trycker upp ärmarna på sin tröja så tatueringarna blottas.
Det är inte sådana där moderna tribaler som kommer fram utan gamla sjömans- eller kåkfarargaddningar.
-Om du skall fota så gör det nu, jag är litet busy, säger han med genomträngande blick.
Dessa amerikaner, alltid bråttom, alltid på väg till något, aldrig lediga, tycks det. 
Idén fick bränsle och tog fart när Joe av en slump hittade en 1958 Chevrolet Nomad, till på köpet med den ovanliga 348 motorn. Det var en kompis som visste om den. Ett trött objekt utan bromsar.
-En Nomad med kromet på bakluckan var precis vad jag behövde för att gå igång och motorn var bara bonus, säger Joe.
En krockad 1958 Impala hittades på annons och nu hade Joe vad som behövdes för att dra igång vinkelslipen. Kompisen kallades in en kväll efter jobbet och man började skissa på hur man bäst skulle tillvarata Nomadens linjer trots att man kapade bort taket.
-Efter ett par koppar kaffe drog vi på oss overallerna och gick ut och senare på natten hade vi en pickup istället för en stationsvagn, säger Joe.
Joe liksom skiner upp. Ansiktet får ett nytt uttryck. Minsann blir han inte en fjunig tonåring han också allt eftersom talet om bilbyggeri och nattliga meckningar fortgår.
-Look here, det gick att behålla Nomadens överdel från bakluckan och på så sätt få en uppfällbar bakruta, säger han.
Det ringer det i hans mobil och han trycker bort det.
-Hell, det här är roligare, säger han och drar iväg ett hest skratt.
Bakrutan fälls upp och blottar en färgmatchad hytt i skinn, krom och bronsfärg. Detaljarbetet är i den högre skolan, sätena är inbjudande, mönstret är sobert, sömmarna är raka och mattorna är fållade.
-Ser dyrt ut, säger jag.
Han mörknar direkt.
Ögonen blir till springor. När han talar rör sig händerna framför bröstet likt en gard.
-Jag blev blåst på inredningsjobbet, säger han. Lämnade först till en firma men fick tillbaka bilen i ett sorgligt skick.
Joe berättar utförligt om varje snedskuren skinnbit och misspassad radie. Det här har sugit kraft i projektet, det märks.
-Jag betalar inte för sånt, avslutar han.
Det hela löstes med att en annan firma fick göra om allt från början men processen är ännu inte avslutad med den första firman. 
Maskinellt är bilen uppdaterad med luftfjädring och skivbromsar runt om.
Motorn är en 348 som Joe hade liggande och som fått allt nytt. Den kröntes med ett treförgasarinsug och han laborerar fortfarande med ventilkåpornas, luftrenarnas och remskivornas utseende.
-Jag har svårt att bestämma mig. Ibland vill jag ha krom och bling-bling och ibland tycker jag de nya remskivorna ser ut som skit och vill ha den gamla stilen, säger han.
I december stod den på alla fyra hjul med motor i och grundad kaross. Dessförinnan hade den varit ramlyft och Nomadramen hade blästrats och målats. Lackeringen är det som Joe är mest nöjd över, eller snarare underarbetet.
-Allt beror på underarbetet och det blev helt perfekt, säger han med illa dold stolthet.
Tidigare byggen från Joe Cherrys body shop har premierats med priser och denna El Nomado, som han döpt sin bil till, är det bästa han byggt. Svårast var att få b-stolpen att harmoniera med bilen. Efter att ha provat olika vilda tiltningar beslutade man sig för att gå med Chevrolets designers och helt enkelt behålla Nomadens ursprungliga vinkel. Nästa fråga var b-stolpens tjocklek och rutramens tjocklek på dörren. Även här följde man originalet och lät dörrens rutram likna ramen till bakrutan.
Till sommaren 2008 rullade bilen och även om inredningsjobbets efterspel förmörkat Joes tillvaro har han kunnat njuta av bilen.
-Luftfjädringen var en hit, säger Joe och fortsätter.
-Bilen går som en ny bil och jag kan åka bekvämt med air condition, modern låda, bra väghållning och ändå ha en låg, elak bil när jag vill.
Telefonen ringer igen och den här gången tar Joe Cherry samtalet.
