Bandet Pepita Slappers har sin utgångspunkt runt Umeåtrakten och när jag får träffa dem för första gången befinner vi oss i Sala. Det är sista april och vi ska tillsammans underhålla för glada vårfirare i den lokala bygdegården. Häng med backstage. Text&Foto: Ellen Kay Krantz.
Bakom scenen
Klockan är halv efter sex, regnet strilar från himlen och vändplanen förvandlas snabbt till en lerbrottningsarena. Hör ett högt mullrande och strax därefter rullar en tungt lastad van in till på lerarenan.
Inte tre, inte fyra, utan fem killar i 20 års åldern poppar vigt och vant ur vanen likt något ur en tecknad film. Vi stegar emot varandra och möts i mitten av arenan, skakar hand, de ler snett och frågar efter toaletten då de sträckkört från Umeå till Sala under eftermiddagen.
Jag ser blåställ och tumstockar, Diesel jeans och t-shirts, skinnjackor och Blåkläders fodrade jackor i ett enda virrvarr. De säger inte så mycket, mest uttryck av glada, förväntansfulla ljud.
De rycker snabbt och smärtfritt ur ljudanläggningen från vanen och traskar i fin arbetslinje till scenen. Robin Wästle, gitarristen, blev upplockad direkt från jobbet och tumstocken pekar rätt utåt när han justerar peddallådan.
Coola Sköningar
Stereotypen om Norrlands sköna släpighet personifieras. Mycket få personer lyckas säga så mycket med så få ord. Jag härstammar själv ifrån Norrland men står med stora ögon och spända öron inför denna härliga skara. De har en egen rytm, ett flow i kommunikation och gruppdynamik som gör mig slö och kär. Inom gruppen framträder snart tydliga karaktärer.
Robin Wästle. Foto:Anna Lantz.
Bandmedlemmarna
Björn Eriksson, den fryntliga och busiga trummisen med extra skruvar i fickan och avbitare i bilen. Keyboardisten David Andersson med akademiska, träffsäkra one-liners och zen-känsla. Han utses nog ofta till kartläsaren. Heta basisten Alex Larsson med en klar plan som utför de flesta moment med noggrannhet och precision. Jesper Andersson, sångaren är förefaller excentrisk och står kryddan influerade från de sydligare breddgraderna. Medan scenarbetet pågår håller han sig tillbaka för att iaktta. Gitarrist Robin Wästle lurar ingen med sina under-lugg-blickar och försiktiga rörelser. Han avslutar sista set med tre punkiga låtar levererad med aggressiv sång och en lockande raspighet.
Backstage
Backstage slår de sig bredbent ned i soffgruppen med nyinfettat hår och ljummen öl.
Busiga Björn. Foto:Anna Lantz.
Laddning inför gig och förfest trängs i samma sfär. Samtalet bubblar likt ölen som skummar över och stryks över de svarta, aningen skrynkliga byxbenen. När jag halvligger på golvet och ser blixten ljustäcka den Norrländska fägringen framträder åldern, ungdomen som tydligast. I kameradisplayen reflekteras unga grabbar som sträcker ut sig i en väldigt stor soffa. Med brett uttalade ord och sörplande av dryck som jag ibland blandar ihop med det jakande: -”Shoo.” Väldigt förvirrande förresten. De sköna grabbarna är i denna stund just detta, med fakeskinnet i soffan vällande över dem.
Jesper Andersson, leadsång, säger att han inte gillar att stå i centrum.
David Andersson – kartläsaren som håller koll.
Bas Alex – Med så rappa inlägg en äkta Norrlänning kan leverera.
Just i denna stund ser jag något smått, ungt, ungdomligt. De liksom uppfylls och omvälvs av det knastriga tyget och ölen ser oproportionerligt farlig ut i deras oskadade händer. Men kontrasten som speglas i blixtarnas ljus tjugo minuter senare när de står på scenen är enorm. Då känns scenen för liten för de sköna grabbarna från Norrland.
De har tagit kommando, inte bara över scenen utan över dansgolvet. De liksom väller ut över scenen och patos, karisma och äganderätt sprids över Strängnäs där vi nu hamnat. Det kallas snapshot och snabbredigarande, keep up. Vi står inte längre i Sala utan i Strängnäs, tjejerna med breda men lämpligt nog korta kjolar som tvinnar sitt hår i samarbete med twist och böjer sig förföriskt emot de ägande männen på scenen.
De sköna grabbarna är som förbytta och de har tagit an sin andra roll: Mad Men. Välkommen säger vi till Don Draper och hans kollegie. De spelar vad de flesta
Lead – Jesper Andersson. Foto:Anna Lantz
eyelinerprydda ögon vill höra. Den råa, svettiga rock’n’roll generationer före oss rodnade inför. Dagens klimat är annorlunda men lika förtrollade av den sköna, testosteronladdade festen som pågår på scenen.
Får ni chans i sommar att se dessa sköna lirare i Pepita Slappers.
– Do it.
Ja dom är bäst helt enkelt <3
Från första tonen jag hörda av Pepita Slappers har jag varit fast, bor själv utanför Umeå så jag har den stora lyckan att kunna vara på många av deras spelningar :)