Volvoville P1800 cab -67.

I ett ruffigt garage i Florida stod en konstig P1800.  Jag hade aldrig sett något liknande. Började fota. Blev avbruten. Det var nåt hemligt med bilen. -Stoppa ner kameran sir. by Krantz 

Kort efteråt träffade jag på svensken Bernard Lavén i Florida.
Han är en bilman på 70 tagg som sett det mesta och gjort mycket i bilväg i Sverige och USA. (Han kan hjälpa dig hitta och importera bilar förresten. Läs mer om Bernard här) 
-Jag har sett en, en, en P1800 cab, flämtade jag!

– Vad är det med det då, sade Bernard som naturligtvis kunde hela historien om de unika cabbarna.

Volvo Sverige visste inget om bilarna under flera år! De kontaktade Stanley Lazarus 1967 om en helt annan grej.

De gillade inte att han kallat sin bilfirma på Long Island, Volvoville.

Visserligen var han återförsäljare för Volvo men där gick gränsen.
– Volvoville fick det inte heta.

Lazarus hade köpt bilfirman 1963 . Över en natt hade han sedan förlorat franchise-avtalet för engelska Jaguar, Triumph och MG till bilfirman mitt över gatan.  Volvo hade han kvar och nu gick han ”all in” med nytt namn och allt, Volvoville.  Problemet var att Volvo hade inga glassiga cabbar.

Här gällde det att tänka utanför boxen. Gubben hade en begagnad P1800 bland salubilarna.

Han tog den och lät sonen Michael kapa taket av den. Bilen blev läcker men flexade och for på vägen som en slemgroda.

Efter en del experimenterande med förstärkningar i chassiet kom man fram till att L-formade plåtar i baljornas bakre, inre delar gjorde susen. Väghållningen kom tillbaka. Bilen var styv. En som testade bilen åkte till ett vägbygge. Han berättar:

-Jag körde i groparna med armen på skarven mellan dörr och bakskärm och tänkte att nu nyper snart bilen mej i armen men icke. Stadig som en Volvo.

Nu behövdes en cabställning.

Forean Kustom Upholstery i Huntington hade båtsuffletter som sin specialité.

De tog sig an jobbet.  Slutförandet av karossjobbet med förfining av  uppkapade linjer lejdes ut till en annan lokal firma, International Auto painting som även effektiviserade tillverkningsprocessen.


Lazarus ville nämligen inte bara ha en enda cab att flasha med i skyltfönstret mitt emot konkurrenten som snott honom på den engelska agenturen.

Han ville ha hundratals Volvoville P1800-cabbar!

 

Volvo på Hisingen i Göteborg hade nåtts av namnet Volvoville i New York-området. De kontaktade honom angående namnet.  Det var då han berättade om sina cabbar.

Volvochefen som höll i rodret när Volvo växte som mest, Gunnar Engelau, höll på att sprängas när han fick höra vad Lazarus gjorde.

Under tre års tid hade han byggt trettio  P1800 cabbar och sålt som Volvoville med Volvos garantier.
– !!! Va !!! 
-Det där får du sluta med omedelbart sade  bossen Gunnar och uppkomlingen P.G.
– Vi kan inte stå med nybilsgarantier på uppsågade bilar fattar du väl.

– Jaja, sade Lazarus. Jag slutar väl då men namnet på firman behåller jag.

– Stäm mej om ni vill,  avslutade han  och än i dag heter bilfirman i Long Island Volvoville fast Lazarus för länge sedan gått vidare.

 

Sonen sålde Volvoville 1997 till japanerna, då som största Volvoåterförsäljare i USA.Spänstig jänkare. Fimpade taket av 30 P1800 och sålde med nybilsgaranti från Volvo utan att de visste någonting.  Därmed skapade han också en samlarbil för 30 utvalda på planeten att skryta med . Volvoville P1800 convertible.

Allt eftersom tiden gått har Volvo försonats med tanken och 1995 publicerade Volvo North America en bok där, ”the inventive Mr. Lazarus” som byggde P1800 cabbar och 760 strech limousiner, omtalas.

Tillbaka till den ”olagliga” fotograferingen i det där garaget. Bilen var svårt rostskadad men under restaurering. Nya delar fanns på hyllan och en karrossgubbe höll på med den till och från.  Komplett bil annars. Kom förbi garaget ett par månader senare. Inget hade hänt.

Sköt några ytterligare bilder från höften, allt för Worldkustoms läsare.

 Patty Kennedy på Manhattan äger den BMW-guldmetallicfärgade bilen ovan. Inredningsdesigner Patty letade en rolig och fin cabriolet.

 Tipset kom från en klient och hon åkte och tittade.

Bilen hade hon i kärt minne sedan TV-serien Helgonet.

Den halaste bil hon sett med de vackraste små fenor på bakskärmarna, minns hon.

1500 dollar var priset. Patty tvekade och frågade en vän och Volvokännare.

Han tyckte priset var en aning hö – …. vad sade du, sa du, sade han !!!?

– Ja, ehh det är en cab, svarade Patty
– ????

 

– Det förändrar allting, skrek kännaren. KÖP DEN.
Bilen var målad i en skrikig, gul färg med stora rosthål i golvet och allt annat var slitet.

– Jag kände en fantastisk koppling till bilen direkt, säger Patty som lämnade in bilen på en helrestaurering till Gary Rondeaus Automotive and Classic Chassis i Hooksett, New Hampshire.

 

Hon har gjort efterforskningar på bilen och den såldes spritt ny från Volvoville som en cab.

Patty är tredje ägaren.
-Jag har kört Porschar och Jaggor och allting men inget är som min P1800, säger hon.

– Den är slö i starten men på highwayen går den som tåget. Omkörningar i  130 – 140 km/h är inga problem.

– Den korta växelspaken ger sköna växlingar och vridet är bra i motorn.  Vid rödljusen får bilen massor av uppskattning och en gång fick jag två biljetter till en jazzkonsert på Blue Note i Greenwich Village överräckt bara sådär.  En bra konsert förresten, säger Patty.

Bilarna har spridits över världen. Här en från Europa någonstans. Chassienummer 11642

England. Foto. Colin Bond.  Naturligtvis kan även andra ha byggt sig en P1800 cab så det finns fler än bara Volvovillecabbar. 

USA igen men Sverige då?  Finns det ingen här hos oss?

Jodå. En 65:a, Chassienummer 13756 och den här verkar ha fått Volvos ”bigblock” under huven.  Volvoville, en skön historia.

Gillade du det här kanske du också gillar.

5 juni öppnar Sveriges största bilmuseum

och

Volvo 162 cab