Krönika: Livsbilen

Myran vill inte åka i min Lincoln.
-Nä. Den är instängd nånting. Sätet är för halt eller lågt eller vad det var och rutorna för små och den har ingen fjädring… bland annat

Våra utflykter till soldränkta vikar längs Ångermanälvens paradishamnar kom av sig innan det började i år.  Annat var det 1979. Nykära bodde vi min röda Camaro.   Vi åt, drack, färdades, pratade, sov och älskade i JAZ 630.

Nu vill hon inte sitta med mig i Mark Fiven.

Försökte igen när vi skulle iväg härom dagen.

 

Vi satte oss i Lincolnen och George Strait countryfierade coupén när nyckeln vreds om.

-Jag halkar ner från sätet, sade Myran, kravlade ur och gick tio steg bort till sin bil.
Sedan satt hon och tittade på mig från sin Jeep från 2006. Jag suckade och gick över i datamaskinens passagerarsäte som blippade och tutade och pep åt mitt sätt att åka bil. Hon drog iväg med oss i en babblande P3-sändning.
– Temperamentet har hon kvar den lilla människan.

Allt spårade ur med den där älgskånken för fem år sedan. Jag och junior Gottfrid, susade förbi 80-skyltarna i 100 med vår Suburban.

Vintervägen lyste vit under extraljusen och Alabamas gitarrist Jeff Cook gjorde de där steelguitartöjarna på sin gura innan andra refrängen.

Vi red fram i lustfylld njutning  när en brun bajsare visade magen i framrutan och slängde in skallen i sidorutan. Alla lampor tändes på instrumentbrädan och vi rullade utan Alabama i en stum sekund.
– Är du okey, frågade jag i det intryckta mörkret medan bilen rasslade i 60.
-Japp, hördes det från junior.

Vi kom till stillastående och hoppade ur.  Älgen hade flugit två lampstolpars längd i luften och landat på andra sidan vägen. Den låg och rök i drivan. Gotte kände på mulen.
-Mjuk, sade han.

Mjukt landade vi också hos Länsförsäkringar som löste in bilen men just där på vägen, i den sekunden, upphörde familjebilsepoken utan att vi visste om det.

Moosad
Vi kallade den livsbilen. Ungarna kunde sova där bak eller titta på film eller spela gitarr.

Vi fikade, surfade på nätet och levde i den där bilen. Detta var Suburban 4×4 nummer två i våra liv. Den tog sig  fram överallt sommar som vinter.

Nummer ett OBO 110 var lika fantastisk.
–  Suburban, en biltyp vi älskade men som slutade göras med diesel år 2000.
Därför skulle vi behålla nummer två, vår rostfria  XPU 072  av sista årsmodellen,  för alltid sade vi.  Nu var den Moosad.

Kort efter köpte jag en nyare Dodge Ram 2500 Cummins 4×4 i Miami och skeppade hem. Skulle vi dra in i en älg men den skulle den förhoppningsvis hamna på flaket och vi slapp lämna den till markägaren och hade mat till pensionen.

Bara att åka på hem till frysen  och lossa men Myran gillade inte Dodgen och gnällde om att hon inte hade C-kort och sånt. – Kör bara, sade jag. Vi bor i Norrland. Snutar är sällsynta som snötterbär på en myr och de som finns har, om allt står rätt till, uppgraderats till avslappnat Norrlandsläge.
-Här skryt vi int’ om friheten.  Här har vi den.

Nästa vinter drog jag till Florida igen. Tre veckor efter nyår hade Myran köpt den där Digitaljeepen och hon älskade den.  Matchododgen blev över och den gemensamma livsbilens saga var all.

Hela familjens bil, där vi alla trivdes i det röda skenet från bälteslampan, är förbi. Ungarna har egna bruksjänkare och finjänkare. Dodgen är såld. Till vardags har jag min sänkta Lincoln countrymobil med inspelade radioprogram från amerikanska hemstan medan Myran svävar högt i sin kontrollfreakade TVspelsjeep.

Bara i minnena ser vi världen genom samma vindruta men jag ger inte upp på bruden jag älskat i 36 år.
– Undrar vad man får ge för en röd Camaro?